När det blir för mycket …

Medan vi går ner till affären i Billesholm talar vi om tacksamhet, Natalia och jag.

Bakom oss går hennes döttrar, tjattrande och skrattande. Solen skiner och vi hittar vitsippor längs vägen. De har vitsippor även i Ukraina.

Vi talar om hat. Om det går att vända det till tacksamhet. Att utan kriget hade Natalia och jag aldrig träffats, Natalia hade aldrig kommit till Sverige. Men det går inte.

Vi talar om hur ett sätt att vinna detta krig är att kunna känna glädje, att njuta av det som är här och nu. Kanske kan de se detta som en resa där de får lära något alldeles nytt som de inte hade fått gjort annars. Vi vänder och vrider på det som händer. Men kommer tillbaka till detta ofattbara, grymheten.

Ord om att man behöver kasta ut det gamla för att kunna bygga upp något nytt blir också fel. Vi lever mitt i ett krig, för även om det är i Ukraina det bombas är vi en del av kriget. Vi kan vara soldater även i Sverige. Vi kan slåss med ord och kärlek.

”I must be strong”, säger Natalia gång på gång. Som ett mantra upprepar hon orden.

Jag vill också vara stark. För henne. För hennes döttrar.

Och jag är så djävla förbannad på den Onde i Kreml.

Tänker på Zelinsky – denna modiga man som i grunden förändrat Ukraina. Fram till att han valdes till president var Ukrainas ledare nära allierade med Ryssland och jag börjar förstå den ryske cyklisten som jag tidigare var i kontakt med.

Han upprepade att kriget var USAs fel, att det var Zelinskys fel. Allt beror ju på ur vilken synvinkel man ser det. Med de gamla ledarna skulle det inte ha blivit ett krig, för de lydde Putin. Men det gör inte Zelinsky, han rensar upp bland korruption – vägrar gå i någon annans ledband. Han förändrar.

Är det värt det?

Vilket pris är vi beredda att betala för friheten?

Vad får vi för värld om vi inte står upp nu?

Det är ett krig mellan den gamla världen och den nya där triangeln blir en symbol för det gamla och cirkeln för det nya – eller nygamla.

För det är som om allt flyter samman och jag är rädd att jag håller på att bli tokig. Det är som om jag fullständigt tappat greppet – att jag flyger, hinner inte tänka. Engelska och svenska flyter ihop. Jag talar engelska med min omgivning och jag tänker stundtals på engelska. Och jag vet att min psykiska hälsa vacklar.

Samma beteende som en spelberoende eller alkoholist. När jag väl tappat taget blir det bara mer och mer. Jag startar nya projekt, drar in mer människor. Min omgivning varnar mig, men jag kan inte stoppa.

Natalia har blivit som en mor, säger till på skarpen – nu äter vi UTAN dator, utan mobil. Jag har bett henne göra det.

Patricio försökte förklara för mig i lördags, jag ser att han är bekymrad.

Cykelhandlaren hade ett allvarligt samtal med mig i lördags, ändå fortsätter jag. I går satt jag gråtande i hans famn.

”Du hör ju inte vad jag säger, det händer att jag upprepar saker tre fyra gånger innan du lyssnar. Ser du inte vad du gör? Du raserar allt omkring dig.”

Jo, jag ser vad jag gör, men jag kan inte stoppa. Jag är tillbaka i gamla destruktiva hjulspår och det började långt innan Natalia kom. Kanske var det dumt att starta dessa stiftelser – både mina mor och min son har varnat mig.

Varför kan jag inte nöja mig?

Jag vet inte … eller jo, jag anar … och jag bestämmer mig för att vara öppen med det.

Här och nu.

Jag är rädd att skriva om detta, inte ens för Cykelhandlaren har jag öppenhjärtligt talat om det. Natalia var en av de första som jag öppnade upp för. Och hon lyssnade.

Kanske var det hennes upprepning av ”This is unreal” som fick mig att uttala orden.

