Var ska jag börja.
Det är som om prestationsångesten tagit över mitt skivande.
Här på bloggen ska jag försöka göra det mer lustfyllt. Sätta mig en stund vid tangenterna varje morgon och bara låta orden rinna genom fingertopparna.
Redigera kan jag göra senare.
Nu – bara sammanfoga alla lösa trådar, försöka förstå vad det var jag fick vara med om åren 2018 – 2023. Först nu inser jag hur unik resa det varit.
Under en månad ska jag sätta mig en stund varje morgon och ägna mig åt att reflektera. Samtidigt kommer jag döpa om alla äldre inlägg om dinosaurierna till Tidsresan till Trias.
Medan jag skriver det här får jag ett meddelande från den jag utsett till min förläggare:
”Låter så intressant, Annika! Jag är på resande fot till på måndag, men vi kan väl höras nästa vecka och gå igenom fler detaljer. Lycka till!”
Jag tar det som en bekräftelse.
Det är bara att skriva utan att fundera på tempus eller perspektiv.
Så jag börjar med inläggen i sociala media från igår. Och en länk till ett PM från ett möte … eller kanske bara citat ur ett PM.
Åh, så svårt – ämnet är så stort. Vad jag ska göra är kanske bara att bringa ordning på mina tankar, på alla dokument, på allt som hänt.
Det finns så mycket filmklipp, så många bilder.
Ja, men så klart är det så jag ska göra.
Använda bloggen och den här tiden som ett sätt att reda ut dessa fem år och därefter se vad jag ska göra med det.
Ingen prestation.
Se bloggen som en samtalspartner.
Ok – jag börjar från början av slutet … eller vad man ska säga.
Den 12-14 oktober genomförde vi de första dinosauriedagarna.
Kvällen den 13 oktober hade jag och Cykelhandlaren en upprörd konversation som jag kallar bråk, men han menar att det bara var en diskussion. I mig var det dock som ett bråk, efteråt redde vi ut allt – men insikterna konversationen gett mig fick mig att vidta förändringar.
Jag avslutar dagens skrivstund med att kopiera in vad jag skrev på en sida i en sluten grupp där jag kände mig trygg:
Att så ett frö kan leda till så mycket mer än vi kan drömma om.
Fröet till Dinosauriedagarna såddes 2015 när jag arrangerade cykelns dag tillsammans med Friluftsfrämjandet, Naturskyddsförenignen och Cykelfrämjandet.
Mötet med Kurt Månsson i Naturskyddsföreningen ledde så småningom till att Jönssons cykelaffär förvärvade ett 40 ha stort område som idag anses vara ett av Skånes viktigaste biotoper för biologisk mångfald. Här hittades dinosauriefossil redan 2015, vilket vi inte visste när vi förvärvade området (obs – jag är inte ägare – står fel i artikeln. Däremot är jag firmatecknare i bolaget som äger dagbrottet.)
Gårdagen var magisk!
Fredagskvällen hade varit vidrig – Cykelhandlaren och jag hade vårt första gräl där han menade att ingen skulle vara intresserade av dinosaurierna när det inte finns något att se. (Jo, jag vet – allt handlar om att han än en gång är orolig för min hälsa. För ett år sedan – när dinosuarienyheten släpptes – rasade jag rejält – och han såg så klart samma tendenser. Jag har verkligen jobbat som en galning sedan i början med september. Och ja, jag vet … jag är inte som andra … det har konstaterats i flera utredningar. Men utan min ovanliga personlighet hade detta aldrig genomförts).
Det här grälet ledde till mitt beslut att jag är klar nu.
Och där på natten drömde jag om en person som satt och grät för att hon misslyckats medan mängder människor var på väg.
I drömmen blev det så tydligt att jag var som hjälten i en dramaturgiskt korrekt berättelse. Jag satte allt på spel (t o m min hälsa, mina relationer … ja allt. Faktiskt inte bara en gång – utan fler gånger … finns ju även Insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier som jag kämpat med.)
Men igår kändes det värt det!
Jag vet att jag ensam grävde kanalen. T o m Cykelhandlaren dumförklarade mig i fredags. På vägen med kvinnohistorier vet jag att det spridits elaka rykten om mig.
Men det finns också de som stöttat helhjärtat genom denna process där jag ofta inte haft en aning om varför jag gör på ett visst sätt. Jag har bara varit ett redskap för något högre som jag inte har någon aning om vad det är och inte tänker utforska.
Jag har helt enkelt inte tid till det. Det finns så mycket kvar för mig att uträtta i det här livet.
Nu är UpplevBillesholm på plats.
Redan nu hittar du en del av programmet för majdagarna på www.UpplevBillesholm.se – och nej – jag tjänar inte något på detta. Under 2024 kommer jag fortsätta jobba oavlönat för stiftelsen – men nu genom att erbjuda guidningar där intäkterna oavkortat går till stiftelsen.
En som också lovat att göra det är Patricio Silva som erbjudit sig att bli vår kommunikationschef. För ärligt talat – jag är skitkass på kommunikation. Jag har inte någon utbildning inom området – jag är advokat i själ och hjärta. De senaste årens motgångar har fått mig att längta tillbaka.
Så vi får se vad universum har planerat för mig 2024. Resten av 2023 ska jag låsa in mig, göra klart youtubefilmer om vår Norden runt resa på cykel och se om det kommer en berättelse om mina fem år med dinosaurierna. Just nu ligger det en oredigerad youtubefilm om de här åren. Kommer ta bort den i nästa vecka – så in och kika i dag om du vill se den. Blir så klart glad om du samtidigt prenumerar på min kanal. Sök andebark på youtube.
Oj, där slant fingrarna över tangentbordet igen – och det blev en betydligt längre text än jag planerat.
Nedan hittar du det jag började med att skriva:
TACK Anette Johansson för att du kom igår (trots förkylning). Det betydde mycket för mig att se dig här!
Tack även till Mette BohlinAnna-Christin Martinson och Malin Holm som bidrog till den första Hållbarhetsdagen (2021) (föregångaren till dinosauriedagarna när vi inte fick berätta om fynden).
Fröet till detta såddes 2015 när jag arrangerade cykelns dag tillsammans med Friluftsfrämjandet, Naturskyddsförenignen och Cykelfrämjandet.