Mitt skal är isen från den minsta pölen. Den där vattnet bara räckte till trådar. Den som krossas av minsta trycket.
Min läkare frågade om jag behövde starkare läkemedel. Det är bara några veckor sedan jag rasade. Liggande på britsen hos massören kom insikten att jag inte litade på mig själv. Vi lyckades få kontakt med psykolog och Cecilia ledde mig ut i sin bil. Min prins kommer inte ridande på en vit springare, men när jag ringer sätter han sig omedelbart i bilen för att rädda mig.
Det finns ett trygghetsskapande team runt mig. Inför dem vågade jag lägga masken. En mask som byggts på under ett helt liv. I den bruna skinnfatöljen hos psykologen fann jag fotfästet. Och nej – han trodde inte att jag behövde läggas in på psykiatriska kliniken.
Olika sorters flykt har blivit mitt medel; böcker, skrivande, piano, löpning, arbete. Gamla blogginlägg skriker ut arbetsnarkomanin – men jag ville varken se eller höra.
Jag behöver livlinor för att fungera. Någon som ser till att jag äter och sover. Som säger stopp när det blir för mycket. Fortfarande klarar jag inte den uppgiften. Hemma är det min älskade. Undrar om Susanne är medveten om att hon fått ta den rollen i Älvdalen.
Det är skönt att gå in i 1600-talet, följa älven, krossa isar eller bara sitta och tänka på Marit under loftet invid Prostgården.
I dag har bloggen fått en ny struktur. Juridiksidorna finns kvar – men nu är det under skriva och häxfakta det händer. Det är på bloggen jag bevarar fakta. Här kan jag sammanställa och strukturera för framtida inspiration.
Över Siljan styrde Gyris-männen foror, lastade med liar och laggkärl. Än idag förvandlar vårsol och nattfrost smältvatten till välpolerade isar. I mitt liv är det skrivarveckor och månader av uteliv i trädgård, skog och mark som bygger vägar till målet. Jag vill bli frisk, jag vill skriva och jag vill hitta en mentor som kan råda och stötta innan jag ger mig ut på okända isar.