1520 mördas prästen i Rättvik. Det var en orolig tid och prästerna i Dalarna måste ha varit rädda för vad som skulle hända dem om de inte släppte in besökare.
I min omskrivning av boken har jag tänkt att Olof ska sova över i Leksands prästgård. Följande har jag hittat:
Leksand rikare än socknarna i norr
”Leksands socken ansågs vara något mer förmögen än övriga grannsocknar i Öster Dalarna. Den genomsnittliga förmögenheten per hushåll var i Leksand och Ål 85 mark, medan den i Gagnef och Rättvik var 74 mark. Längre norrut var motsvarande genomsnittssiffra 68 mark i Mora, då Älvdalen exkluderades, och Orsa 50 mark.”
Källa: Skarner
En marknadsplats med gamla anor
”Kyrkudden har gamla anor som boplatsläge. En idag uterroderad stenåldersboplats har bland annat legat här. Under nuvarande kyrka påträffades vid utgrävningar på 1970-talet förutom en mängd tidigkristna gravar även vad som troligen var en brandgrav från tidigt 1000-tal. Nuvarande kyrkas äldsta delar härrör från sent 1100-tal. Förutom kyrka, prästgård fanns här kyrkvallen med kringliggande byars kyrkbodar och marknadsplats. Ett gästgiveri anlades på 1600-talet.”
Källa: wikipedia
Vilka byggnader skulle finnas på en prästgård?
”I Dalalagen, den samling lagar som gällde då, stod det att bönderna skulle ge kyrkan åker till tolv tunnors utsäde och äng som ger tjugofyra lass hö. Prästen skulle också ha en stuga, en lada, ett biskophärbärge, ett stekarehus, ett hästhus, ett fähus och ett visthus. Övriga byggnader fick prästen ordna själv.”
1720 kommer en resolution som förtydligar böndernas åliggande. Kanske kan ledning hämtas i denna?
»en sätestufwa med twenne kamrar och ett kiök sampt en förstufwa under ett tak, 3) ett brygghuus, hwaruti är baakugn och kiökspiis, 4) en bood med dubbel bottn eller låfft, 5) ett wisthuus, G) en lada af twenne gålff och en loge mitt uti 7), ett fähuus med skulle där ofwan uppå sampt stall med nödige spiltor.»
Källa: Prästgårdar i Dalarna under 1600-talets senare del och början av 1700-talet av Sigurd Erixon
Författaren uppger att det för tiden innan 1600-talet är svårt att få en inblick.
”Så gott som överallt kan man konstatera en uppdelning i man-och fägård eller som det oftare heter i man- och ladugård eller stall gård. I flera fall är det tydligt att båda dessa kärngrupper i går den varit anlagda som kringbyggda fyrkanter. Utanför dessa lågo dock en del mindre byggnader utspridda, vartill komma fäbodar, ängslador, kvarnar, båt- och nothus o. s. v. Gårdstypen tyckes i allmänhet ha varit mellansvensk1 med man- och fägård helt skilda från varandra. I detta uppvisa således prästgårdarna en bestämd olikhet med bondgårdarna, som vanligen voro enkelt kringbyggda går dar av nordsvensk typ.”
Parstugan består, som bekant, i sin klassiska form av två större stugor på var dera sidan om en förstuga, vari en kammare är avbalkad.
Leksand 1704: sätestugan och stora herrstugan med en kammare
emellan.
Leksand 1704: nystugan och morsstugan med kök och förstuga
emellan (till morsstugan även särskild förstuga).
Ej sällan äro en hel rad stugor
kombinerade i långa längor, som tydligen ibland hade gemensamt
tak. Säkert är sålunda, att parstugutypen inom gruppen bonings bus var gammal,1 oeb att man ganska allmänt övergått till ett långt rikare kombinations- ocb indelningssystem.
I 1720 års resolution på allmogens besvär bestämmes t. ex., att huvudbyggningen på en prästgård skulle vara 26 alnar lång och 12 alnar bred och bestå av två kamrar, en säte stuga och ett kök. Sätestugan skulle ligga mitt i huset och ha förstuga utanför sig. Den omdanades tydligen ofta till sal. Köket på ena änden skulle vara lika brett som kamrarna. Bakugnen skulle ligga i brygghuset.
