Märkligheter

Hittade ännu en trolldomsnörd i en bokhandel i Kristianstad

Hittade ännu en trolldomsnörd i en bokhandel i Kristianstad

Ofta känns det som om jag får hjälp från de trolldomsanklagade i researchen.

I går var jag i Kristianstad och fick för mig att besöka en bokhandel. Varför vet jag inte – för jag hade absolut inget ärende in. Men jag gick in. Biträdet var trevligt och jag köpte en ännu en skrivbok. Av någon anledning nämnde jag trolldomsprojektet. Det blev ett långt samtal om varför individer eller grupper förföljs.

Biträdet (som jag inte ens fick namnet på) hade gjort sitt examensarbete om häxprocesserna och uppmanade mig att även göra jämförelser mellan de svenska och danska trolldomsprocesserna.

Inom beteendevetenskap hade hon skrivit två uppsatser som tangerade frågeställningar som jag ställer mig.

“Hur kan en liten grupp klara sig mot en stor – om judisk humor.”

“Varför en udda religiös grupp kan vara omtyckt – Amish-folket”

Vi diskuterade även varför förföljelse uppstår – en fråga som är lika aktuell idag som för 350 år sedan.

  1. Någon form av kris (resursbrist – som svält, ekonomi – eller tex sjukdomar)
  2. Människor söker förklaring. Förklaringen kan ha a) religiös koppling b) vidskeplig koppling c) ekonomisk koppling d)när det gäller mat t ex söker felet i salt, socker, kolhydrater
  3. Grupp/individ/produkt “förföljs”

Hon tipsade även om boken “En mörderska bland oss” av Hannah Kent.

Äntligen i Älvdalen

I Brittas stuga sover jag bort min första dag. Himlen har färg av omogna lingon när jag drar på gympaskorna för att gå ner och handla. Från älven lyfter dimman, formas till moln tunna som mjölkörtens fröer. Jag lyssnar efter ljud, men det enda jag hör är bilar och skällande hundar. Det borde ju ha funnits ett torg.

Moln av mjölkörtsfrö

Moln av mjölkört svävar över älven

I stugan finns elelement – men det händer något i mig när jag lever enkelt. Femgrader hade det varit i morse. Drog på min långa kofta och kröp ner i sängen med datorn, men det var som om texten satt fast. La datorn på laddning och hittade ett läge där min rygg inte värkte. Somnade.

Österdalälven

Österdalälven

Sedan kom orden. Det blev en scen som jag aldrig skulle ha kunnat planera. Klockan var 12 innan jag var påklädd. Rullmackor i ryggsäcken, en tom plastburk och ut längs älven.

Längs älven växer lingon

Längs älven växer lingon

Burk och mage fylldes innan jag fortsatte upp till Stubrot. Naturen här uppe gör mig lika andlös varje gång.

IMG_0062

Kommer mina texter någonsin kunna göra miljön rättvisa. Länge satt jag på sittunderlaget och bara beundrade utsikten.

I skrivboken skrev jag: “Bakom mig kör bilarna. Nedanför flyter älven. Ytan är skrovlig som tallens stam. Längs horisonten reser sig bergen, Tallbar och björklöv skiftar i hjortronens färg. Ljung klamrar sig fast under knotiga rötter, blommar på torra kvistar. Vitmossan sticks.

Mellan molnen smiter solens strålar, leker tafatt över bergens granskogar.

Lingon lyser i spirande ris.

Kring hemfäbodar letar korna sopp i skogen. Först sent om kvällen kommer de hem.”

Stubrot

Stubrot

Österdalälven

Österdalälven

 

Helena Hansen – en av de viktigtigaste i mitt liv just nu

Skrivkurser, skrivretreat, FB-grupper – där kan jag möta andra skrivande människor.

I dag fick jag mail från en kursare från Capella. Hon berättade att hon nu skickat sitt manus till Helena Hansen och frågade hur mitt samarbete med Helena såg ut.

Här är delar av mitt svar:

Vad roligt att höra att kontakten med Helena fungerar!

Helena har blivit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon lyfter mig och får mig att börja tro på mina egna förmågor.