Och att jag läste mina instagram-inlägg på andebark_forfattare:

Om jag skulle förklara det med Stor-völvans ord. 
.
Vi har en kanal upp till stjärnorna. Ni har samma stjärna och den talar om för er vad ni ska göra. Så tänk inte – bara lyssna i era hjärtan för era hjärtan vet vad ni ska göra. 
.
Ni har haft era uppdrag slumrande i era själar i femhundra år. Det är dags nu. 
.
Ni är frihetens soldater. 
.
Era vapen är ord och kreativitet. Med dessa vapen kommer kärleken besegra ondskan. 
.
Ukrainas folk är redan vinnare. Ryssland har redan förlorat – de vet det inte än. 
.
Ibland måste du offra något för att kunna bygga upp något nytt. 
.
Hus som förstörts kommer ersättas och då byggas med den nyaste kunskap. Det gör att Ukraina kommer bli ett showroom för klimatsmarta samhällen. Alla kommer vända sig till Ukraina för att inspireras. 
.
Efter detta vill Ukraina utradera allt som påminner om Ryssland. Ukraina kommer bygga en helt ny organisation där trianglar ersätts med cirklar. 
.
Trianglar är den gamla tiden där du har en Putin-man i toppen som ensam kan bestämma. 
.
Den nya tiden är cirklar. För att bilda en cirkel måste ni vara minst tre personer, men ni kan vara fler. 
.
För att aldrig upprepa detta hemska kommer ni bestämma att inga viktiga beslut får fattas av färre än tre personer. 
.
Människor är inte på flykt. 
.
De är ute på en studieresa för att snabbt lära sig om andra samhällen och plocka de bästa delarna. 
.
Med hjälp av internet kommer ni kunna samlas och planera för återuppbyggnaden. 
.
Så använd denna resa väl. 
.
Ta hjälp av människorna ni träffar. 
.
Våga fråga när du inte förstår. 
.
Och ni som har gäster – berätta om er kultur. 
.
Berätta vad som är bra. Vad ska ni undvika. 
.
Och ta med era gäster på en resa. 

Att jorda sig

Mette ger mig ofta rådet att jorda mig. Med det menar hon att stoppa fingrarna i jorden och bara vara. Ett annat sätt jag jordar mig på är att göra yoga. Eller att bara vandra i naturen.

Motsatsen till att jorda mig är när jag är i sociala media, sitter vid datorn, läser saker på nätet.

Jag kan inte sova, vaknar tidigt av hur kroppen skakar. Det är då alla bilderna finns där. Jag ser bilder av framtiden, eller kanske inte bilder – det är väldigt subtilt.

Just nu är det som om jag är en kanal – som om någon fyller mig av saker, av möjligheter som jag behöver berätta för världen.

Jag har svårt att hantera detta.

På en av trumresorna fick jag bilden att jag bara skulle vara tyst och sitta och skriva. Ändå drar jag igång grejor – och det blir så fel.

Var gång jag gör det stöter jag på motstånd.

Som det här med Folkets park.

Som om det inte är tänkt att jag ska göra NÅGONTING annat än att skriva och sedan låta andra fånga upp vad som ska göras, själva välja.

Som om jag skapar en idébank på nätet.

Till andra.

Sedan en tid är Kicki Westerberg min coach. Min Human Design karta förklarar allt. Jag är helt öppen både i ”huvudet” och i magen. Det innebär att jag helt tar in omgivningens känslor och tankar, men att jag även är extremt mottaglig för det kollektiva.

Det kan förklara mina tre senaste svåra perioder.

2018 – solen brände och jag fick klimatångest

2020 – pandemin och jag drog igång digitala event, Kvinnohistorier – fullständig panik

2022 – kriget där jag ser att Children dreams måste starta nu. Vi kan inte vänta.

Men på vägen har jag kört över människor, när jag tappar greppet blir jag en maskin, en stridsvagn som kör över allt och alla.

Och när jag möter människor tar jag över deras problem – går in i deras känslor och vill lösa det åt dem.

Jag vet att det är fel.

För om det kommer in en ny känsla tar den över.

Hela tiden är det den starkaste känslan som tar över och tränger undan allt annat.

Mette försöker lära mig att vara i hjärtat. Men när jag är det blir det andra som blir lidande. Som nu.

Igen.

Och jag kan inte skylla på någon.

Det handlar om mig.

Det är jag som gör fel.

Jag behöver lära mig att avskärma mig från andras känslor.

Att inte sätta igång NÅGOT enda projekt till.

Olha är 16 år och vill absolut inte vara med på bild. Den här är dock ok när man inte ser hennes ansikte. Jag försöker känna in tjejerna. Hur kan jag göra deras tid i Sverige meningsfull? Jag försöker fokusera på detta enda – stötta Natalia och komma på hur jag kan bidra till tjejernas framtid på ett positivt sätt. Genom att fokusera på dem kan jag tillfälligt stänga ute alla känslorna som gäller kriget. Annars blir jag tokig – och det är ingen hjälpt av.

Lämna ett svar