Jagar bort tankarna på döden

Ägnade förmiddagen åt att testa elcyklar med ett gäng härliga människor.

Fattar ni hur värdefulla era kommentarer är för mig just nu?

Jag behöver all pepp i världen för att jaga bort de svarta tankarna.

Dagens ros går till Maria Åkesdotter.

Alchymist – en av mina favoritrosor.

Annika: “Tack, så värdefullt att höra!!! Som ett mantra upprepar orden att allt var borta och att resten är rutinkontroller. Ändå smyger sig ovissheten in. Det har funnits cancerceller i din kropp. Har de spridit sig.”

Maria: “Ja det var en tuff period förfärliga tankar. All styrka och kärlek till dig!

Annika: “Åh – tack – att få bekräftat hur jobbig oron är var fantastiskt!!!! Känner mig så tramsig som har all denna oro när kirurgen sa att de skurit bort allt. Ändå är tankarna på döden ständigt närvarande. Vet ju hur snabbt Malignt Melanom kan sprida sig. Om det finns något kvar kan det ju ha spridit sig hur mycket som helst. Och ändå – så får jag ju bara inte tänka!!!”

Maria: “ja av ngn anledning har de svarta tankarna förtur. Att vända skutan är inte det lättaste men ett måste. Det är så lätt att säga så svårt att få till. Kämpa på! Och prata med Iris Rönnqvist hon är av en expert på området. “

Årets vackraste dag! Vi valde att närmaste vägen till Söderåsen. (180429)

I förmiddag provcyklade jag med nio personer upp till Stenestad. Helt underbart! Inte en sekund hann de svarta tankarna ifatt mig. Tjejerna som vunnit var såå tacksamma! Nu har jag fått beställning på ytterligare en provcykling som ska bli en födelsedagspresent. Ja, arrangemanget var så uppskattat att vi kommer lotta ut ytterligare provcyklingar.

Nu ska jag ut och plocka nässlor, kirskål, våtarv och annat gott. Om det finns någon dj-a cancercell kvar så ska jag svälta ut den!

Länkar

Samtalet från kirurgen (sedan är det bara att klicka vidare till nästa.). 

Berg och dalbana

Tankarna irrar runt. Helst vill jag bara fly ifrån dem. Engagera mig i något, men psykologens ord finns med mig. “Stanna kvar i känslan. Det som göms i snö kommer upp i tö.”

Länge talade jag med Sonen igår. Han har alltid så kloka tankar.

Det är märkligt – men jag är inte rädd för att dö. I meditationer har jag farit iväg till ett ljus där inga problem finns. Ändå vill jag inget hellre än att leva. Träden jag planterat, blommorna som växer till sig för varje dag – och framförallt vill jag följa barnen. Kanske får man inte säga så – men jag lever delvis genom dem. När det berättar om sina upplevelser och framgångar gläds jag mer än jag någonsin kunnat göra över mina egna upplevelser.

Att dö innan jag delat med mig av mina erfarenheter känns som ett slöseri. Mina erfarenheter har formulerat tankar. Åh, min hjärna går för högtryck nu. Det är så många tankar. Den vill fly från det jobbiga.

Det är som om den redan är inställd på att dö! Hallå – du ska inte dö!!! Du kommer gå igenom en massa tester – du kommer behöva leva i ovisshet – men döden kan man aldrig förutse. Den kan komma snabbt genom en olycka. Inget har förändrats!!!

Jag har lagt “flyktprojekt” åt sidan. Här på bloggen kommer jag dela med mig av min ångest, men jag ska också försöka gräva fram erfarenheterna och tankarna som jag vill dela med mig av. Vi vet aldrig något om morgondagen.

Det finns så många trasiga relationer – människor jag skulle vilja krama om och be lägga alla oförrätter bakom sig – leva här och nu. Det behövs inte en massa socialt snack – bara en kram. En kram som skrämmer bort all skam och skuld.

#Fuckcancer

Sakta infinner sig ett lugn. Just nu kan jag inte göra mer än invänta kallelse till kirurgmottagningen och hudkliniken.

Louis Bugnet är på väg att slå ut

På tisdag ska jag träffa en läkare i Lund angående de konstiga smärtorna i knä och rygg. Dagens ros till den vänliga kvinnan jag talade med på Länsförsäkringars sjukvårdsförsäkring.

