Det förflutna

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev "Det behövs säkrare cykelvägar."

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev “Det behövs säkrare cykelvägar.” Här en bild från en cykelbana den 18 juli.

På Capella hände det saker i mig som fick mig att tro att jag lämnat det som varit bakom mig. Efter kommentarer på FB igår inser jag att det som varit för alltid kommer att förfölja mig.

När jag skrev att det behövs säkrare cykelvägar skrevs kommentaren “Hur vet du det?” av “En av dina förre anställde när du chappa från Hammenhög”.

Inser att där ute i verkligheten finns det människor som inte vill mig väl, som tycker att jag borde hålla tyst, försvinna, som kanske t o m gärna hade sett att jag lyckades ta mitt liv. Och jag funderar på om det är mig det är fel på eller om konstiga personer av någon anledning dras till mig.

Jag funderar på om jag borde “upphöra” i sociala medier, om jag borde hålla tyst med mina tankar. Men inom mig ljuder Susanna Alakoskis ord. “Som författare behöver man vara väldigt modig. Fråga inte om lov. Implementera djärvhet. Tänk fritt.”

Kanske ska jag vara tacksam, se kommentarerna som en träning. Lära mig att inte bry mig om vad folk säger om mig.

Jag har två alternativ; gömma mig, leva i min trädgård, dra mig undan eller stå för den jag är nu och skita i vad folk tänker, tycker och säger. Ibland ställs saker på sin spets. “Anninka är en stor jävla skit högfärdig. Som fan”. Kanske borde jag vara tacksam när folk är tydliga med vad de tycker och tänker.

Eva

För oss högkänsliga är det värre med den där känslan som ligger i luften som man inte kan ta på. Nu finns något konkret att jobba med hos psykologen nästa gång.

Funderar på om jag är högfärdig. Jag har aldrig känt mig högfärdig. I olika personlighetstester har det framkommit att jag är extremt drivande. När jag har ett mål framför mig fokuserar jag helt på det. Ju mer jag behöver anstränga mig för att nå målet ju mer tunnelseende blir det.

Sedan februari 2014 har jag tvingats skärma av allt för att orka återvända till livet. Självklart kan många uppfatta mig som högfärdig för att jag inte hör av mig. Men jag har försökt att finnas för de allra närmaste, ta ett steg i taget. Dagligen känner jag tacksamhet för kontakten med mina barn och min syster.

Veckans guldkorn var ett mail från min lektör, Helena Hansen; “Så roligt att läsa den fina responsen du fick på kursen! Stort grattis till den! Vi är många som tror på dig och din text!”

Ska jag begränsas av vad människor säger om mig? Vad kan bli värre än att inte vilja leva längre?

Kommentarerna slungar mig tillbaka till en februaridag. Den natten hade jag bestämt mig. Det var bäst för alla om jag tog mitt liv, men jag skulle vänta till söndagen. Det gav mig lite tid att tänka. När jag kom till kontoret sa den anställde något – vad minns jag inte, men sättet det sas på fick mig fullständigt att rasa. Jag gick upp på ovanvåningen, testade hållbarheten i olika föremål genom att hänga sakerna över bjälkarna och vila min tyngd. Jag orkade inte en dag till. Den anställde hade sagt att hon skulle på läkarbesök klockan 14. Tack vare att min älskade blivit orolig efter vårt samtal på morgonen ringde min mor mig. De hämtade mig innan jag hunnit verkställa mina planer. Jag hann aldrig skriva avskedsbrevet som jag skulle lägga vid ingången, inte lappen där jag skulle uppmana den anställde att inte gå in utan bara ringa polis och meddela att ett självmord hade begåtts.

Antagligen är det många av mina tidigare anställda som tycker att jag är en stor skit. Men oavsett vad de tycker om mig så vet jag att jag trodde gott om människor, att jag gav många en chans in på arbetsmarknaden.

“Du hade haft ett bättre liv som anställd” sa den kloke Sonen för en tid sedan. Och han har helt rätt! Jag är full av beundran för småföretagare som har ork att anställa människor i Sverige. Någon gång ska jag skriva om dessa erfarenheter – men inte nu.

Jag nöjer mig med att skriva tack till er som finns där även om jag är en “högfärdig skit” som aldrig hör av mig. Jag uppskattar er – JÄTTEMYCKET!!! Och nej, jag kommer inte sluta skriva, inte göra FB-sidan privat. På Capellagården och i Älvdalen får jag vara den jag är – och det räcker för mig.

