Gamla vägar längs Badelundaåsen

När vi är ute och cyklar har jag lärt mig ”känna” när vägen är gammal. Det är som om vägen har en annan rytm. Den slingrar fram i samklang med naturen till skillnad från nya vägar som är raka och plana.

En gammal väg har små uppförsbackar (för det mesta) som följs av små nerförsbackar. Det är alltid spännande att se vad som finns bakom nästa krök.

På de nya vägarna är backarna utplanade och blir långtråkiga.

Ofta hittar vi små vägsnuttar av gamla vägar som slingrar fram och tillbaka bredvid de nya vägarna.

Även i skrivandet funderar jag över vägarna. Dagen har ägnats åt att lära mer om vägarna i Västmanland. Allt började med att min skrivcoach och lektör föreslog att jag skulle lägga till en scen i början av Vrede i Älvdalen. Huvudkaraktären Olof behövde komma in tidigare i berättelsen. Jag återvände till Peder Svarts krönika och till mina två biografier över Gustav Vasa och konstaterade att slaget om Västerås var ett viktigt avgörande.

Enligt Peder Svarts krönika hade upprorsmännen samlats vid Badelunda kyrka. När jag googlade upptäckte jag att det finns en ås som fått namn efter Badelunda. Och inte vilken ås som helst.

Badelundaåsen

Badelundaåsen har bildats när isarna smälte och förde med sig sten i sin väg. Den här rullstensåsen går mellan Siljan och Nyköping. På Badelundaåsen finns många fornminnen, bland annat Anundshög som bara ligger 1,6 km sydöst om Badelunda kyrka enligt Google maps.

Här på Badelundaåsen möttes många av de uråldriga färdvägarna.

  • Vägen till Norge – antar att den sammanfaller med Romboleden som börjar i Munktorp. Här vandrade pilgrimer på medeltiden mellan Mälardalen och Nidarosdomen i Trondheim.
  • Vägen till Uppsala (även den väg där den nyvalde kungen färdades på eriksgatan. Vid Östens bro överlämnade västmanlänningarna kungen till upplänningarna. En bro som gick över Sagaån och omgavs av fyra stora kungshögar)
  • Vägen till Falun och vidare till Åsen
  • Vägen till Närke (dvs vägen där kungen kom på sin eriksgata)

På två ställen möts Dalälven och Badelundaåsen. Äldre vandringsvägar följde ofta vattendrag eller åsar.

Här kan du lyssna på traditionen om eriksgatan.

Milstenar

Längs gamla vägar kan man hitta milstenar, något jag skrivit om i det här inlägget.

Hur såg vägarna ut?

I samband med vägarbeten på riksväg 70 undersöktes rester av det äldre vägnätet. Nedanstående citat är hämtade från rapporten Gamla vägar och rövarkulor av Ronnie Jensen. Enligt rapportens författare är en vägsträcka intill Rosshyttan en av Sveriges mest skyddsvärda vägsträckor.

Längs vägsträckan finns bevarade milstenar och tre offerkast som markerats på äldre kartor. På en karta från 1699 anges att det är fråga om ”Lands Wäg från Koppar berget till Wästeråhs och Sahlberget”.

”Det måste framhållas att de övergivna landsvägspartierna uppvisar en konstruktion och ett breddmått avseende vägbanan som stämmer överens med det regelverk för vägbyggen som har sina rötter i medeltida lagstiftning (de medeltida landslagarna). Där stadgas att allmänna vägar (landsvägar och tingsvägar) skulle hålla en bredd på 10 alnar, dvs. ca 6 meter. Detta breddmått upprepas i 1734 års lag (i Byggningabalken). Även i 1891 års väglag stadgas att vägbredden för landsväg skall vara 6 meter.”

Offerkast

”De flesta offerkasten har en tradition, som kan kopplas till ”ond bråd död” och som går ut på att någon har dött på platsen. Antingen av en olyckshändelse, jfr ett offerkast i Lohärads socken i Roslagen, utmed Brudstigen, den gamla kyrkstigen, där jungfrun ramlade av den skenande hästen och dog på väg mot sitt bröllop (Lohärad 149:1–2), eller av att någon mördades (jfr namnet ”Rövarkulan” ovan!), t.ex. vid offerkastet ”Stenkarlen” utmed en kyrkstig i Årsunda (Årsunda 231:1–2, Jensen 2001:52). Offerkasten kan därför ofta kopplas till en gengångartro och ansluter i regel till äldre färdvägar, som gick mellan bygderna i form av landsvägar, kyrkstigar ochh pilgrimsleder.”

”Det är också av intresse att de tre offerkasten betecknas som ”rishögar” på 1757 års karta. Det bekräftar dels att de då främst hade karaktären av riskast, dvs. bestående av grenar och kvistar, dels att traditionen att slänga, i det här fallet en gren eller kvist, ändå måste ha varit levande då, även om kasten i sig bör vara betydligt äldre (fig. 29). Ursprungligen verkar man dock ha slängt sten på de tre aktuella kasten, eftersom de idag huvudsakligen är uppbyggda av stenmaterial. Naturliga stenar och block kan dock ingå. Detta är uppenbarligen fallet med det nordligaste kastet, Västerfärnebo 191:1, där anläggningen verkar uppbyggd kring två jordfasta block, vars toppartier syns centralt.”

”med hänvisning till Verner Johansson från Tappebo, uppger att hans far, f. 1856, hade berättat att ett av offerkasten skulle ha uppkommit på den tiden då masar och kullor vandrade ned till Stockholm för att söka arbete. En av dem skulle då ha insjuknat och dött på vägen, där man då hade lagt upp ”ett litet röse”.

Pilgrimsleder

Det är spännande att tänka att människor följt samma vägar i tusentals år. Romboleden sägs börja i Köping (men på nätet hittade jag en sträckning från Munktorp). Söderut ansluter leden till Vadstena som i sin tur ansluter till pilgrimslederna i Skåne som har kontakt med pilgrimslederna till Santiago de Compostela.

Svenska kyrkans hemsida kan du läsa mer.

Medeltid i centrum av Leif Grundberg

Husen i Västmanland

I Svenska turistföreningens årsskrift från 1918 finns en sammanställning över äldre byggnader från Västmanland som inspirerar.

Lämna ett svar