Regnbågsmat

Kyl och skafferi är påfyllt med regnbågsmat. Tack Iris Rönnqvist för alla tips! Det blir ett eget blogginlägg så småningom. Det var sååå värdefullt att få del av dina erfarenheter i några få rader. Orkar just nu inte hämta in information om sjukdom.

Massor av kirskål, våtarv och annat ogräs mixat med en banan, en citron och en skvätt brämhults morots/apelsin juice med chili och ingefära

Tack för alla kommentarer, hjärtan och annat från FB. Klipper några citat att ha som lätt tillgängliga pepp till mig själv.

“Malignt Melanom som man tar bort i tid är verkligen borttaget. Cancercellerna bortkastade i en papperskorg och chanslösa att sprida sig vidare.” Susanne Österdahl Brijker, specialistsjuksköterska

“På 90-talet tog jag bort ett aktivt födelsemärke på låret som visade sig innehålla malingt melanom. Sen skar de bort lite till runt omkring för säkerhets skull. Och tydligen fick de bort allt! Mycket tacksam” Maria Åkesdotter

Nu blir det rawfood och vegetariskt

Och supertack till Ann-Marie Nordin Nilsson som tipsade om att boosta immunförsvaret med gröna smoothisar. (Kommer ett separat inlägg med alla förslag du gav mig. Stort tack för inspiration!)

Besökte Cedergrens plantskola i Råå

Men dagens bästa var tiden hos psykologen. Aldrig tidigare har Eva-Lotta sagt så mycket som idag.

“Skuldbelägger du inte dig själv nu?”

“Nej, jag har mig själv att skylla. Hur många gånger har jag inte legat och läst i solen och bränt ryggen. Och när jag inte orkade leva längre var det ju som att bjuda in sjukdom.”

Och jag fladdrar iväg till målbilderna från morgonpromenaden. Att just nu är det enklare att vara i målbilden och bara ta mig igenom de prover som ska tas, osäkerheten i om cancern finns kvar i kroppen.

Eva-Lotta uppmärksammar mig på att jag flyr in i engagemang. Samma beteende som fick mig att bli utbränd.

När hon säger det kan jag också se det.

“Men jag orkar inte vara kvar i känslan.”

“Du orkar, men vill inte vara kvar i det”, rättar Eva-Lotta mig.

Vi kommer fram till att det bästa jag kan engagera mig i just nu är självomhändertagande. Eva-Lotta säger att det dyker upp en sångtext i hennes tankar.

“Det som göms i snö kommer upp i tö …”

 

Målbilder

Nu blommar Rhododendron i Kågeröd

Melanomceller. Cancerceller – en väldigt aggressiv form av cancer? Om födelsemärket inte tagits bort hade det spridit sig – och då hade jag tillhört de 15% som avlider av Malignt Melanom.

Samtalen på träningsrundan är givna. Vi vänder och vrider på informationen. Vänder och vrider på hur problemet ska tacklas.

“Har du inte en privat sjukförsäkring?”

“Jo, men jag orkar inte ringa dit i morgon. Jag tar det på måndag. På torsdag har jag tid hos min läkare. Kanske ska du följa med och ställa dina frågor där.”

“Lekén kommer till affären i morgon.”

Lekén är den pensionerade husläkaren. Vi har så många frågor. Gång på gång intalar jag mig att kirurgen sa att allt var borta. Jag får inte tänka längre än så. ALLT är borta. Resten är rutinkontroller.

Jag tänker på min nya målbild – kan jag använda den även i detta? För visst måste det vara ok att använda målbilder igen i kampen mot Cancer.

Stopp – du har inte Cancer. Läkaren sa att allt var borttaget.

Tillbaka till den stora festen. Jag måste hålla fast målbilden. På den festen är jag frisk och stark. Vid ett av borden sitter notarierna och skrattar. Vid ett annat sitter kusinerna på fars sida, vid ett tredje bord sitter kusinerna på mors sida. Mostrarna med respektive och fars syskon sitter blandat vid ett långbord. Kusinbarnen far ut och in. Springer runt i den stora parken, spelar kubb, leker. Sonen och Dottern som jag är så stolt över går omkring och pratar med alla. Värmen sprider sig i kroppen. Det lyser om mig, ett förlag har antagit min bok och jag ska sätta igång med uppföljaren.