Timjan

Framför pallkragarna har jag planterat olika sorters timjan.

Framför pallkragarna har jag planterat olika sorters timjan.

Bakom hönshuset odlade farmor timjan. Jag brukade dra med handen genom den när vi hade varit och hälsat på korna. Bladen var spretiga och styva mot handen. Doften satt kvar i timmar.

Varje år planterar jag in nya sorters timjan. Humlor, bi och fjärilar älskar blommorna.

Vi anlägger trädgårdar för den biologiska mångfalden. Under fliken klimatsmart kommer du kunna följa hur vi förbättrar förutsättningarna för smådjur och insekter. Idag har jag lagt upp bilder av pallkragarna.

Vem var Gullichs-Anna

Utlåtandet från lektören ger ny inspiration. Sätter mig och går igenom min “skrivdagbok” och hittade en text från i söndags:

Vem är Gullichs-Anna?

Hon är intresserad av utseende. Hon jämför sig hela tiden med andra. Hennes mor har alltid jämfört henne med Marit.

Morfar och hans bror har varit fjärdingsmän, vilket knutit dem hårdare till Pastorn och kyrkan än Gyris-bröderna. Därför har mormor lämnat naturreligionen bakom sig, hon lyssnar till Pastorns ord om helvetet och berättar hemska sagor. I Åsen pratar man mer om vargen och guenna och annat knytt.

Gullichs-Anna finns på båda ställena.

Fjärdingsmannens son är också hårdare knuten till kyrkan. Eric har sina syner som vi antar för verkliga.

Men Anna – vem är hon? Hur kommer hon fram till 25 tillfällen när hon har besökt Blåkulla? Vem är hon i juni, vad händer under sommaren då hon blir ryktbar och varför erkänner hon så många färder i september?

Vi går tillbaka till Fjärdingstinget.

Gertrud erkänner efter många påtryckningar. När hon väl kommer på knepet för frihet har hon lätt att fantisera ihop historier som Pastorn vill höra.

Erik är övertygad om att han fått uppenbarelser. Dessa omtolkas sedan av skrivaren.

Eriks lillasyster hänger bara på, har hört Erik och sin mors berättelser. Hon vill också vara en hjälte.

Lissle-Mats ord fälldes i vredesmod, var en utveckling av Hans Hanssons historia, inspirerad av Jesus när han gick över vatten. Där är inget konstigt med de historierna. När de väl hade sagt A fick de säga B.

Från predikstolen och på kyrkbacken målar Pastor Elvius bilder av helvetet. Han talar om Eric som en hjälte. För sitt inre är det lätt att se bilderna framför sig.

Hemma berättar Gullichs-Anna sagor för småsyskonen om Blåkulla. Sagor inspirerade av mormors berättelser. Fler och fler läggs till. Fler och fler lyssnar på henne. Hon drömmer om nätterna, berättar om sina drömmar på morgonen (jmf när jag i tonåren skrev ner mina drömmar som berättelser). De förs till Satan på natten, de upplever saker. Vad är dröm och verklighet. Hon kan dra sig till minnes drömmar hon haft tidigare, drömmar inspirerade av Pastorns predikningar, morfars ord om helvetet och hans tro på Blåkulla.

Morfar och Pastorn tror på hennes drömmar, tar dem på allvar, Anna ska rädda världen. När hon träffar Gertrud kan de jämföra sina drömmar – eller så är det förhörsledarna som lägger ihop vad som sagts under förhören, jämkar ihop berättelserna utan att veta.

I vanliga fall har Anna ett stort ansvar för småsyskonen – en stor del av hennes tid går åt till att hålla dem lugna genom berättelser – därför är hon en van berättare – van att göra berättelserna verkliga. DET skulle jag kunna gestalta i vagnen på väg till kyrkbyn.

Samtidigt är hon ”stor” på bröllopet – får lämna småsyskonen till Karin. Har ansvar för feststugan.

Första vagnen: Brudgummen och hans ??? (kolla boken)

Andra vagnen: Far, morfar, morfars bror och brodern

Tredje vagnen: Mormor, morfars brors fru, mor, Karin och Anna med småbröderna i knäet.

Hämta boken – kan jag se det här framför mig. Jag måste kunna se det framför mig för att kunna skriva.