Helena är så mycket mer än en lektör för mig. Vår kontakt började i samband med Skriv2016 då deltagarna erbjöds en gratis kapitel 1 analys. Helena gick då på lektörsutbildningen. Jag träffade henne i samband med skrivkonferensen och köpte ytterligare utlåtande. Därefter anmälde jag mig till Vinterskolan – en skrivkurs på nätet där det ingick 10 sidor lektörsläsning. Jag hade så svårt att färdigställa texter, tror bara jag skickade iväg 2-3 sidor – men Helena sa att jag kunde skicka in resten när jag ville.

Idag har vårt samarbete utvecklats. Ca en gång i månaden skickar jag in några sidor, samtidigt kommer vi överens om datum när jag ska skicka in nästa text. Antalet sidor jag skickar in är olika och Helena tar betalt per sida. Ofta har jag någon specifik fundering som hon fördjupar sig extra i. Av hennes utlåtande har jag lärt mig så otroligt mycket. Man skulle kunna beskriva det som en skrivkurs där jag styr över ämnena och helt kan ägna mig åt mina egna texter. Genom Helena får jag en gräddfil in i alla de utbildningar hon gått. (Bl a har hon gått Författarlinjen på Lunds universitet – en utbildning jag skulle vilja gå men som jag nog aldrig kommer orka ta mig igenom.)

Helena har en förmåga att uppmärksamma mig på förbättringsmöjligheter utan att jag känner mig ”dålig”. Hon hittar också oslipade diamanter i texter som jag själv tycker är jättedåliga.

Min berättelse bygger på protokoll från den första stora trolldomsprocessen i Dalarna. Vid ett tillfälle bad jag Helena särskilt titta på karaktärerna. I utlåtandet kunde jag se hur karaktärerna fått liv genom mina ord – det var helt fantastiskt!

Förutom utlåtandet får jag tillbaka mina egna texter med hennes kommentarer.

Du har verkligen något att se fram emot!!!

Sedan Capella har skrivandet fått ta allt större del i mitt liv. Trädgården, cykling, yoga har blivit som öar av kreativitet där metaforer kommer till för att sedan formuleras till ord vid datorn. I fredags skickade jag in ca 10 sidor till Helena. Den 11 september skickar jag nästa text – hur många sidor eller vad det blir vet jag inte. Men bara det att ha en datum när jag skickar vad jag har hjälper mig att skriva.

Planetens framtid

DN KULTURDEBATT DEN 7 AUGUSTI 2017

Sverker Sörlin om klimathotet: Nu skrivs en ny historia om planetens framtid

IMG_1643

På DN läser jag en lång artikel om klimathotet och antropocen.

“Mer och mer kommer vi att inse att stora delar av det regelverk som styr våra samhällen bygger på principer från kapitalismens barndom som är helt i strid med hållbarhet. Varför ska vi ge skattesubventioner till dem som köper nya apparater och kasserar gamla som fungerar? Varför ska vi inte kraftfullt belöna hållbar design och bestraffa ohållbar? Varför ska samhällen vara neutrala inför hållbarheten på produkter och tjänster? Ställda inför hotet om ”en obeboelig planet” kommer vi att behöva tänka djupt annorlunda om samhällets drivkrafter så att alla arter, nationer och samhällsklasser kan leva väl under antropocen.”

I morgon kommer vi cykla i bensinångor. Veteranbilar från hela Skåne samlas och spyr ut sina avgaser på sin färd. Länge hänger molnen kvar. Att veteranbilar inte är belagda med någon form av miljöavgift är ofattbart.

Lika ofattbart som att skattepengar kan användas till rökning.

Varför är kostnaden för arbete så hög att det är ekonomiskt försvarbart att köpa nytt istället för att reparera? (Visserligen har mervärdeskatten sänkts för bl a cykelreparationer, men arbetsgivareavgifter och skatt gör att det fortfarande är billigare att köpa lågprisvaror från utlandet där arbetskraften är billigare.)

Varför betalar inte flyg, båtar, lastbilar för den miljöbelastning de innebär? (Om frakterna blev dyrare skulle det bli förmånligare att handla lokalt producerade varor. Dessutom skulle fler köpa kvalitet istället för slit-och-släng som snabbare hamnar på sopberget.)