Oavsett vad som händer fram till den 6 juli 2019 ska jag hålla kvar exakt den målbilden. Där är jag sprallig, ser ut som på min fyrtioårsfest. Den fest som var målbilden för att klara mig igenom skilsmässan.

Sedan februari 2014 har tankarna på döden fått mig att styra mot ett drömliv där jag ifrågasatt alla måsten. Jag lägger inte tid på att putsa fönster eller skriva gratulationskort.

Mannen i mitt liv visar många gånger om dagen hur oändligt mycket han älskar mig. Min livsuppgift är att bidra till biologisk mångfald och minska världens koldioxidutsläpp genom att inspirera andra att cykla mer och konsumera mindre.

Jag prioriterar tid och riktiga samtal med barnen framför sociala sammanhang och uppvaktningar. Det är så långt ifrån det livet jag en gång levde.

Det enda jag har kvar på min to-do-list som jag verkligen vill göra är att ge ut en bok.

“Om jag inte överlever det här …” Det är svårt att både andas och prata i uppförsbacken. Sven är precis framför mig.

“Lovar du att se till att boken blir utgiven då?”

Han svarar inte.

“Och jag skulle vilja ha den där festen den 6 juli nästa år… ” Jag trampar upp jämsides med honom. “Om jag är död då kan du väl ha en releasefest ändå. Jag vill inte ha någon begravning.”

“Du ska inte dö …”

“Nej, kirurgen sa att alla cancerceller var bortskurna. Men om det skulle hända … Lovar du då?”

Sven tittar ner i asfalten. Räknar strecken tills vi kommit upp om krönet.

“Jag lovar.”

Då är allt klart. Jag är redo att dö – men aldrig tidigare har jag känt en så stark vilja att leva. Samtalet med Sonen precis innan kirurgen ringde finns kvar i hela mitt medvetande. Jag bara måste få finnas för barnen länge än. Jag har HAFT cancer – men det är borta nu. Av provsvaret framgick att alla cancercellerna i födelsemärket var bortskurna. Att de tar bort ett större område är bara en rutingrej. Det finns inget att oroa sig för. Idag lever jag ett liv där jag inte har något jag vill ändra på. Nu kopplar jag på alla undangömda superkrafter. Nu är det ok att släppa fram det farligt röda drivet. Nu är målet att vara helt frisk den 6 juli 2019. Inga cancerceller i kroppen – ingen depression. Det finns ingen förändring jag inte är beredd att göra. Steg ett är att bli vegetarian. Resten får vi ta efterhand.

Länkar

Intervju med Cancerläkaren David Stenholtz

Socker och stärkelse göder cancer

Dietistbloggen

Cancerfondens kostråd

Steg för hälsa

Kurera

 

Redo att dö?

I min klass var vi bara fyra som åkte skolbuss. Jag brukade sitta med Sonny. Vad vi pratade om den här dagen minns jag inte. Kanske pratade vi om vad polisen sagt om att inte gå på fel sida av vägen. På kvällen berättade min mor att Sonny hade blivit påkörd av en bil och åkt till sjukhus.

På den tiden fanns inget Internet. Lantbrevbäraren kom med Ystads allehanda på eftermiddagen. På bussen fick jag veta att det stått i tidningen att Sonny var död.

I min minnesbild skrek skoleleverna ut dödsfallet över skolgården. Det var som om tegelväggarna rasade ner när jag sprang in i klassrummet och jag grät mest av alla den dagen. Vi satt i en ring, höll varandra i händerna. Fröken hade svarta kläder och log inte som hon brukade.

På begravningen fick jag stå närmast Fröken. Vi stod i en halvcirkel runt kistan. Då hade mina tårar tagit slut och jag fick byta plats.

Det var min första begravning. Jag minns det som att Peters pappa var med och bar ut kistan. Vi samlades runt jordhögarna och hålet i marken. Kistan sänktes ner med rep. De fick hålla Sonnys mamma när hon försökte kasta sig ner efter kistan.

Efteråt var det kaffe på Hantverkshemmet. Så minns jag det i alla fall. I fotoalbumet finns en bild av kransen från klassen. Röda och vita rosor. Jag tror de var formade som ett kors.

