När hela kroppen ler

20140723-100810-36490028.jpg
Aldrig någonsin har jag kunnat gå upp i brygga. Gympa var ett ämne jag verkligen hatade. Så fort jag kunde skolkade jag.

I måndags sa yoga-Ann “Annika och Inger – ni kan gå upp i bryggor”.

Aldrig i livet, tänkte jag. Men så sneglade jag på Inger, som är äldre än jag – och hon stod bara där i en perfekt brygga. Men herre Gud – hon är ju också nybörjare. Så jag försökte och lyckades faktiskt ta mig upp så långt så att jag kunde balansera med huvudet i mattan.

I går kom yoga-Ann förbi när jag kämpade med mina bryggor och lyfte upp min rygg. Det var en häftig känsla att stå där, fullt utsträckt. Där och då brydde jag mig inte om hur det såg ut. Det bara kändes så där underbart graciöst.

Idag var jag inställd på att Ann skulle komma och hjälpa mig upp när jag kämpat huvudstående tillräckligt länge. Det kändes som om hennes hand hjälpte mig upp direkt – och tjoff – så bara stod jag där, sträckte ut magen och med en ofattbar styrka i armar och ben. Bryggan kändes lika fulländad som de vackra rörelse Merete och de andra vana utövarna presterar.

Efteråt bara låg jag på rygg medan ett stort leende spred sig över mitt ansikte, ja – i hela min kropp. Där och då fanns inga tankar, bara min andning och ett varande i varje cell i min kropp.

Det var så tydligt – jag har hittat hem.

Yogan är så mycket mer än en massa ställningar. Det är en livsfilosofi. Kanske jag inte köper allt – men jag lyssnar och reflekterar.

Hittills har vi fått höra om
förnöjsamhet
• icke-våld
• girighet

Min kropp fortsätter att le. Solen skiner. Nu ska jag ut och cykla.

Inga blogginlägg men under dagen kommer jag att dela bilder på Instagram. När livet är grått kommer bilderna hjälpa mig att hitta tillbaka till leendet och lugnet i min kropp.

20140723-102310-37390742.jpg
(Dagens brunch: Zucchiniomelette)