Åh, så snöar jag in på FB – försvinner i humlor och politiska partier – tappar fokus.

Tillbaka till Gullichs-Anna. Det är i Loka hon börjar, i sin familj. Kanske ska man få följa henne ännu ett steg – upp i vagnen, i dialogen med familjen, i dialogen med småsyskonen. I Loka är pojkarna mer värda än flickorna.

2:a vagnen, Mor o far, morfar och morfars bror, brodern.

3:e vagnen, mormor, morfars fars fru, Anna och Karin, småbröderna. Just det här med kvinnorollen skulle jag vilja lyfta fram genom hela boken.

Det är i den här vagnen diskussionerna är intressanta för att ”sätta” Gullichs-Anna. Låt det matriarkala finnas kvar mer i Åsen, det är ingen som vet hur det var 1520.

Nåväl, kan jag se bilden framför mig? Hur Anna hoppar upp i vagnen? Vi gör ett försök att skriva. Kanske här och sedan klippa in.

Men ändå hängde det upp sig. På måndag åker jag till Universitetsbiblioteket i Lund för att ta reda på mer om 1600-talets vagnar och vägar.

Dagens skrivtid ägnas åt lektörsutlåtanden och att uppdatera hemsidan med fler karaktärer mm.

Äntligen!

Plötsligt ligger det bara där i mailkorgen och väntar. Lektörsutlåtandet!

Sex sidor löpande text där Helena behandlat karaktärer, språk, struktur och en massa annat. Dessutom mina 22 sidor text där hon markerat och gjort små kommentarer som “Spännande”, “Jätteintressant fråga” – men även förbättringsmöjligheter som “Här är det lite otydligt vad du menar” och “Fundera på hur viktiga barnen är här. Behöver du nämna dem vid namn.”

Återigen hittar hon guldkorn som får mig att se positivt på projektet. Tror inte hon förstår hur mycket hennes ord betyder!

Dagen har jag tillbringat i trädgården – förutom att jag återigen har klippt håret riktigt kort.

När det gäller researchen får det bli en tur till Lund snart. Böcker är beställda – både om hästkärror och Dalarnas sommarvägnät.

Från Vagnhistoriska sällskapet fick jag följande svar:

“På den tiden fanns det på landet endast enkla vagnar, 
såsom åktrillor och vad man kallade schäs, som kunde var enaxlad en tvåaxlad. Det var ofta grovt konstruerade, inte sällan utan fjädring, alltså
ganska obekväma. Färderna var inte så långa så man stod ut. Det finns beskrivningar, t. ex Linné och andra som reste i landet och de beskrev ofta
färderna och vagnarna. Sök på biblioteken efter resebeskrivningar från den tiden, Skisser kompletterar berättelserna, fotografier kom senare.
Mvh
Odd Jansson
sekreterare VHS”

Research

Klockan är 12.42 och jag som bara skulle fila lite på scenen med Gullichs-Anna. Hängde upp mig på hur hästvagnarna såg ut, på om det gick att ta sig fram med häst och vagn mellan Loka och kyrkbyn.

Halvt uppgiven skrev jag till Lennart på Tre Björnar. Han ifrågasatte också om det gick att ta sig fram med häst och vagn.

Så nu ger jag mig ut på min meditationspromenad (den första enligt Bobs meditation). I shorts-fickan ligger skrivboken och väntar på 3 sidors flödesskrivande.

Följande har jag gjort och väntar svar på:

  1. Jag har skrivit till UB1 i Lund och frågat om boken om Dalarnas sommarvägnät på 1600-talet går att låna hos dem. Någonstans i bakhuvudet har jag att du kunde ta dig med häst och vagn till Loka men inte till Åsen.
  2. Jag har skrivit till Vagnshistoriska sällskapet och frågat om de har någon information.
  3. I olika FB grupper som Historiska romanförfattares gille, Stormaktstiden i bilder, Älvdalen i bilder har jag lagt ut förfrågan. Har hittills fått följande svar: “Fanns många olika modeller. Allt från oxkärror till eleganta fyrspännare som sociteten åkte i. I Mobergs trilogi om utvandrarna beskrivs ett antal olika typer.” Som ledde mig till utvandrarna där jag läste några sidor. Började fundera över Vilhelm Mobergs sätt att skriva. Insåg att den introducerande texten har jag här på hemsidan.
  4. Från Lars-Erik Lindhamn har jag fått följande svar:
    “På rots skans i lidret finns en gammelvagn
    från 1800 talet med trähjul och enligt berättelser så här man åkt ändå till Falun med den.”
  5. Skrev till Dalarnas museum.

