Vad tror jag på?

Så länge jag kan minnas har jag haft min barnatro. Jag vet inte var den kom ifrån. Kanske var det söndagsskolan.

I Lund knäppte jag händerna över tentan och bad Fader vår innan jag ögnade igenom frågorna. Det fungerade och jag trodde att jag fick hjälp av någon. Jag har nog alltid känt det som att någon finns med och beskyddar mig, hjälper mig.

Idag lever jag nära naturen och har börjat fundera över vad människor trodde på innan kristendomen kom, ja innan asatron.

Det finns arkeologiska fynd som tyder på att “Moder Jord” tillbads och vördades.

Nu har jag begärt utträde ur svenska kyrkan. Första Mosebok 1:26-31 var det avgörande:

Gud sade: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: “Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg en under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Gud sade: “Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med för i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Å markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll  och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.”

Kristendomen, Judendomen och Islam – alla har de en gemensam skapelseberättelse.

Naturreligionerna vördar naturen. Där är människan inte överordnad, inte satt att härska. För att komma tillrätta med miljöförstöringen måste vi ändra vår grundläggande syn på människans roll.

 

Mina dagar tillbringar jag i naturen, i trädgården, med jorden. Dofter, ljud – känslan av att vara en del av universum. Inte bättre, inte klokare än humlan som pollinerar. Inte vackrare, starkare än koltrasten som letar maskar.

Har jag någon religion? Behöver jag någon religion?

TACK!!!

Capellagården

Capellagården

Tack för alla grattisröster!

Alla de som ringde men inte kom fram.
Alla de som skickade sms och meddelande på FB
Ala de 218 som tog tid av sin dag att skriva på min tidslinje.

Till er vill jag verkligen säga tack. Stunden med internet är kort – så förlåt att jag inte har ägnat tiden åt att trycka gilla. (Men jag scrollade igenom på mobilen innan jag somnade i natt.) Istället fick veckan former som jag varken hunnit se eller känna.

Men allra störst tack vill jag säga till de 22 röster som lekte bland tulpanträdets lotusliknande blommor, dallrade över solvarm Ölandssten i en gratulationssång lika vacker som veckans gemenskap. Stort tack för den sången och en magisk vecka som ledde mig till magiska platser som jag inte visste fanns i mitt inre!

TACK!

Tacksamt honungsvatten

Blundande mot solen tonar jag in mig själv. Rummet är städat, utvädrat är det gamla. Det nya är hopvikt och nerpackat i resväskan. Inget lämnar jag kvar. Nästa gång finns det plats för nytt bagage. För en nästa gång blir det.

Den här veckan har varit obeskrivlig. I brunnar glittrar en gemenskap, som vågar hålla fast och hålla kvar i nuet. Röster som törs busa släps fria, men samlas i tonen på sekunden. Vi ger oss tid att smaka på orden – både egna och andras i tystnad. Till tankens onåbara platser fladdrar kramar på fantasiernas fantastiska vingar.

I går fick jag ett återfall i ord. Mot hjärnbarken gnuggade sig i sömnen. Varje stund utan orden var plågsam. Och jag skrev. I varje stund skrev jag. Ett maniskt knattrande på tangenter bara avbrutet av pennans dans över papper. En text om yoga fann formen, lät sig omstöpas och formas på skärmen. Och jag läste den högt på kvällen. Till skrivisarnas intonande stämmor.

Mitt hjärta får bestämma över pennan. Blocken är fyllda av ord och former att tolka och tyda i höstens dagar och kvällar. Guldkorn i min packning tillsammans med gullmårans dofter.

Utstädat är livet. Avskakad är kroppen. Ner i det omedvetna har meditationen fört mig. Denna enda stund fanns vi tillsammans men i evighet finns vi kvar i varandras sinne. Andas i varandras texter som färger, dofter och ord. Ett ”hej hej” till varandra som bara vi – som var här . just nu – förstår.

Min känslodiarée har lugnat sig. Min mage finns bara tacksamt honungsvatten kvar.

Känslodiarée

Capellagården

Vi skakas runt, centrifugeras – våra känslor blandas och förstärks. Vi är alla delaktiga i processen – medskapande. Vi når ner i djup som vi inte trodde fanns. Faller handlöst i okända brunnar.

Jag hushållar med min energi. Mejeriet besökte jag bara en kort stund den första kvällen. Det är som om jag fortfarande inte har energi att vara med andra. Men här är det ok att inte vara social. Här är det ok att bara vara den man är.

