Ting Tar Tid

När jag konfirmerades önskade jag delar till min kaffeservis – Blå girlang i Maria-serien – Rosenthal. Det var den vackraste matservis jag visste. Tallrikarna kantiga med en vit blomsterrelief i kanten och en diskret blomstergirlang tryckt.

Många gånger hade jag gått runt bland glashyllorna på Sjögrens i Tomelilla, lyft på faten och läst de papperslapparna som var fasttejpade under de största tallrikarna. Maskinskrivna rader med pris för varje del. Vackrast av dem alla var Blå blomster från Kunglig dansk. Varje del var som ett konstverk, blommorna unika och olika eftersom de var handmålade.

Sommaren 1991 renoverade vi finrummet på Lindesborg. Mannen rev ner tapeter, målade tak och jag skrapade fönster. Den hösten kunde vi packa upp våra serviser. Vi hade köpt ett matrumsmöblemang för ettusenfemhundra kronor på annons. Sex stolar, ett bord, ett linneskåp och en skänk. I ett av uthusen hittade vi ytterligare ett glasskåp som matchade möblemanget.

I Mannens lådor låg Blå blomster. Ett dussin kaffekoppar och ett dussin moccakoppar. Jag klädde hyllorna och placerade kopparna i skänken. Nu hade vi trettiosex kaffekoppar, silver och nysilverbestick för tjugofyra kuvert men varken matservis eller glasservis.

Från min mormor hade jag fått några tusen kronor som stod på en speciell bankbok. En matservis var det finaste jag kunde använda dem till. I Lund sålde de ut Rosenthals Maria-serie i andrasortering. Pengarna räckte precis. Mannen körde mig dit så vi kunde lasta in den i bilen.

Så småningom ökades våra serviser med följande arvegods; en kaffeservis Blå Blom, Gustavsberg, en matservis med Blå vinranka, en kaffeservis Hackefors, en glasservis. Och vi köpte kristall-liknande glas på Bo Ohlssons, stora mattallrikar för en krona styck på loppis (mina favoriter), samlade på Höganäs kaffemuggar, jag samlade på drejade muggar från Nowags och svarvade Israelsson träfat och skålar.

Midsommarafton 2008 ägnade jag åt att gå igenom alla skåp. Innehållet ställde jag ut i två hörn i finrummet. Serviser, bestick, uppläggningsfat. Vi hade dubbelt så mycket som vi behövde. Det var enkelt att dela inför separationen.

När jag flyttade den första helgen i juli syntes det inte. Förutom det uppdelade porslinet, några tavlor, fotoalbumen och mina kläder var det inte mycket jag tog med mig. Under en månad skulle jag bo på kontoret i väntan på att ena lägenheten blev ledig. Nere i arkivkällaren hängde jag mina kläder på klädställningar. Mötesrummet fick bli mitt sovrum. Där sov jag på en luftmadrass. Sov jag egentligen? Minns bara tårarna i kudden, saknaden efter barnen som jag träffade varannan helg hos mina föräldrar.

Det var jag som valt att lämna. Jag ringde runt till vännerna och sa att de skulle stötta barnens Far. Jag ville inte att vänner skulle tvingas välja sida, att barnen skulle förlora sitt sociala sammanhang. Det var som om jag klev ur bilden och jag hoppades att deras liv skulle få fortsätta som innan – utan mig.

Kanske var det här embryot till min depression. Kanske hade 2002 års depression aldrig läkt ut.

Den 7 juli hämtade jag barnen. Vi skulle tillbringa helgen i Övraby. Här började en konsumtionshysteri som jag mår illa när jag tänker på. Allt behövdes – nya eltandborstar, smink till dottern, necessär. Inget hade jag tagit med mig från deras rum. Inga kläder, badlakan. Allt behövdes. Jag ville att de skulle få ett bra liv hos mig.

I augusti fick jag tillgång till lägenheten. Jag försökte undvika köpa nytt – men en vattenkokare, läskmaskin för sonens skull, microugn, slängkläder … Det var slutrea och 70% rabatt. Det var enkelt att handla. Billigt att handla.

Sedan fortsatte karusellen – vi flyttade till Ystad – från Ystad – renoverade fastighet – flyttade till Ystad igen. Och i varje flytt, varje invigning behövdes det saker. Visst försökte jag hitta begagnat på blocket, på loppisar, i föräldrarnas förråd. Ändå shoppade jag – och shoppade. Det blev som en karusell – jag blev fartblind.

Under hela den här tiden tänkte jag på Munken som sålde sin Ferrari. Jag skrev till och med en serie blogginlägg om den boken. Hjulen rullade allt snabbare. Det behövdes mer kläder – för det var inte säkert att jag hann tvätta. Och så tog flygresorna fart. Privata resor till London, Spanien Egypten (för om man reser är man framgångsrik – har råd). Advokatkurser i Turkiet, Egypten, Portugal. Föredrag i Tällberg, Örebro, Vadstena. Möten på Regelrådet allt oftare.

Och hela tiden skavde det där klimatsamvetet.

Hur mycket bidrog klimatsamvetet till det totala sammanbrottet?

I februari 2014 tog det totalstopp. Det var många orsaker till tröttheten, till att jag inte orkade leva en enda dag till. Jag lämnade allt. Ännu en gång tog jag ett steg ut ur bilden. Denna gång fanns det inte några pengar att konsumera för. Borgensåtaganden, privata lån. Varenda krona jag fick in i sjukersättning gick åt till att betala av skulder. Djupare och djupare drogs jag ner i depressionen. Utan min älskades Kärlek hade jag inte klarat det. Gång på gång sa han att allt har en mening. “Tänk, annars hade du bara pratat om munken …”

Nu fyra år senare kan jag se hur rätt han hade. Jag äger min mobiltelefon. Fotoalbumen står hos mina föräldrar. För det mesta går jag i min älskades stora skjortor. Han har gett mig de kläder jag behöver – men man behöver inte så mycket. Ytterkläder hade jag i flera omgångar – de sliter jag fortfarande på.

Jag har haft tur. I min älskades famn är jag trygg oavsett var i världen vi befinner oss. Hos mina föräldrar i Ystad står min säng och mina fotoalbum. I Älvdalen väntar Brittas stuga alltid på mig. Pia har sängar till mig både på Tyresö och Mefjärd. Hos min syster har jag sovit, och på luftmadrass hos sonen.

Det tar tid att vänja sig vid ett liv utan saker – men när det väl är gjort inser man att Ting Tar Tid, som Bodil Jönsson sa.