Konstaterar att jag inte kommit ett dugg längre i bokprojektet. Fastän jag ägnat det fem timmar idag har jag nu fler frågor än när jag började.

Kanske dags att ta en paus från skrivandet tills jag fått utlåtandet från Helena. Hennes ord brukar peppa mig.

Nytt år

Några av de 185 gratulationerna på FB innehöll en önskan om “Gott nytt år”. Om jag tittar tillbaka så har jag ofta förändrats i samband med min födelsedag, som årsringar – lite olika.

Idag är det 23 år sedan jag gifte mig.

Födelsedagen 2008 firade jag och barnen i Övraby. Ut hade jag flyttat några dagar tidigare – men nu blev det konkret även för barnen.

1918215_102539346333_6882126_n

2009 firade jag att jag satte skylt på huset. Under flera år har jag förträngt allt som varit, kände att jag slösat bort mitt liv på fel saker. Tack vare meditationerna på Capella känns åren inte längre bortslösade.

IMG_2241

2012 vaknade jag på födelsedagen med en romanidé som bara krävde att få komma ut. Kvällen innan hade jag utövat yoga för första gången i mitt liv. Helgen tillbringades med Annica och Anki och när de kom för att gratulera mig satt jag redan vid datorn och skrev.

2015 firades födelsedagen i barndomshemmet i Övraby. Nu är gården såld. Tack vare Tove Folkessons meditationer på Folkhögskolan i Skurup flödade orden som aldrig tidigare. Det var på Skurup de första fragmenten i bokserien skrevs.

2016 firade jag en magisk födelsedagen på Capellagården.

IMG_1392 2

Förra veckan la jag till en avgörande livshändelse på FB. Och det var tur – för nu kan jag gå tillbaka och påminna mig om hur det kändes just då, kan göra orden till min sanning. Efter en vecka i sjuksängen saknar jag energin från Capella. För första gången i mitt liv har jag varit sjuk på födelsedagen. Trots alla försök att hålla mig på avstånd blev jag smittad av någon märklig influensa när jag kom hem. Så i år gladde alla gratulationer på FB mer än någonsin – TACK!!!!

Återigen funderar jag på om jag inte skulle avsätta en daglig stund av tacksamhet enligt Bobs förslag och då även kolla FB och skicka gratulationshälsningar.

Nytt år – nya vanor. Förutom att hålla kvar goda vanor (som t ex regelbunden cykling och yoga, undvika socker, äta sunt, fortsätta skriva) kommer jag lägga till följande;

  1. Varje måndag: reflektera över vad jag undvikit att göra under veckan som gick och skriva några rader i responsgruppen från Capellagården.
  2. Daglig stund av tacksamhet.
  3. Tre sidor flödesskrivande om dagen.
  4. Återuppta morgonpromenader – kanske inte varje dag – men minst 2 dagar i veckan. På promenaden ska jag göra Bobs 5-minuters-meditation.
    1. Andningsfokus (fyra korta inandningar följda av fyra korta utandningar).
    2. Några minuters tacksamma tankar. Vad är jag tacksam över.
    3. Visualisering av var jag vill vara om 10 år. (Vilken dag vill jag vakna upp till om tio år?)
    4. Vad är min vision för dagen (jag skulle vilja må så här, jag skulle vilja skriva det här. (Det vi gör idag är en del av framtiden, som en graviditet.)
    5. Pep-talk “Vila i att det här är djävligt bra”, “Jag har något unikt att berätta”.

På Capellagården har jag årligt utvecklingssamtal med Tove Folkesson om mitt skrivande. Kanske kan jag se födelsedagen som ett tillfälle för årligt utvecklingssamtal med mig själv.

Läser min beskrivning på FB.

“Fd egenföretagare och advokat som tappade fotfästet. Idag odlar jag mina grönsaker och funderar på hur jag ska bära mig åt för att förverkliga drömmen om att bli författare.”

Det känns som om jag vet hur jag ska bära mig åt för att bli författare.