Varför är nytt normen? Är BNP verkligen ett bra mått?

Sverker Sörlin hänvisar till David Wallace-Wells artikel ”The uninhabitable earth” i New York Magazine där han skriver att ”Delar av jorden kommer med stor sannolikhet att bli obeboeliga, andra fasansfullt ogästvanliga, redan i slutet av det här århundradet”. “I sin maratonessä berättar han i detalj om hur människors kroppar i slutet av 2000-talet bokstavligen kommer att koka av hetta i tropikerna och Mellanöstern, om havsnivåer som stiger flera meter, om hur Kolkata och Karachi blir obeboeliga, Miami och Amsterdam står under vatten, hur jordar blir obrukbara och matkris härjar.”

I David Wallace-Wells artikel förutsätter han att människan fortsätter i gamla hjulspår. Men vad händer om vi tillsammans gör en förändring?

“Människor påverkar nu jorden så mycket att vi blivit dess största verkande kraft. Jag kallar det ”mänskligheten som summa”. Men var och en påverkar olika, vi nu levande mest, de rika allra mest. De som ska leva i framtiden måste påverka jorden oändligt mycket mindre än vi och i skonsammare former. Men det är vi som lever nu som måste börja omvandlingen, och de rika måste minska mest. Det går inte utan en viljeakt.

Sverker Sörlin ser bevis för att människan vill förändra situationen. På marknaden finns ny teknik som gör en förändring möjlig.

Cleantech Invest 

Analyserar “hur dess portföljbolag förbättrar jordens ekosystem. Traditionellt har stora företag mätt ekologiska fotavtryck d.v.s. hur mycket (eller lite) utslöpp deras egen verksamhet ger upphov till. I denna nygjorda analys, har Cleantech Invest istället fokuserat på sitt ekologiska handavtryck d.v.s. hur mycket växthusgaser och vattenanvändningen minskas i världen, genom att slutkunder använder deras produkter.”

Simris Alg

“Fiskolja och fiskmjöl står för den absolut största fångsten ur världshaven, i volym räknat. Fiskolja är råvaran för cirka 95 procent av den omega-3 som säljs i världen, en snabbt växande marknad inom livsmedel, kosttillskott, läkemedel och foder.”

Heliospectra

Världsledande belysningsteknik som effektiviserar odling.

Cortus Energy

Har utvecklat ny teknik inom biogas som kan producera energi

SolTech Energy Sweden

Varför inte utnyttja fönster och tak för energiutvinning?

I årtionden har” historiker “skrivit viktiga böcker om ”naturens död” och ”ekologisk imperialism”. Nu skriver de alltså om hopp. På ett europeiskt historikermöte i Zagreb i juli mötte jag också en ovanligt stor mängd paneler som handlade om hur kriser och utmaningar tagits om hand och till slut lett till förbättringar.”

 

Spår av 1600-talet

I torsdags reste jag till Lund för att ta en fika med dottern och ägna tid åt mitt skrivprojekt. På Stadsbiblioteket sprang jag över “Skånska krigets verkningar i Landskronatrakten 1676-1679” av Lars-Åke Götesson. Boken fängslade mig. Tänk så lite vi vet om vår egen historia!

Klimatvidrigt

Klimatvidrigt

När dottern slutat jobbet tog vi en fika på Expressohouse. Det blir det inte fler gånger. Tänk så mycket förpackningsmaterial till ingen nytta!

Tack för ert engagemang!

IMG_1655

På Facebook är jag med i några olika skrivargrupper. Historiska romanförfattares gille är min favorit. I gjorde jag följande inlägg:

Skrivstopp igen. Var gång jag sätter mig med protokollet från trolldomsprocessen 1668 dyker det upp nya funderingar. Delar blogginlägg med länkar till info (om det är fler som håller på med 1600-tals processer).

Med tacksamhet läser jag kommentarerna från författare:

Ann Maria Neverdal Intressant och fascinerande det här. Jag har tänkt mycket på det. Kommer fram till att allt var suggestivt och att det inte fanns någon rim och reson. Grupptryck enkelt uttryckt. Var det till någon hjälp?