Sedan dess har döden funnits i mitt medvetande. Under åren jag arbetade med boutredningar fick jag så många exempel på hur döden kan komma oväntat. När jag var advokat utvecklade jag “Änglaboken” – en struktur som skulle göra boutredningen mer tidseffektivt.

Tankarna virvlar runt i mitt huvud. Att det funnits cancer i min kropp ökar inte risken för att dö i morgon. Det kan hända när som helst. Beskedet om de borttagna melanomcellerna är bara en anledning att göra klart det som är viktigt för mig. Egentligen finns det aldrig tid att skjuta upp det man vill göra till morgondagen. Vi kan aldrig veta när morgondagarna är slut.

Malignt Melanom

När insikten landar rinner tårarna och jag mår illa. Vilken himla tur vädret inte avhöll oss från läkarbesöket i februari. 

Vad hade hänt annars?

Göken gol och det doftade fuktig vår på dagens morgonpromenad

Tankar kring sociala media, research för ett blogginlägg om cykelinfrastruktur och ett alltid lika givande telefonsamtal med sonen. Vi hade precis lagt på när telefonen ringde igen. Dolt nummer.

I Gullregn surrade humlorna

Det var kirurgen som opererade bort födelsemärket. Han frågade hur det hade gått, om ärret hade läkt.

“Vi har fått provsvaret.”

Jag var så uppfylld av tacksamhet och glädje efter telefonsamtalet med Sonen att jag inte ens här anade oråd, funderade inte över varför Kirurgen ringde för att berätta om provsvaret.

Närmast kameran Rhododendron Anuschka i bakgrunden R. Percy Wiseman

“Det innehöll melanomceller.”

På kladdlappen framför mig skriver jag “Kirurgmottagn. Melanomceller. Allting borta. Tydliga riktlinjer. Allt det sjuka är borta. Skära bort ärret. Hudbiten analyseras.”

Rhododendron Anuschka i nyplanterade rabatten (17 maj 2018)

Jag ställer frågor. Kirurgen förklarar vänligt att han inte är hudspecialist utan Kirurg, att jag kommer få mer information från Hudklinik. Det snurrar i huvudet.

“Enligt analysen är allt bortskuret.”

Det blev kanske inte den bästa kombinationen i den här gruppen. Rhododendron Roseum Elegans behöver flyttas.

Jag fortsätter med mina oändligt många frågor. Får jag vistas i solen? Hjälper solskyddskräm? Borde barnen gå och kolla sig? Hamnar de också i en riskgrupp med förtur? Han svarar vänligt och tålmodigt. Till slut fattar jag.

  1. Det kommer kallelse till kirurgmottagningen för att skära bort ärret.
  2. Jag är nu placerad i en riskgrupp som får gå på återkommande kontroller.
  3. Jag kommer få mer information.

En bra match – Rhododendron Old Port i bakgrunden och Rhododendron Roseum Elegans i bakgrunden.

Utan att tänka skriver jag ett meddelande till mina närmaste.

“Hej, för några veckor sedan fick jag ett födelsemärke borttaget. Läkaren ringde nyss – det fanns malignt melanom i det. Hela födelsemärket skars bort, så det lär inte finnas något kvar. Ändå kommer de även skära bort ärret som en ren säkerhetsgrej. Kallelse till kirurgmottagningen skickas inom kort. Läkaren betonade att det inte finns något att oroa sig för. Genom det här födelsemärket kommer jag i en annan kategori med mer kontroller – och så småningom mer information. Lovar hålla er informerade. Ville bara ge er informationen direkt. Just nu vet jag inte mer än så. Det var kirurgen som ringde och han sa att jag antagligen får en kallelse till en hudklinik också. Vilken himla tur att jag gick och kollade!!!!”

Rhododendron Old Port – en favorit

Först när meddelandet är skickat kommer tårarna. Vad hade hänt om vi inte åkt och kollat? Cancer. Det har funnits cancer i min kropp. Har det spridit sig?

Rhododendron Lee´s Dark Purple

För att döva ångesten börjar jag skriva detta blogginlägg. Utanför hör jag Fågelräddaren vissla. Han kommer när jag ropar. Tårarna rinner på nytt när jag ser oron i hans ögon.