  1. Gå skrivkurser för Mats Söderlund och Susanna Alakoski för att lära dig gestalta och få tips om hur du gör för att ta skrivandet på allvar.
  2. Avsätt tid för skrivande – både dagligen och längre perioder (som skrivretreaten på Tre Björnar i Älvdalen).
  3. Gå kurser för Tove Folkesson och Bob Hansson för att hitta det magiska flödet.
  4. Fortsätt skriva.
  5. Gå skrivkurs för Veronica Grönte för att lära mer om den dramaturgiska kurvan och karaktärsutveckling.
  6. Fortsätt skriva.
  7. Skaffa en lektör att skicka dina texter till. Kom överens om deadlines med lektören och skicka det du har på överenskommen tid utan att värdera, ändra eller stryka.
  8. Fortsätt skriva.

Nyförälskad-i-mig-själv

På FB finns gemenskapen kvar. I ord och bilder behåller vi den magiska känslan.

Besatt av orden stannade jag vid datorn, avstod från Mejeriet. De stannade utanför mitt fönster på vägen hem - och i handling visade de att det var ok att följa sina egna behov.

Besatt av orden stannade jag vid datorn, avstod från Mejeriet. De stannade utanför mitt fönster på vägen hem – och i handling visade de att det var ok att följa sina egna behov.

På FB hänger jag mer än jag borde – i gruppen – i den magiska energin. Uppdaterar min profilbild för att minnas just den stunden och känslan när jag fick vara med även när jag drog mig undan.

Inser att det är en avgörande livshändelse, det som hände på Capella. Plockar fram min skrivbok, letar upp flödesskrivandet från just den stunden.

“Här kunde jag se att utmattningen inte berodde på att hon gjorde fel – nej – högkänsligheten gjorde att hon tog in all omgivningens dåliga energi – just pga att hon var högkänslig. Plötsligt insåg jag att det var samma sak för mig. Arbetsrättliga tvister, klienters ångest, familjerelationer. Vilken styrka jag hade som orkade så länge. Här och nu inser jag att jag just nu – just i denna stund – började älska mig själv i hjärtat – på riktigt – att jag kan se på mig själv med beundran – med stolthet. Åh – jag skulle vilja dela detta jättetack med alla här – men det får bli i ett blogginlägg som jag delar i den nya FB-gruppen. Nu behövs all min energi till skrivande. Sakta förvandlas jag till ett kärl igen. Ett kärl som fylls med berättelser. Redan har det kommit två så starka scener som jag aldrig hade kunnat tänka ut – återigen finns känslan av att vara klar – att boken bara ska redigeras nu. “

Tack Bob!

De här dagarna har jag förstått hur mycket förra årets Capellagården betytt.

Då var det känslodiarée. I en kundalinimeditation var det som om hela mitt inre tömdes och jag minns hur jag stampade ner all gammal skit i golvet. Hoppade på den.

I en “på-nytt-födelse” släppte allt och jag fick djupa insikter om nära relationer. Skrattade och grät om vartannat. Kanske hade jag förväntat mig samma reaktioner i år – men det är ett helt annat lugn i mig.

Det händer något magiskt här på Capellagården när du och Tove håller skrivkurs. Vad det är kan jag inte förklara – men det har hjälpt mig tillbaka till livet.

Capellagården 2017

Jag sa till mig själv att jag inte skulle skriva några blogginlägg, att jag skulle spara orden till mitt bokprojekt, att allt överflöd kommer när vi flödesskriver. Men jag saknade bloggen. Den är en del av mig – som en vän som alltid lyssnar.

Capellagården

Så nu sitter jag här med datorn när de andra jobbar med skrivövningar.

Förra året drabbades jag av känslodiarée. Men i år är det ett lugn – en fridfullhet inuti mig. Jag känner skillnaden och njuter av den. I flödesskrivandet är orden annorlunda.

“Jag ska passa på att tacka Bob idag. Berätta hur mycket första Capellaveckan betydde för mig. Berätta om vilken enorm skillnad som känns i min kropp. Hur förra året skalade av.” 

Den sista meningen är knappast läsbar. Just då sa Bob att vi skulle övergå till att skriva ett tackmail till någon.

Rosengården i Vickleby, Capellagården

Nu ska jag bege mig till Rosenträdgården och skriva, försöka hålla mig ifrån bloggen. Vid tillfälle blir det fler bilder från morgonpromenaden på instagram – men i första hand är jag här för att skriva på mitt bokprojekt. Just nu är det Gullichs-Anna jag försöker hitta.