”Begynte så Herr Göstaff dagligen förstärka sig och föröka sin hop. Räckte ock då Lasse Olsson honom håndene, och de andre Svenske hovmän dit upp komne vore. Vid fastelagstid var han vid 400 man stark. Drog så med samma hop till Kopparberget fångande bergsfouten Christoffer Olsson och några andre förrädare, och lät plundra en hop Tyskes kramgods där var på Kopparbergz Fahlu, fick där ibland annat något kläde och sidentyg, men ganska mycket silke eller bindel, utav vilket de då strax gjorde sig Fäniker. Lät ock med det samme upptagen Konungens avrad där vid berget och skatten vid Twna och där om kring. Drog så åter upp i Dalarne igen.”
Citatet är hämtat från Peder Svarts krönika. Med hjälp av Anitha Jerlerud har bilden kompletterats.
Anitha berättade att det i hennes släktträd fanns en Måns Nilsson Svinhuvud som var vän med Gustav Vasa.
”Slutet av 1490-talet är en liten storhetstid för gruvan, med en produktion som det skulle dröja många år innan de kom upp i igen. Det är också en rejält konfliktfylld tid mellan Måns Nilsson far, gruvfogden Nils Månsson och hans motståndare Kristoffer Olsson, bror till biskop Otto Svinhuvud i Västerås. Nils Månsson har gått till eftervärlden som urbilden av en grym och våldsam fogde. Han mördar och roffar åt sig. Samtidigt ska det sägas att vi känner bara till verksamheten genom de brev som hans motståndare har skickat till riksföreståndarna och kungen om beklagat sig över honom. Nils Månsson blir till slut avsatt som gruvfogde och tvingas betala böter, ny gruvfogde blir Kristoffer Olsson.
Måns Nilsson dyker upp i källorna första gången i och med faderns fall. Han ska ha varit med och hotat en bergsman till livet, han får låna pengar för att betala böter och han förlorar en arvstvist som Nils Månsson varit inblandad i. Trots att Nils Månssons fall klart påverkar Måns Nilsson går det ingen nöd på honom. Han äger över 40 gårdar runt Falun och Hedemora, men också tomter i Västerås och Stockholm. Han lånar också ut pengar till folk, antagligen är flera av gårdarna som han panter för lån. När Sten Sture dy kommer till makten gör han också en återkomst på den politiska arenan, i och med att han blir bergsfogde vid Kopparberget kring 1513.
Det finns inga källor till det, men som bergsfogde är det högst sannolikhet att Måns Nilsson är en av dem som representerar Kopparbergsmännen i samband med de riksmöten som hålls under 1510-talet. När Sten Sture reser upp mot Dalarna och Kopparberget på sina årliga vinterresor är Måns Nilsson en av dem han umgås tätt med. Det är med största sannolikhet i och med riksmötena och Sten Stures besök som Måns Nilsson även lär känna Gustav Eriksson Vasa.
Om Daljunkern sa Måns Nilsson att han skulle ”giva dem lov att hugga honom i hundra stycken, om daljunkern verkligen — såsom denne påstod — var Sten Sture d y:s son.
Bild på gamla Falun
Stora Kopparbergs kyrka
Läs mer här
Platsen för kyrkan på en höjd över Faluån var med tanke på tidens bebyggelse och vägar mycket central: alldeles bredvid kyrk- muren gick vägen till/från gruvan, förmodligen Dalarnas äldsta landsväg i väst-östlig riktning; delar av den är ännu bevarad i Han- rövägen.
I flera berättelser från Faluns äldsta tid förekommer ett kapell. Detta kapell, som kan ha byggts redan i början av 1200-talet när Dalarna slutligen kristnades, kan ha stått ungefär där den nuva- rande kyrkan står men också någon annanstans i trakten.2 Man har antagit att det åtminstone vid 1300-talets mitt fanns en kyrka för bergsmännen eftersom Kopparberget, som då hörde till Tor- sångs socken, från och med andra hälften av 1300-talet verkar ha fungerat som eget pastorat utan territoriella gränser, bestående av bergsmän och täktekarlar.3 Troligen fanns en präst vid Kop- parberget kring 1300-talets mitt, också det ett tecken på att det då fanns en kyrka där. Sedan början av 1400-talet hade man egen kyrkoherde.