“Läkaren sa att allt skulle vara bortskuret. Att det inte finns någon anledning att oroa sig nu. Tänk vilken tur att vi gick och kollade födelsemärkena!”

Rhododendron Cunningham White matchade Lee´s Dark Purple bättre än man kunde vänta sig!

Återigen finns tanken på vad som hade hänt annars.

Allt började egentligen på min Systers bröllop i augusti. Dottern hade ett födelsemärke på axeln. Jag kontaktade hudkliniken för att beställa tid för oss alla. Det var lättare sagt än gjort. Om man inte tillhörde någon riskgrupp kunde de titta på tre misstänkta födelsemärke – men inte alla.

Rhododendron Kermesinum Album

Det blev bara Dottern som gick och kollade. Istället började jag ringa läkaren Kerstin Öhrsmark, Baskemölla, som jag besökt för många år sedan. Det var telefonsvarare och jag skrev upp i min kalender att jag skulle ringa, men glömde. Så gick dagar, veckor och månader.

Det var ju ingen brådska. Det var ju en ren rutinkontroll för att Dottern hade ett stort födelsemärke på axeln och för att vi började diskutera.

En gammal Rhododendron intill husväggen som klipps ner vartannat år för att inte täcka fönstren

Insikten skrämmer.

Djupt där inne finns skammen. Var det kroppens svar när jag inte ville leva.

Jag slår ifrån mig tanken. Självmordsplanerna var en följd av depressionen. Depression är en sjukdom. Egentligen ville jag inte dö. Och nu vill jag absolut inte dö. Jag vill leva – det finns människor runt mig som älskar mig och uppskattar mig. Jag är inte värdelös.

Trädgårdens största Rhododendron

Hallå – det finns två alternativ:

  1. Det finns inte en enda melanomcell kvar i kroppen. Vad vinner jag då på att oroa mig och älta? Bara förlorad tid.
  2. Det finns melanomceller kvar i kroppen – det kan jag inte göra något åt nu – annat än att inte bränna mig. Skaffa solhatt. Men det är ju samma åtgärder som jag borde vidtagit för länge sedan. Hjälper det att oroa sig? Nix.

Så till nästa fråga. Den som man sällan ställer.

Om du visste att du bara hade tre månader kvar att leva – vad skulle du då göra?

Jag minns när jag talade med barnens Farmor om det här. Tidigare hade hon alltid velat resa, men när hon fick cancerbeskedet ville hon vara hemma, ha sin familj runt sig.

Sockblomma

Men vi vet ju aldrig när vi kommer att dö. Jag kan ju omkomma i en trafikolycka redan ikväll. Varför lever vi då inte varje dag som om vi bara hade tre månader kvar att leva?

Hallå! Sluta med de där tankarna. Du vinner inget på dem. Behåll skjortan på och ge dig ut och rensa ogräs istället!

 

SOCIALA Medier

I anteckningsboken skriver jag SOCIALA medier och ringar in ordet. Dottern visar filmen från Toftaholm som hon håller på att klippa.

“Du fastnar lätt i din egen värld och ignorerar tittaren. Det behövs en bättre början. Du måste vara i bild och presentera vad ni ska göra. Tittaren har ingen aning om vem du är.”

Jag lyssnar och nickar.

“Du kan tänka som ett tal. Du måste börja med att fånga intresset. Under första minuten vill vi veta vad det ska handla om. I slutet summerar du allt som hänt.”

Det är varmt i solen. Dottern har jeans och alldeles nya gympaskor. Fastän vi sitter i skuggan svettas jag. Rhododendron blommar i Botan. Andra fotograferar – men inte jag.

“Och du gör för mycket svepningar med kameran. Du borde tänka kvalitet istället för kvantitet.”

Jag nickar. Klart det tar tid för henne för att gå igenom mer än en timmes material som ska landa i mindre än tio minuter. Jag antecknar att jag ska prata MED tittarna då och då.

“Vad vill du ha fram? Vad vill du ska hända?”

