Trädgårdstid

Bakterierna i jorden och dagsljus lär vara bra för den psykiska hälsan. Därför har jag lovat mig maximal trädgårdstid under årets varma månader. Städning och sortering är bannlyst.

IMG_0320

Prylarna jag rensade ut för ett år sedan ligger fortfarande olämnade i kartongerna. I det här blogginlägget påmindes jag att det är dags att prylbanta.

När höstregnen kommer ska jag kolla igenom lådorna en sista gång. På Erikshjälpen kommer prylarna göra större nytta än i skåp och garderober hos mig.

Resursslöseri

Nästan sex mils söndagscykling. Solvarma björnbär från vägkanten. En delad räkmacka i Mölle. Med förfäran ser jag hur mängder av mat lämnas kvar på tallrikarna vid grannborden.

Trampandet ger tid för tankar. I huvudet formuleras texter som aldrig kommer på pränt. Jag har hoppat av karusellen och lever inte längre för att prestera och konsumera.

I min nya värld är miljöfrågan viktigast. Det är inte klimatsmart att rumäner åker genom Europa för att tigga utanför affärerna. Präglad av min farmor (som återanvände plastpåsar) fick mina barn det mesta begagnat; leksaker, böcker, barnvagnar, kläder och cyklar. Idag ser jag med förfäran hur mina skattepengar används till inköp av nya kläder och cyklar på rekvisition. I Hammenhög har Rotary startat en “Gåvobutik” – ett föredöme för hur nyanlända kan hjälpas utan att tära på jordens resurser – samtidigt som delaktighet och engagemang skapas.

Det är lättare att “öppna hjärtat” när det gäller andras pengar än att avstå från sina egna. Vid tillfälle ska jag utveckla mina tankar kring de reaktioner som Jonas Anderssons debattinlägg väckte på min FB.

Hammenhög är ett föredöme på många områden tänker jag. Där får barnen vara med och odla sin mat. Frukosten av nyskördade bär är uppäten och det är hög tid att jag ger mig ut i odlingen.

Nyskördade hallon

Att hjälpa

Det fanns en tid när jag ville göra gott. När jag ville hjälpa människor att lösa konflikter, att komma in i arbetslivet.

Omgivningens förväntningar var större än jag orkade med.

Påfågelsöga

Påfågelsöga

Nu hjälper jag fjärilar, humlor och bi.

Kravlöst.

Medan jag planterar kyndel och salvia fladdrar det och surrar i lavendel och solhatt.

Den viktigaste frågan

I trädgårdslandet sväller zucchini och bönorna hänger i klasar. Bland bladen gömmer sig västeråsgurkor tills de är sprickfärdiga. Plommon, smultron och sockerärtor åker direkt i munnen. Resten av skörden släpar jag in för inläggningar och infrysningar.

Där i grönskan reflekterar jag över en av bilderna som skapades på senaste skrivkursen “Människorna går som zombies med huvudet böjt över mobilen”. Jag funderar över vad som engagerar människor.

I lördags la jag upp en länk till Sundsvalls tidning med kommentaren “Tänk om alla asylsökande fick del av detta brev”.

Den första kommentaren var “Det är naturligtvis bra att lära sig hur det svenska samhället fungerar, men tyvärr sätts allt fokus vad gäller sexuella trakasserier och kvinnoförnedring på vad ett fåtal asylsökande tonåringar gör. Självklart ska de lära sig att beteendet inte är acceptabelt, men vad gör vi åt alla de män som är födda i Sverige och som varje dag förnedrar kvinnor på olika sätt? Ska varje man i Sverige ha ett sådant här brev, för vi vet ju inte vem som gör vad? Det är ju samma sak som att ALLA ASYLSÖKANDE ska ha ett sådant brev. Alla asylsökande är inte sexförbrytare!”

Jag svarade “Nej, men flertalet asylsökande är en kostnad för svenska skattebetalare. Tyvärr har vi erfarenhet av asylsökanden som erbjudits praktik för senare anställning. Tyvärr ser de inte någon anledning att arbeta då ersättningen är densamma oavsett om man arbetar eller inte. (Nu gäller detta även svenskfödda – men det är ju vad brevet handlar om.) Vi ser också hur ensamkommande får nya cyklar som sedan vansköts så att de efter kort tid lämnas på service – i jämförelse med andra kostnader är det inte mycket – men som förälder skulle jag ha reagerat.”