Ett litet ord under sharingen – och jag är där jag inte trodde. I skammen, skulden – och tillbaka i februari 2014. Jag blundar och solen värmer mitt ansikte. Vet egentligen inte vad jag säger – bara att de fem minuterna har gått precis när jag är mitt i den sista meningen. Precis när jag berättat att min älskade inte ville att jag skulle ta de planerade el-chockerna. Hur han sa att jag inte skulle riskera min hjärna för att jag skulle bli författare.

Det är en märklig dag – många sammanträffanden. Och tårarna kommer igen – och igen. Det är alla sorters tårar. Glädje, lättnad, skammen som rinner ut. Egentligen är jag nog inte ledsen. Nej, faktiskt tror jag inte att jag är ledsen en enda gång.

Plötsligt känner jag att det är dags för den där offerstenen. Och bilderna bara kommer. Hela berättelsen känns klar. Och jag följer traktorspåret i kornas revis. Hittar stenen – klättrar upp på den – och bara andas in de friska vindarna från havet.

Kvällen avslutas med en pånyttfödelse-meditation som får mig att fullständigt tappa all kontroll. Vi sitter där i gräset. Tove spelar på gitarren och stämmorna flyger med fåglarna över vågorna. “Vind över vindens ängar”, “Vem kan segla förutan vind”, “När temperaturen.. vi gnuggar, vi gnuggar”. Vi sitter så nära, gungningen skapar värme. Mina tårar rinner – utan att jag vet varför. Ibland är jag så snorig så att det är omöjligt att sjunga.

Ömsom gråter, ömsom skrattar jag i bilen hem. En fullständig känslodiarée.

Egentligen hade jag tänkt gå med de andra till Mejeriet – men jag konstaterar att jag nog borde gå och sova. Likt ett nyfött barn är jag helt oförmögen att styra mig själv.

Älskar du dig själv?

Igår handlade meditationerna om att älska sig själv. Flödesskrivandet skulle inledas med orden ”Om jag hade älskat mig …”

Det får mig att inse hur annorlunda livet skulle ha varit beroende på när jag började älska mig själv.

Om jag hade älskat mig då för 3 år sedan skulle jag kanske aldrig ha gett mig tid att skriva. Hur hade jag agerat om jag hade älskat mig? Var min vilja att hjälpa andra ett sökande efter bekräftelse?

Lavendel på Capellagården

Lavendel på Capellagården

Kanske skulle jag då ha suttit under tingsrättens lysrör. Eller så hade jag aldrig valt juridiken. Jag vet inte. Under meditationerna har jag insett att jag slutade älska mig själv under skoltiden.

Den här veckan har kärleken till mig själv stärkts. Tänk om självmordsbenägna skulle få meditera för Bob Hansson? Dessa dagar har gjort underverk med relationen till mig själv.

Samtalen är djupa. Här är vi oss själva. Uppmanas att strunta i att vara ”trevlig” för andras skull. Och ändå finns det en värme i gruppen som jag sällan upplevt så starkt. Alla är delaktiga. Alla är medskapande.

Skrivterapi

Mina djupaste reflektioner sker när jag skriver. Skalar av.

När Bob gav oss uppgiften spelades scenen upp för mitt inre. Kände mig yr. Skulle kunna gå ut och kräkas. Men jag skrev den. Dialogen.

Och när jag skrev så insåg jag att det inte bara var den dialogen som hände just då. Nej, det vara så många dialoger samlade – från ett helt liv – från så många människor jag släppt nära mig.

Och det gjorde ont.

Att det inte handlar om de andra – utan att det handlar om mig själv.

Var modig nog att läsa upp den. Fick beröm för dess djup – och det kändes skönt. För när man sitter här och lyssnar på andras texter är det så lätt att känna att mina egna texter inte är värda att lyssnas på.

Vi får se om jag ger mig tid att skriva den klar. Nu är det dags för sharing!

Ashtangayoga i rosengården

Dagdroppar stora som sandkorn glittrar i vitklöverns yttersta toppar. På utandningen sänker jag kroppen mot trasmattan. Andas in och lyfter upp överkroppen genom att räta ut armarna samtidigt som solen tittar över takåsen och värmer mitt ansikte. Rosdoften är svag, men den finns där. Andas ut och går upp i stående hund. Känner in ryggen. Fortfarande är den stel – men efter skakningen i söndags kan jag gå normalt. Fem djupa andetag, håller in magen, spänner stjärten, känner efter i ryggen. Hoppar jämfota fram på inandningen . Andas ut och låter huvudet hänga känner hur ryggen sträcks ut ännu en gång. Tittar fram – andas in i. I ögonvrån noterar jag en glänsande skalbagge i rosens mitt. Den har samma färg som stjälken. Andas ut och rullar upp, kota för kota. Andas in och hälsar solen som värmer mitt ansikte.