En stor roll spelade nattstugulängorna i dessa prästgårdar. Så som framgår av synerna skilde man gärna på sängstugor och natt stugor. De förra voro mest byggda som vanliga stugor och hade ibland parstuguform.
Nattstugan (»nadstufwan» eller »nastufwan») var däremot i all mänhet av bodtyp och hade övre våningen inredd till sov- ochbostadsrum. Ibland möter man dock stuguform. Ornässtugan är i själva verket en nattstuga. Den loftbod, som flyttats från överborg i Nås till Skansen, fig. 3 och 4, utpekas av traditionen såsom gam malt »kaplanshärbre» vid Nås prästgård.1 Denna tradition bestyrkes på ett märkligt sätt av här meddelade husesyn från Nås prästgård, där denna byggnad lätt igenkännes, ej minst genom framhävandet av de karakteristiska svarvade dockorna i svalgången. Ett vidbyggt portlider saknas dock numera. Benämningen är i synen nattstuga och som sådan ha rummen i övervåningen använts, medan under våningen består av bodar. Nattstugorna torde ofta varit loftbodar med eller utan svalgång eller åtminstone ur dylika utvecklade hus former.
»När bonde aff gården flytter, skal han låta effter sigh 3 färdige dörelåås och spiällen i skorstenen, thesslijkest skal långbordet och sätet, som ther til hörer, blifwa qwart i stugan tillijka medh wäggefasta sängar»
Anordningen med väggfasta bänkar, långbord och försäte över ensstämmer direkt med vad som varit tradition hos allmogen. Myc ket ofta förekommo emellertid flera dylika bord med bänkar eller säten i samma rum. Inredningen var således betydligt rikare än i de vanliga bondgårdarna, där en dylik mångfald endast förekom vid större gästabud och ägde rent tillfällig karaktär. Oftast utsäges intet om bordens typ, utom att de gärna voro mycket långa. De äldre borden bestodo emellertid i allmänhet av en lös skiva, upplagd på bockar eller fotställ, ibland av den typ, som figur 12 anger, vilket bord dock härrör från en bondgård. Stundom omnämnes blott skivan,
men på andra ställen säges bordet bestå av »skifwa med foot». Dessa skivor voro ofta mycket långa. I sängkammaren i Leksand fanns 1696 »ett bord med dubbel foot ock fyrkantskifwa af 7 alnar» och i storstugan på samma ställe en 6 V2 alnar lång »oval skifwa med foot». Den fyrkantiga formen var sålunda ej längre ensamt för härskande. Även mindre bord funnos, så t. ex. i Garpenberg 1696, där det i en kammare förekom »ett litet fyrkantigt bord med fot».
Av särskild betydelse äro emellertid de hyllor, som nyttjades för kärl och matlagningsdon och som i allmänhet hade sin plats i hörnet närmast förstudörren. Det är nämligen dessa, som givit upp hov till skänkskåpet, vilkets utveckling från hylla till skåp just varit knuten till denna plats. I syneinstrumenten upptages denna möbel vanligen under benämningen kärlhylla (»kiärlhylla, kiärlhilla», eller »kaerlhyll»), men även namnen »diskhyll» eller »faathilla» före komma. Kärlhyllor ha i första hand hört till inredningen i de rum, där matlagning eller servering förekommit. I prästgårdarna, där rumsbeståndet och möbleringen var betydligt rikare än i de typiska bondgårdarna, funnos ibland direkta motsvarigheter till nutidens »serveringsrum», och kärlhyllorna voro ofta*både måDga och stora
Stora herrstugan i Malung hade 1698 »målade wäggar, bänkiar och pallar, med snickarearbete kring hela stufwan», samt var dekorerad med »8 stycken conterfej med watufärga». Åtskilliga exempel på rikare snidade möbler ha förut anförts. I många fall lämnas också uppgift om rummens målning. Vitlimning av väggar och tak var mycket vanlig. Det är i sådan skrud man måste tänka sig prästgårds- och bergsmanshemmen i Dalarna under denna tid.
Slutligen må nämnas Leksands prästgård, där två bonader fnnnos i sätestugan »en på hwardera gafwelen med watt- färgor målade», medan storstugan var prydd med »en wäggbonad på östra gafweln öfr dören», ävenledes målad med »wattfärgor». Det visar sig mer och mer, att präst- och storbondegårdar voro utstyrda på detta sätt under både 1500- och 1600-talen i olika delar av landet.