Det kliar i nacken och jag lägger pennan i anteckningsboken. Det var kanske inte någon bra idé att “ombilda” mig till influenser. Vad tror jag egentligen? Sedan jag besökte arbetsförmedlingen har stressen funnits där. Vaddå söka jobb? På 25%! Vem vill ha en snart femtioårig tant som gått i väggen två gånger. Visserligen är manuset klart – men nu har tre av fyra förlag tackat nej utan någon motivering.

“Om du gör längre klipp är det lättare att hänga med och förstå vad ni gör.”

Under en tid prövade jag att se hushållssysslor som arbetsträning. Men det är inget som gör mig “friskare”. Det är som ett timglas som sakta rinner ut. Försäkringskassan tycks inte ha något intresse av att jag blir frisk.

“Sedan har vi avslutet. Du skulle kunna säga något om att ‘gillar du filmen – tryck tummen upp’ eller ‘Vad tycker ni?’ Du behöver få igång publiken att kommentera filmen.”

Jag gnider de djupa vecken i pannan. Vad fick mig att tro …

“Eller veckans fråga. Ni skulle kunna uppmana tittaren att ställa frågor som ni sedan besvarar … ”

Bröstkorgen spänner när jag tar ett djupt andetag. Det var hennes idé,Dottern föreslog att vi skulle göra en vLogg. Hur svårt kan det vara? tänkte jag. Cyklar gör vi ju ändå. Hon lovade att redigera filmerna. Men nu. Nej, jag vet inte.

Gassande sol i Lund

Vi packar ihop sakerna. Dottern slänger upp ryggsäcken, mäter med fingrarna att banden över axlarna är lika långa. Doften från Lagerhägg fyller luften. Småsten kryper in mellan sandalsulan och foten, kilar sig fast, men jag fortsätter gå.

I Lundagård är det full aktivitet. Till helgen är det dags för Lundakarneval.

“Jag kollade – Valvet eller Skissernas museum. Har inte varit på någon av dem.”

“Hur känns livet annars?” Fortfarande är det något som skaver i relationen mellan oss. Psykologen frågade om jag pratat med barnen om mina självmordsplaner. När jag tog upp det med Dottern ryckte hon på axlarna ‘Om du inte vill berätta kommer jag inte fråga…’ Orden blev hängande i luften. Så många gånger har jag tänkt … men det är som om klumpen i magen sväller tills den fyller mig upp till halsen och jag inte får fram ett ord.

Efter lunchbuffé på Valvet fortsatte vi till Creperiet.

I bokhyllan står två skrivböcker som jag köpte februari 2014. Den ena har en bild av Big Ben.

“Malmö den 20/2-14

Det finns så mycket jag skulle vilja prata med dig om. Samtidigt förstår jag när du känner när jag ältar. 

Den här boken tänker jag fylla med minnesbilder. Kanske väljer du en dag att läsa.”

Citronsorbeten var gudomlig. I luftdraget från fönstret fortsatte.

“22/8-14

Älskade Cissela, kommer du någonsin att förstå hur tacksam jag är för den tid du tillbringar med mig. I mig har det växt fram en tillit till att du fattar kloka beslut. Det har hjälpt mig att släppa den oro jag tidigare bar på. 

Det är så spännande att följa ditt liv – allt roligt du gör. Och du ska veta att jag alltid kommer att älska dig.”

Dagens första Rhododendronbild togs vid Bantorget på väg till Malmötåget.

Veckans frågor

  1. Vad är det övergripande syftet med vLoggen? (Det måste finnas en poäng med att följa din vLogg.)
  2. Vilket är din målgrupp?

Skogstorpet inspirerar

Sol, sol och sol utan regn i sikte.

Dagarna tillbringar jag i trädgården, rensa bort oönskade växter och vattna de jag vill ha kvar.

I går fick jag besök i trädgården av Annelie Gripenberg, som vi träffade på en av våra cykelturer. Fågelräddaren hade lovat att laga hennes cykel medan hon väntade. Under tiden tog vi en tur i trädgårdarna.

Så klart var jag tvungen att även visa design-cyklarna. Hon blev helt förälskad, ville ha alla – men allra mest den svarta rosencykeln och den lila/turkos tulpancykeln.

Det gör mig så glad när någon känner så starkt för “mina” cyklar. Det blev en ny cykel istället – och hennes gamla är snart klar för försäljning med nya slangar, däck, pedaler och en massa andra slitdelar utbytta.