Pia de Lerigon Har du läst Agneta Nyholm Winqvist bok Där mörker möter ljus. Ni skriver om samma saker.

Birgitta Stillman Verkar otroligt idag men helt förståeligt,faktiskt logiskt, med då-tidens kvinnosyn, tro och referensramar. Det är otroligt starka krafter som sätts igång när makt utövas på ett katastrofalt sätt. (jämför Kevin-fallet) Intressant att studera frågorna till svaren! Antagligen ledande. Uppfattningen var också att om du erkände hade du en garanterad plats i paradiset, inledningsvis fick ingen avrättas mot nekande, men det följdes inte alltid. Ändrades efter hand. Men tortyr eller “pinligt förhör” användes ofta “till gagn” för den åtalade . Det skulle hjälpa denne komma till himlen vid erkännande. Brottet var också av sådan art att det ansågs nödvändigt med tortyr. Satan skulle ta över världen. (Faktiskt samma argument som vid Guantanamo) Den kristna reformerta kyrkan och staten hade som huvuduppgift att krista befolkningen och utrota trolltron som bestämdes vara Satansverk. Ankarloo beskriver detta mkt bra i sina böcker.

Och så klart blir jag nyfiken på dessa författare. Mer om Pia Lergion hittar du på hennes blogg. Birgitta Stillman har nyligen utkommit med boken Förbannelsen. Även den en bok att på min “vill-läsa-lista”. Kanske skulle jag lägga upp en sida med alla böcker om trolldomsprocesser som jag har på min “vill-läsa-sida”. Faktaböcker som jag använt mig av har jag redan lagt upp här.

I fyra år har jag studerat protokollen från september 1668, försökt tränga in i personerna. Jag har valt ut två kusiner – Marit (18-19 år) och Anna (16 år) – som förhåller sig helt olika genom processen. Marit står fast vid sin oskyldighet – trots tortyr. Det finns ingenting som tyder på att Anna utsatts för tortyr. Ändå är Anna en av dem som har utförligast berättelser om Blåkulla. Hon anklagar flera andra för att ha varit i Blåkulla. Jag kan förstå att hennes farmor, Gyris-Marit, erkände för att slippa tortyr och säkra en plats i himlen. Men Anna – vad får henne att erkänna? På min blogg har jag försökt beskriva dåtidens processrätt. Jag har funderat på paralleller till IS-krigare. Men ännu har jag inte hittat en förklaring som känns rätt.

Birgitta Stillman Detta är jätteintressant! jag tror att förklaringen finns i att vi är olika. Varje människa har sitt psyke och sätt att hantera farliga situationer. Också när det gäller att få “kickar” av att skapa uppmärksamhet för sin egen person, (ser vi också dagligen på Sociala medier.) Hon gjorde sig till huvudperson genom att berätta och fanatisera, kunde på så sätt vara med och styra. ( jämför Gävlepojken) Undvek kanske också tortyr genom att vara utredningen behjälplig. Gamla oförätter till dem hon anklagade kom på plats. En kortsiktig strategi! Kanske hoppades hon bli skonad, det kunde finnas förlåtelse och botgöring. Riset och katekesläsning! Trolldomsbrott var vanliga då, hon kanske kände sig skyldig för något hon faktiskt gjort. Hon kanske var psykiskt labil, lättpåverkad av tidsandan, många vid den här tiden. Några tänkbara förklaringar, men du kanske redan lagt dessa åt sidan.

Nej, Birtigga, jag har inte lagt dem åt sidan. Alla finns fortfarande kvar – men det känns som om jag ändå fattas bitar. Kom precis på det här om ramen för processen.

Samtalen på FB får nya insikter att fladdra förbi. För att hinna fånga dem ska jag tillbringa resten av dagen i trädgården.

Varför erkände Gullichs-Anna?

IMG_1658

Redan innan den rejäla uppförsbacken var orken slut, vaderna spände. Trampa, trampa malde mina tankar. Där och då fanns ingen ork att tänka på Gullichs-Anna. Men när uppförslutet avtog fanns genast tankarna på förhöret av Gullichs-Anna i september 1668. 