Mitt inlägg fick bl a dessa kommentarer “Fokusering på asylsökande är tröttsam och osakligt. Den är till och med rasistisk, enligt min uppfattning.”, “För mig ser det ut som påståenden från främlingsfientliga element, som du tror är fakta.”, “Vore bra om man tar reda på fakta innan man uttalar sig. Så svårt är det faktiskt inte.”, “listan kan bli lång tillmånga män om jämställdhet oavsett etnisitet.”.

Bakgrunden till mitt svar är att vi verkligen vill hjälpa nyanlända in i samhället. Vi är på den tredje, han var här några dagar förra veckan. I går kom han inte pga tandvärk, idag pga sjukdom.

Inlägget fick på kort tid 39 delningar och 95 gillamarkeringar.

I går la jag upp en länk till DN med följande citat: “Vad kan man som privatperson göra om man vill bidra till en bättre miljö?
– Vi brukar utgå från fyra B:n bilen, biffen, bostaden och börsen. Bilen står för transporter att man kan cykla och åka tåg i stället för att åka bil och flyga. Biffen står för att man kan äta mer vegetariskt. Bostaden handlar om att se över elen och värmen i sitt boende och när det gäller börsen kan man exempelvis se över vilka fonder man sparar i. Nästan alla har ett pensionssparande och ett telefonsamtal till banken för till att de fonder man sparar i stöttar förnybar energi istället för fossila bränslen kan göra skillnad.”

Hittills har det fått en delning och fyra gillamarkeringar.

Detta bevisar min tes – flyktingströmmarna tar fokus för den absolut viktigaste frågan – miljön!

Vad kan jag göra? Bilen är avskaffad. Nu fokus på biffen – zucchinibiffar 😉

Zucchinibiffar

Skördetid

Skördetid

2 zucchini
1 röd lök
1 förpackning fetaost (gärna krämig sort)
2 ägg
mjöl
vitlök
salt
peppar

Gör såhär:
Riv zucchinin, lägg den i ett durkslag och häll över lite salt, låt den stå och rinna av ett tag.
Finhacka löken och fetaosten.
Pressa ur vätskan ur zucchinin och blanda ihop rivet med löken och osten.
Pressa i vitlöken och krydda med peppar.
Knäck i äggen och blanda om, tillsätt lite mjöl i taget tills smeten blir lite formbar.
Klicka i i oljad stekpanna och låt biffen steka några minuter på varje sida tills den fått yta.
Ät som de är eller med klyftpotatis och tzatziki

Back in Skurup

Skurups folkhögskola

Längs bygatan lyser hortensian när jag promenerar upp till de låga tegelbyggnaderna. Fantasy och Science Fiction – en helt ny genre för mig.

Kvällens övning (att skriva en scen inspirerad av Rederiet, Steampunk och Western) resulterade sex sidor anteckningar om Carl Carlsson Gyllenhielm och vad han kan ha tänkt om flottans utveckling.

Efter fem timmar gav jag upp.

Det är som om jag saknar språk för futuristisk teknologi.

Bland påfågelsöga, daggkåpa och lavendel hittar jag mina ord. I morgon hoppas jag att de bär mig till magiska världar.

Vad tror jag på?

Så länge jag kan minnas har jag haft min barnatro. Jag vet inte var den kom ifrån. Kanske var det söndagsskolan.

I Lund knäppte jag händerna över tentan och bad Fader vår innan jag ögnade igenom frågorna. Det fungerade och jag trodde att jag fick hjälp av någon. Jag har nog alltid känt det som att någon finns med och beskyddar mig, hjälper mig.

Idag lever jag nära naturen och har börjat fundera över vad människor trodde på innan kristendomen kom, ja innan asatron.

Det finns arkeologiska fynd som tyder på att “Moder Jord” tillbads och vördades.

Nu har jag begärt utträde ur svenska kyrkan. Första Mosebok 1:26-31 var det avgörande:

Gud sade: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: “Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg en under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Gud sade: “Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med för i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Å markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll  och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.”

Kristendomen, Judendomen och Islam – alla har de en gemensam skapelseberättelse.

Naturreligionerna vördar naturen. Där är människan inte överordnad, inte satt att härska. För att komma tillrätta med miljöförstöringen måste vi ändra vår grundläggande syn på människans roll.

 

Mina dagar tillbringar jag i naturen, i trädgården, med jorden. Dofter, ljud – känslan av att vara en del av universum. Inte bättre, inte klokare än humlan som pollinerar. Inte vackrare, starkare än koltrasten som letar maskar.

Har jag någon religion? Behöver jag någon religion?

TACK!!!

Capellagården

Capellagården

Tack för alla grattisröster!

Alla de som ringde men inte kom fram.
Alla de som skickade sms och meddelande på FB
Ala de 218 som tog tid av sin dag att skriva på min tidslinje.

