Körsbärsträdet i Övraby

Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.