Försoning

När jag förstod att häxprocesserna började i Älvdalen och inte i Lillhärdal ställde jag mig frågan varför det inte fanns några informationsskyltar (förutom skylten med texten ”Häxbränningsplats” vid Märbäck). Tidigt såddes ett frö att jag ville ge de häxanklagade upprättelse. För mig är det svårt att acceptera att dödsdomarna inte upphävdes, att det inte kom någon form av ursäkt till dem som torterats eller till de avrättades efterlevande.

Boken Oväsen i Älvdalen är mitt bidrag för att hedra de häxanklagade. Genom att delta i aktiviteter på min resa från Älvdalen till Stockholm vill jag skapa utrymme för dialog. Tyvärr har inte alla idéer fallit i god jord. Därför skriver jag ner dem här och ställer mitt hopp till att någon annan har energi att starta en ljusmanifestation till de häxanklagades minne.

När jag sökt svaret på frågan om vem som tände bålen har jag kommit fram till att mycket handlade om heder och rädsla. Att skylla häxprocesserna i Älvdalen på Pastor Elvius och kyrkan är inte rätt. Istället handlar det om nån-annanism – att känna sig pressad att göra det som man tror förväntas av en.

I Älvdalens kyrka predikade Pastor Elvius för församlingen. Av bevarade protokoll kan jag hitta likheter mellan vad som sades under förhören och texter i Uppenbarelseboken. Efter tumultet i Älvdalen i mars 1667 (när älvdalsbornas gav sig på en tullkontrollant) kan vi anta att både biskopen och landshövdingen satte stor press på Pastor Elvius och länsmannen. Att Pastor Elvius predikade mer om Satan för att tygla folket betyder inte att han var en ond människa. Han gjorde bara det som förväntades av honom.

I maj 2014 besökte jag lunchmusiken i Älvdalens kyrka. Det var där jag fick veta att häxprocesserna började i Älvdalen. Därför kontaktade jag kyrkan i november 2019 och frågade om de skulle kunna arrangera lunchmusik vecka 12 när jag kommer vara i Älvdalen. En annan idé var en öppen kyrka där människor kan komma och tända ett ljus medan musiker spelar kohorn, kuling, spillåpipa och fiol. Några ord skulle inte behövas.

14.31 in i filmen spelas Tägt-Johannas vallåt som för mig symboliserar minnet av de häxanklagade i Älvdalen

Nu blev det inte så.

Kanske låter vi fortfarande rädslan styra oss. Kanske försöker vi bara göra det som vi tror förväntas av oss.

Istället för att gräma mig över att det inte blev någon aktivitet i Älvdalens kyrka den här gången – eller att jag inte lyckades få till en enda boksignering i Uppsala väljer jag att glädja mig över Anders Weidungs fina recension i BTJ-häftet nr 6, 2020 där han bl a skriver följande.

”I denna första del i en planerad historisk romansvit gestaltas, med bevarade historiska lämningar, rättsprotokoll och andra handlingar som grund, på ett medryckande sätt en del av häxprocesserna i Älvdalen. Annika Andebark söker förklara – inlevelsefullt och med ett mycket målande språk – hur allt detta groteska kunde äga rum.”

Helhetsbetyg: 4

5= Briljant, 4= Mycket bra, 3=Bra, 2= Ordinär, 1= Undermålig

Länkar

Här hittar du programmet för vecka 12 i Älvdalen

Här hittar du programmet för vecka 13 i Älvdalen

Här kan du läsa mer om bokserien Eldarna

Lämna ett svar