I går skulle vi skriva ner tre saker vi aldrig skulle göra, tre saker jag tycker är roligt som jag aldrig skulle göra, tre saker som vore roligt att pröva om jag inte behövde göra det perfekt, tre saker att pröva den här veckan.

Det var inte lätt att komma på. Idag bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker – gör mest det jag vill. På roligt att pröva skrev jag dansa hip-hop – men vet att jag valde på att skriva tango. Anledningen till att jag inte skrev tango var att tango skulle jag vara beredd att pröva även om jag inte skulle göra det perfekt. I morse berättade en av kursarna att han skulle åka till Kalmar i kväll för att dansa tango. Visst är det märkligt. Överväger om jag kanske skulle följa med – bara för att testa.

En annan uppgift vi fått är att studera vad vi undviker att göra. Kanske var det därför jag följde infallet att ta rummets trasmatta med ut i rosengården i morse?

Idag är början

”Berätta om er längtan i två och en halv minut. Ni som lyssnar får inte kommentera, inte säga något. Orden som sägs i sharing finns bara i gruppen och upplöses när sharingen är slut. Ni får inte ta upp det efteråt, inte kommentera inte ställa frågor.”

Sextio tåspetsar pekar mot mitten, omålade naglar, röda naglar, blå naglar. Mina naglar är mörkt röda. På höger stortå har lacket lossnat lite i ytterhörnet. De målades den 10 juni och man kan se en smal rand av utväxt på alla naglar utom vänster stortånagel. Den är anledningen till att jag inte målat om dem. Naglen kommer falla av snart. Därför har den inte växt något alls i ena sidan.

Vad längtar jag efter? Jo, jag längtar efter det sköna skrivflöde jag upplevde i Skurup för ett år sedan och känslan i kroppen när vi haft yoga med Tove. Men när jag hör om de andras längtan dyker det upp andra ord.

Det är en längtan efter barnen – fastän de är stora nu. Kanske gick de där åren för fort. Kanske tog jag inte tillvara på dem. Jag längtar efter den där känslan när vi satt i soffan och läste godnattsagor, när vi vilade middag på terrassen under tjocka täcken eller drack saft och ät kanelbullar under körsbärsträdet. Närheten, öppenheten – närvaron.

Och så längtar jag efter obegränsat med tid med mina föräldrar. Jag vill vandra längs ån när vitsipporna blommar, jag vill klättra över mossiga omkullvälta stubbar medan far fortfarande är stark och uthållig. Jag vill bara vara utan alla de där fina fasaderna, utan det där sociala småpratet.

Efteråt gör vi en kundalinimeditation. I takt med musiken skakar känslorna loss ur kroppen, rinner längs armar och bygger högar på golvet. Bob uppmanar oss att ge ljud ifrån oss – och jag skriker, överröstar musiken och alla andra. Ilskan bor i min kropp och jag hoppar jämfota. Plattar till känslorna, stampar ner dem i marken. Och det är som om de senaste veckornas ryggskott följde med, rann med alla känslorna, ut från kroppen, ner på golvet. Plattades till, sjönk ner, långt, långt ner i underjorden tills de förtärs av jordens glödande magma. Ett golv som sväljer och förtär utan att lämna några spår.

När jag går igenom Vickleby kvittrar fåglarna. Himlen är alldeles blå och jag funderar över varför vissa platser är så där magiska. Kanske är det avsaknaden av sammanhängande asfalterade ytor. Eller är det trädgårdarnas sommargrönska, trähusen längs vägen. Samma känsla som finns i små byar på Österlen.

Mejeriet skålar jag i varmchoklad med vispgrädde. Värmer båda händerna runt muggen håller den mot mitt hjärta likt ett ömtåligt barn. Tänker på kursens första skrivövning. ”Avsluta meningen ”jag är…” Fortsätt skriva tills vi säger stopp. När du har slut på idéer upprepar du den första meningen du skrev och fortsätter upprepa den tills du kommer på något annat eller tills vi säger stopp. Det viktiga är att du inte slutar skriva.”

Nytt år – nytt liv

Om en vecka fyller jag år. Inser att jag inte har en aning om vad jag fyller. Måste räkna efter.

47 år – är det ett ålderstecken att inte minnas hur gammal man är?

Ensam

Det är 8 år sedan jag skilde mig.

1918215_102539321333_3383905_n

7 år sedan jag satte skylt på huset. Två liv – så olika från det jag lever nu.

Idag fick jag brev från skatteverket med anledning av min deklaration.