Utgångspunkten i trolldomsprocesserna var en ackusatorisk process (två jämbördiga parter där domstolen har en neutral roll – jämför svensk processrätt idag). De skadelidande var de bortförda barnen och Gud (som trollkonorna vänt sig ifrån). De skadelidande företräddes av Länsman och Pastorn (den här vinklingen har jag inte tänkt på tidigare. Den får jag fundera på nästa cykelrunda.)

Huvudregeln var att kvinnor inte fick föra talan inför domstol. (De företräddes av husbonde eller förmyndare). I trolldomsmål fick de dock uppträda inför rätten. Först 1697 blev det officiellt tillåtet för kvinnor att vittna (men det förekom redan tidigare).

Om Gullichs-Anna varit offer för ett brott skulle hennes far ha fört hennes talan inför domstolen. Men när det gällde ett av lagens allvarligaste brott förväntades hon föra sin egen talan. Rättegångsombud var inte tillåtet, så någon hjälp fanns inte att få.

När jag studerar dåtidens rättegångsförfarande blir vikten av rättssäkerhet tydlig.

Omedelbarhetsprincipen tillämpades inte. Därför kunde uppgifter som Länsman eller Nämndemän refererade läggas till grund för beslutet.

Hur jävsreglerna var formulerade har jag inte hittat – om det ens fanns några. När jag läste juridik tyckte jag att delikatessjäv var väldigt flummigt. Enligt RB 4:13 punkt 10 är det delikatessjäv “om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet”. Om dagens jävsregler hade tillämpats skulle troligen nämndemannen från Loka varit jävig. (Han förhörde parter utanför domstolen och refererade sedan förhören inför rätten.)

Att gestalta förhöret av Gullichs-Anna är en större utmaning än vad jag hade trott. Hon får nog följa med på många cykelrundor innan det kommer ut någon text.

Fredagslycka

IMG_1643

“Den som har gjort sin läxa – det vill säga synopsis, research och så – behöver inte vänta på någon ”inspiration”. Det står redan klart vad arbetet ska bestå av och det är bara att sätta sig ner och skriva. Hårt arbete, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka”, skriver Dag Öhrlund på sin blogg

För att ta en juristexamen behövs det “sittfläsk”. Kan skriva vara som att plugga juridik?

I kväll kom mail från Lektör Helena;

“Du ÄR verkligen på rätt väg! :) Jag tror bara det gäller att du själv vågar lita och tro på att det här verkligen är så bra som det är!
Det du skriver är fantastiskt bra – och det känns verkligen roligt att få följa med dig på den här resan.”
Nu svävar jag på moln och skrev följande rader till Helena:
“Det här utlåtandet var ett av de mest värdefulla jag fått!!! Eftersom karaktärerna bygger på historiska dokument är det en utmaningar att få dem levande. Här sätter du fingret på vad jag kan förstärka och vad som redan fungerar. Det sista är såå viktigt . annars är risken stor att jag petar sönder det. (Det är anledningen till att jag helst skickar texterna till dig innan jag känner mig klar.)”

 

Till lektören

Under åren har jag investerat mycket i min hälsa; yoga, psykologsamtal, reikihealing, massage, trädgårdstid. Just nu är lektörsutlåtandena det som ger störst effekt. Efter veckor av totalstopp i skrivandet skickade jag iväg en liten text igår. Även om jag inte skrivit så mycket så känner jag mig nöjd och längtar tills jag får utlåtandet i början av nästa vecka.

Känner tacksamhet för dem finns runt mig och stöttar skrivandet. Framförallt Helena och Tove. Men även människor jag aldrig träffat, som Maria på museet i Dalarna.

IMG_1631

Kvällsmaten består fortfarande av körsbär och hallon. Nytt på menyn är mogna krusbär.

Det förflutna

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev "Det behövs säkrare cykelvägar."

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev “Det behövs säkrare cykelvägar.” Här en bild från en cykelbana den 18 juli.

På Capella hände det saker i mig som fick mig att tro att jag lämnat det som varit bakom mig. Efter kommentarer på FB igår inser jag att det som varit för alltid kommer att förfölja mig.

