Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster – och det visade sig att vi båda känt samma obehag.
Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.