Solnedgång från kvällens träningsrunda över åsen. Man vill bara stanna tiden.

Länkar

Skogstorpet på FB

Lilla skogstorpet på Instagram

Annelie Gripenberg på FB

“Mina cyklar”

Cykeldesign

2012 fick jag en Vallmocykel av min Älskade. Vilken cykeldesign!

Vart jag än cyklade frågade folk var jag köpt den.

2016 års nyhet: Havsbris – en symbol för alla ljud du kan höra när du cyklar

Varför säljs det mest svarta cyklar? De är ju enklare att stjäla eftersom de försvinner i mängden.

Lavendelcykeln är en symbol för alla dofter du känner från cykelsadeln; syrén, lavendel, kaprifol.

2015 fick jag följa med på inköpsresa till fabriken där min Älskade designar och köper cyklar. Årligen köper han stora kvantiteter och kan då göra speciella färgserier. Modellen har han utvecklat under tjugo års tid. (Köparen slipper betala för märket – vi kallar dem “nycykel.se”).

En cykel består av mängder av små komponenter (Ska vi kosta på rostfria skruvar? Hur dyra däck ska vi ha? Vilket styre, handtag, pakethållare. Hur tjocka ekrar? Inser att det är ämne för ett eget inlägg.)

Fjärilscykeln påminner om allt du hinner se från cykelsadeln; fjärilar, humlor, fåglar, blommor.

Jag fördrev tiden i designavdelningen och fantiserade om en cykelserie inspirerad av färgskalorna sommar – höst – vinter och vår.

Den populäraste av våra designmodeller är Fjärilscykeln. Just den här kombinationen av färger finns inte längre.

Varför är cyklar så tråkiga? Varför finns det inte fler som min Vallmocykel. Visserligen kommer Monark Karin i ny design varje år – men för de mesta tycker jag att de är fula.

Fjärilscykeln med Rhododendron i FolketsPark

Jag lekte med färgrören, blandade och la ihop. När min Älskade kom från de tekniska diskussionerna visade jag honom. Vilken glädje när jag fick välja färg på tre cyklar.

Sval och diskret, men unik

Rima tog fram designförslag. Jag ville ha något som illustrerade hur det är att cykla. Vilka cyklar det blev!

Den våren och sommaren försökte jag gestalta känslan att cykla i bilder. Det gick väl sådär.

En cykel att bli glad av

Visst har det hänt att kunder sett cykeln på FB och kommit bara för att köpa just den här. Men fortfarande är det svart som säljer mest.

Färgerna inspirerades av färganalys – lavendel är cykeln för “sommarmänniskan”.

I går fick jag veta att Fjärilscyklarna nu är slut på lagret. Kvar finns bara ett fåtal i butik.

De flesta morgnar blir jag omkörd av en Havsbris. Fortfarande tycker jag att det är en av de vackraste cyklar jag sett.

De har tagit längre tid att sälja än man kunde tro. Idag är konkurrensen från lågprisvaruhus och nätet stor. I år är det mest standardfärger som köpts in. Trist – jag har många idéer på fler unika cyklar.

Länkar

Inlägget har gjorts i samarbete med Sven Jönssons cykelaffär, Billesholm

Här hittar du bild på min Vallmocykel

Rhododendron i rosa

Rosa Rhododendron på morgonen den 14 maj 2018

Nu sväller Rhododendronknopparna och slår ut.

Rhododendron Yakushimanum Anuschka

Anuschka slog ut först tillsammans med Old Port. Jag hade trott att fläckarna skulle tas upp bättre av Old Port.

När man sitter där och planerar är det så svårt att veta hur färger och tider passar ihop.

Förra året var detta en av favoriterna. I år planterade vi ytterligare en Old Port

Därför lägger jag upp några av bilderna här. Men det går så snabbt. De som var i knopp på morgonen kan ha börjat blomma redan på kvällen.

Morgonen den 14 maj 2018 anades knopparna i nyplanterade Percy Wiseman

På kvällen den 14 maj hade första blomman slagit ut i Rhododendron Percy Wiseman

Kan konstatera att jag inte lyckades med alla färgkombinationerna i år. Det blir till att möblera om nästa år.

Rhododendron Roseum Elegans den 14 maj 2018