Numera är det en allmänt vedertagen uppfattning att kyrkan byggdes i sin helhet under 1400-talets andra hälft. Med undan- tag av det förlängda korutsprånget och sakristians bortre, östra del (båda från 1680-talet och pastor Ekmans tid) och tornet (från 1780-talet), är byggnaden i själva verket en typisk representant för det sena 1400-talets tegelarkitektur i kustområdena kring Öster- sjön i norra Tyskland och i Polen. I
När invigdes Stora Kopparbergs kyrka? Bergsrådet Jacob Ing- elsson skriver i sin Berättelse om Stora Kopparberget år 1716 att den invigdes 1471 på S. Johannis’ Baptiste dag och att den då var försedd med lika många små torn som det hade varit bergsmän med och bekostat bygget.12 Att den invigdes på midsommardagen 1471 är en uppgift som tidigare har avfärdats på grund av att man trodde att kyrkan var mycket äldre, men vilken i ljuset av ovan- stående, nya teori om kyrkans byggnadstid framstår som ganska trolig. Det finns dessutom ett föremål i kyrkan som indirekt be- kräftar om inte året 1471 i varje fall tiden däromkring, nämligen dopfunten, vilken Gerda Boëthius daterade till ”omkring 1500” på grund av likheterna med dopfunten i Storkyrkan i Stockholm, som enligt en inskrift är från 1514.13 Intressant nog har Vika kyr- ka inte långt från Falun en dopfunt som nästan är en ”tvilling” till Stora Kopparbergs och därför troligen ganska samtida med denna.
Om Falun på kommunens hemsida
Läs mer här där du även hittar kartor
Den gråbleka ån (Falan) som rann ut i den silverglittrande sjön (Tisken), forsarna där man måste bära båtarna på land (Born), den markerade rullstensåsen (Åsen) beväxt med skog (Heden), det vårflodsöversvämmade området vid nedre åloppet (Ölandet och Holmen) och berget vid den silverglittrande sjön (Tiskasjöberg) var påtagliga naturinslag långt innan någon fast bebyggelse rotat sig i trakten.
”I anslutning till färdvägarna i trakten växte ansatser till centrumbildningar upp. Vid den äldsta landsvägen som korsade ån, på i stort sett samma plats som dagens Hanröbro, uppfördes under 1300-talet ett kapell, senare utbyggt till en imponerande hallkyrka och etablerad som sockenkyrka för Stora Kopparberg år 1554.
På andra sidan ån låg en bergfrälsegård, Born eller Nedre Born, överlämnad som prebende (en egendom som användes att avlöna andra kyrkliga företrädare än präster) till kyrkan på 1400-talet och konfiskerad av kronan 1539. Från den gården växte kronans hyttegård och från 1545 fogdesätet, sedermera kungsgården 1557, en anläggning av stor betydelse i Falun fram till 1630-talet, då en ny kungsgård skapades på annat håll.
Bland byggnaderna märks Stora Kopparbergs kyrka och fogdegården vid Herrgårdsgränd. Vid Gruvbäcken ligger en fyrkant som troligen är den gamla prästgården. Stadsdelsnamnet Prästtäkten för denna del av Falun pekar på detta. Vid Falubron finns också en markerad byggnad. Kanske var det gamla rådhuset. I öster kan man se Trumbäcken som rann ungefär där Trotzgatan ligger idag.
Från det “medeltida” Falun finns ännu minnen i form av bevarade strukturer, gatumönster och kvartersformer i norra Östanfors och Gamla Herrgården, Stora Kopparbergs kyrka, de tre brolägena, torgbildningen vid Falubron (Hälsingtorget) och delvisa mönster i åsbebyggelsen.
Kring nuvarande Hanrövägen-Södra Mariegatan i Gamla Herrgården och Kyrkbacken fanns under senmedeltiden ansatser till en centrumbildning.
Sedan 1300-talets förra hälft, kanske ännu tidigare, var Kopparberget centrum för en omfattande handel. Man hade regelbundet återkommande torgdagar och på Falan, det av gulockran färgade slättlandet vid nedre åloppet, var marknadsplats och där hölls ting. Den ökande gruvbrytningen skapade arbetskraftsbehov, folket behövde livsmedel och andra förnödenheter. Ortens tyngdpunkt försköts söderut mot nuvarande Hälsingtorget. Där fanns sedan 1400-talets början en lång bro- läggning över de sanka stränderna och åloppet, Fala bro, nämnd första gången 1405. Kring detta broläge växte under 1400- och 1500-talet en tätortsbebyggelse av viss omfattning fram. Skattelängden från 1571 berättar att på Falan, Åsen och Kyrkbacken fanns 42 beskattade (cirka 250 hushållsmedlemmar). Till detta bör läggas ett ganska stort antal otaxerade hushåll på grund av den brandkatastrof som inträffat två år tidigare. Flertalet arbetare var emellertid bosatta uppe vid gruvan.
Storyn
Det var Anitha Jerlerud som hittade Måns Nilsson av ätten Svinhuvud. Hon hade honom i sin släktforskning. Och oj vilken spännande historia!
Måns Nilssons far kämpade på Sturarnas sida och blev gruvfogde i Falun. Som många andra på den tiden var han en grym och våldsam fogde som mördade och roffade åt sig. Han konkurrerade om makten med Kristoffer Olsson, bror till biskopen i Västerås – Otto Svinhuvud.
Otto stöttade unionen och var den som (tillsammans med Hans Brask) hårdast drev linjen att lägga ner motståndet. Han var med på blodbadet där han dag två var med och fattade det enhälliga beslutet att de svarande skulle betraktas som kättare.
När Kristian II lämnade Stockholm blev han medlem av riksrådet. I april 1522 fängslades han vilket var en bidragande orsak till hans död