“I årets inkomstdeklaration har du bifogat en skrivelse där du yrkar på avdrag för de utgifter du haft på grund av dina borgensåtaganden. 

Avdrag för förlust på fordringar på eget bolag kan medges endast under förutsättning att förlusten är verklig och definitiv. Dessutom krävs att det kan visas att bolaget tillförts tillgångar motsvarande fordringens värde. 

Om en fordran förvärvas eller borgen infrias efter det att företaget försatts i konkurs, kan avdrag för förlust inte medges på grund av att värdepapper anses avyttrade när bolaget försatts i konkurs. Avdrag förutsätter i sådana fall en avyttring av annat slag som t ex en försäljning. Avdrag kan således medges för en förlust på en regressfordran på bolaget som sålts efter det att bolaget upplösts och inte längre existerar. 

Du har inte lämnat något underlag som visar att du har sålt fordringarna under inkomståret 2015. Skatteverket medger därför inte avdrag för de utgifter du haft för dina borgensinfrianden. “

Bara att läsa övervägandet gör det svårt att andas. Det är som att lungorna dras ihop – som att det inte finns utrymme för någon ny luft.

Hur kunde jag tycka att juridik var kul?

IMG_7305

Mina dagar tillbringar jag i trädgården. Bakterierna i jorden lär innehålla nyttiga ämnen. Solljuset är en naturlig form av “må-bra-hormon”. Jag försöker hitta ett lugn i själen. En känsla av good-enough utan att prestera. Fortfarande finns bekräftelsebehovet där. Fortfarande kan jag känna mig värdelös. Förbanna mig själv.

På söndag åker jag till Capellagården. Textfragment om Marit är inskickade. Många ord är inte skrivna. Men det är skönt att fantisera om Åsen när mörka minnen smyger sig på.

Två nutida frågor som upprör mig är miljöförstöringen och patriarkala strukturer. Frågor som var aktuella även 1668. Om jag får ihop det någon gång vet jag inte. Och jag bryr mig inte. Jag tränar på ett nytt sätt att leva. Och jag bestämmer mig för att riva det där övervägandet från skatteverket. Det är också historia. Jag kommer inte få någon framgång.

Jag var en idiot – och det kostade. Jag trodde andra om gott – och det var blåögt. Kanske lärde jag mig en läxa.

Ansvar kommer jag aldrig mer att klara.

Fortfarande ser jag på mig med förakt – känner skuld och skam. Mår bäst när jag går i trädgården här uppe – där ingen vet något om mitt förflutna.

Där jag bara kan vara. Där jag ger mig tid att dofta på rosorna eller att bara titta in i rosens hjärta.

Alchymist - en av mina favoritrosor.

Alchymist – en av mina favoritrosor.

 

 

 

Utrotningshot

När jag scrollar på min FB ser att jag lägger energi på fel saker. Vad spelar polariseringen för roll om vi inte tar hand om vår miljö?

Ändå spiller jag energi på frågor om integration, jämställdhet, svenska värderingar.

På FB hittar jag en artikel från DN om att

“Antalet utrotade djur har ökat dramatiskt sedan 1900 då över 450 arter har försvunnit, bland annat 69 däggdjur, 80 fågelarter, 24 reptiler och 158 fiskarter. Om utrotningen i stället hade följt den normala kurvan hade 9 ryggradsdjur försvunnit under samma tid.

Med andra ord har samma antal ryggradsdjursarter försvunnit under 114 år som man tidigare förväntade sig under 10.000 år. Forskarna bakom studien har varit försiktiga i sina uträkningar och andra forskare menar att utrotningen av arter går ännu fortare, skriver BBC.”

Besök i Hedbodarna, september 2015

Besök i Hedbodarna, september 2015

Hur kan vi göra miljöfrågan hanterbar? Vad kan jag göra? Spelar det någon roll om jag köper mjölk från Österrike, om köttet kommer från Brasilien, om jag tar bilen till affären?

Jag vet inte, men jag vill tro det. Och jag vill tro att småskalig verksamhet är bättre för miljön än multinationella företag som kan flytta sin produktion utan hänsyn till miljöaspekter och arbetstillfällen.

En sak är jag övertygad om och det är att vi måste förändra vårt sätt att leva.

“det finns sätt att förhindra fortlöpandet av utrotningen genom att minska inskränkningar på djurs naturliga livsmiljö, överexploatering för ekonomisk vinning och klimatförändringar. Däremot skriver de att möjligheten att förhindra en fortsatt snabb utrotning minskar var dag som går.”

Vi har mycket att lära av människor som lever i symbios med naturen.