Till er vill jag verkligen säga tack. Stunden med internet är kort – så förlåt att jag inte har ägnat tiden åt att trycka gilla. (Men jag scrollade igenom på mobilen innan jag somnade i natt.) Istället fick veckan former som jag varken hunnit se eller känna.

Men allra störst tack vill jag säga till de 22 röster som lekte bland tulpanträdets lotusliknande blommor, dallrade över solvarm Ölandssten i en gratulationssång lika vacker som veckans gemenskap. Stort tack för den sången och en magisk vecka som ledde mig till magiska platser som jag inte visste fanns i mitt inre!

TACK!

Tacksamt honungsvatten

Blundande mot solen tonar jag in mig själv. Rummet är städat, utvädrat är det gamla. Det nya är hopvikt och nerpackat i resväskan. Inget lämnar jag kvar. Nästa gång finns det plats för nytt bagage. För en nästa gång blir det.

Den här veckan har varit obeskrivlig. I brunnar glittrar en gemenskap, som vågar hålla fast och hålla kvar i nuet. Röster som törs busa släps fria, men samlas i tonen på sekunden. Vi ger oss tid att smaka på orden – både egna och andras i tystnad. Till tankens onåbara platser fladdrar kramar på fantasiernas fantastiska vingar.

I går fick jag ett återfall i ord. Mot hjärnbarken gnuggade sig i sömnen. Varje stund utan orden var plågsam. Och jag skrev. I varje stund skrev jag. Ett maniskt knattrande på tangenter bara avbrutet av pennans dans över papper. En text om yoga fann formen, lät sig omstöpas och formas på skärmen. Och jag läste den högt på kvällen. Till skrivisarnas intonande stämmor.

Mitt hjärta får bestämma över pennan. Blocken är fyllda av ord och former att tolka och tyda i höstens dagar och kvällar. Guldkorn i min packning tillsammans med gullmårans dofter.

Utstädat är livet. Avskakad är kroppen. Ner i det omedvetna har meditationen fört mig. Denna enda stund fanns vi tillsammans men i evighet finns vi kvar i varandras sinne. Andas i varandras texter som färger, dofter och ord. Ett ”hej hej” till varandra som bara vi – som var här . just nu – förstår.

Min känslodiarée har lugnat sig. Min mage finns bara tacksamt honungsvatten kvar.

Känslodiarée

Capellagården

Vi skakas runt, centrifugeras – våra känslor blandas och förstärks. Vi är alla delaktiga i processen – medskapande. Vi når ner i djup som vi inte trodde fanns. Faller handlöst i okända brunnar.

Jag hushållar med min energi. Mejeriet besökte jag bara en kort stund den första kvällen. Det är som om jag fortfarande inte har energi att vara med andra. Men här är det ok att inte vara social. Här är det ok att bara vara den man är.

Ett litet ord under sharingen – och jag är där jag inte trodde. I skammen, skulden – och tillbaka i februari 2014. Jag blundar och solen värmer mitt ansikte. Vet egentligen inte vad jag säger – bara att de fem minuterna har gått precis när jag är mitt i den sista meningen. Precis när jag berättat att min älskade inte ville att jag skulle ta de planerade el-chockerna. Hur han sa att jag inte skulle riskera min hjärna för att jag skulle bli författare.

Det är en märklig dag – många sammanträffanden. Och tårarna kommer igen – och igen. Det är alla sorters tårar. Glädje, lättnad, skammen som rinner ut. Egentligen är jag nog inte ledsen. Nej, faktiskt tror jag inte att jag är ledsen en enda gång.

Plötsligt känner jag att det är dags för den där offerstenen. Och bilderna bara kommer. Hela berättelsen känns klar. Och jag följer traktorspåret i kornas revis. Hittar stenen – klättrar upp på den – och bara andas in de friska vindarna från havet.

Kvällen avslutas med en pånyttfödelse-meditation som får mig att fullständigt tappa all kontroll. Vi sitter där i gräset. Tove spelar på gitarren och stämmorna flyger med fåglarna över vågorna. “Vind över vindens ängar”, “Vem kan segla förutan vind”, “När temperaturen.. vi gnuggar, vi gnuggar”. Vi sitter så nära, gungningen skapar värme. Mina tårar rinner – utan att jag vet varför. Ibland är jag så snorig så att det är omöjligt att sjunga.

Ömsom gråter, ömsom skrattar jag i bilen hem. En fullständig känslodiarée.

Egentligen hade jag tänkt gå med de andra till Mejeriet – men jag konstaterar att jag nog borde gå och sova. Likt ett nyfött barn är jag helt oförmögen att styra mig själv.