Lördag kväll. Men vi är inte som andra. Vi har inte några vänner vi träffar, går inte på konserter och teatrar. Åren vi delat har lärt oss att det vi uppskattar mest är vardandet. Hans arm runt min midja, i ett och samma steg. Tid att studera en insekt, dofta på en nyutslagen blomma, lyssna på fåglarna.
Igår vilade inte hans arm runt min midja. Operationsärret ömmar fortfarande. Istället bar vi en stor papplåda mellan oss. Faktiskt en av de där tretton lådorna som kom med nittiofem procents utfyllnadsmaterial och ett tunt lager cykelhandtag på botten. Jättefina lådor som vi sparat för att samla torkade växter i.
Vi torkar massor varje år. På vintern mixar vi dem till pulver som vi har i vår frukostblandning. Nu när jag lagt om kosten kommer de nog att hamna i någon smoothie också.
Nästa gång ska vi passa på att tejpa lådan under till. Vi hade inte mer än konstaterat att vi nog plockat fem kilo förrän botten öppnades och alla blommorna landade i en snygg hög på vägen. Bara att plocka upp igen.
Nu ligger de utbredda på fyra påslakan på övervåningen. Värre var det med nässlorna jag torkat och glömt bort. Jag hade lagt dem alldeles för kompakt, så de hade möglat. Bara att kasta. Stön – och det var de första nässlorna – de som innehåller mest näringsämne. Som tur är har vi gott om nässlor – bara att ge mig ut på ny runda.