När jag skrev att det behövs säkrare cykelvägar skrevs kommentaren “Hur vet du det?” av “En av dina förre anställde när du chappa från Hammenhög”.

Inser att där ute i verkligheten finns det människor som inte vill mig väl, som tycker att jag borde hålla tyst, försvinna, som kanske t o m gärna hade sett att jag lyckades ta mitt liv. Och jag funderar på om det är mig det är fel på eller om konstiga personer av någon anledning dras till mig.

Jag funderar på om jag borde “upphöra” i sociala medier, om jag borde hålla tyst med mina tankar. Men inom mig ljuder Susanna Alakoskis ord. “Som författare behöver man vara väldigt modig. Fråga inte om lov. Implementera djärvhet. Tänk fritt.”

Kanske ska jag vara tacksam, se kommentarerna som en träning. Lära mig att inte bry mig om vad folk säger om mig.

Jag har två alternativ; gömma mig, leva i min trädgård, dra mig undan eller stå för den jag är nu och skita i vad folk tänker, tycker och säger. Ibland ställs saker på sin spets. “Anninka är en stor jävla skit högfärdig. Som fan”. Kanske borde jag vara tacksam när folk är tydliga med vad de tycker och tänker.

Eva

För oss högkänsliga är det värre med den där känslan som ligger i luften som man inte kan ta på. Nu finns något konkret att jobba med hos psykologen nästa gång.

Funderar på om jag är högfärdig. Jag har aldrig känt mig högfärdig. I olika personlighetstester har det framkommit att jag är extremt drivande. När jag har ett mål framför mig fokuserar jag helt på det. Ju mer jag behöver anstränga mig för att nå målet ju mer tunnelseende blir det.

Sedan februari 2014 har jag tvingats skärma av allt för att orka återvända till livet. Självklart kan många uppfatta mig som högfärdig för att jag inte hör av mig. Men jag har försökt att finnas för de allra närmaste, ta ett steg i taget. Dagligen känner jag tacksamhet för kontakten med mina barn och min syster.

Veckans guldkorn var ett mail från min lektör, Helena Hansen; “Så roligt att läsa den fina responsen du fick på kursen! Stort grattis till den! Vi är många som tror på dig och din text!”

Ska jag begränsas av vad människor säger om mig? Vad kan bli värre än att inte vilja leva längre?

Kommentarerna slungar mig tillbaka till en februaridag. Den natten hade jag bestämt mig. Det var bäst för alla om jag tog mitt liv, men jag skulle vänta till söndagen. Det gav mig lite tid att tänka. När jag kom till kontoret sa den anställde något – vad minns jag inte, men sättet det sas på fick mig fullständigt att rasa. Jag gick upp på ovanvåningen, testade hållbarheten i olika föremål genom att hänga sakerna över bjälkarna och vila min tyngd. Jag orkade inte en dag till. Den anställde hade sagt att hon skulle på läkarbesök klockan 14. Tack vare att min älskade blivit orolig efter vårt samtal på morgonen ringde min mor mig. De hämtade mig innan jag hunnit verkställa mina planer. Jag hann aldrig skriva avskedsbrevet som jag skulle lägga vid ingången, inte lappen där jag skulle uppmana den anställde att inte gå in utan bara ringa polis och meddela att ett självmord hade begåtts.

Antagligen är det många av mina tidigare anställda som tycker att jag är en stor skit. Men oavsett vad de tycker om mig så vet jag att jag trodde gott om människor, att jag gav många en chans in på arbetsmarknaden.

“Du hade haft ett bättre liv som anställd” sa den kloke Sonen för en tid sedan. Och han har helt rätt! Jag är full av beundran för småföretagare som har ork att anställa människor i Sverige. Någon gång ska jag skriva om dessa erfarenheter – men inte nu.

Jag nöjer mig med att skriva tack till er som finns där även om jag är en “högfärdig skit” som aldrig hör av mig. Jag uppskattar er – JÄTTEMYCKET!!! Och nej, jag kommer inte sluta skriva, inte göra FB-sidan privat. På Capellagården och i Älvdalen får jag vara den jag är – och det räcker för mig.