Doktrin – Sverige

 

Doktrinen utgjordes av sakkunnigutlåtande från högre kyrkliga instanser och europeisk doktrin.

Luce meridiana clariores

För dödsdom borde bevisningen vara särskilt kvalificerad, skälen “dagsklara, starka och kraftiga”.

Crimina excepta = ovanligt avskyvärda brott

Tanto odio ob suam immanitatem, den avsky man kände för brotten motiverade dödsstraff redan vid halv eller ofullständig bevisning (praesumptiva probatio … sufficiat). I doktrinen var trolldom kopplad till det mest avskyvärda brottet – majestätsförbrytelse. Det motiverade lägre beviskrav.

Brott i det fördolda eller brott med obeständigt corpus delicti

Evidentia ex post facto cessat, nullaque remanent vestigia (där det var svårt att i efterhand styrka brottet).

Här ansågs det orimligt att begära annan bevisning än den brottet gav möjlighet till. (certitudo alia non requiratur quam quae haberi potest).

Trolldom var både avskyvärt (exceptum) och fördolt (occultum) – till detta måste både bedömning och bevisning anpassas.

Additionsprincipen

Legala bevisteorin gjorde domaren till en teknisk maskin där hans personliga övertygelse saknade betydelse.

Lundius och Stiernhöök hävdade att “oavsett vilka process. och bevisregler som tillämpas måste domaren i sista hand pröva den framkomna verklighetsbeskrivningen.” Lundius menade att “ratio recta och probabiliteten” skulle vara prövosten. Stiernhöök hänvisade till samvetet. Brunnerus hänvisade till de logiska bristerna i additionsargumentet. Eventuellt kan Lundius, Stiernhöök och Brunnerus valt sina ord med försiktighet efter att prosten Fontelius hustru anklagats för trolldom.

Iudex in omnibus causis criminalibus per via inquisitionis licite et juste procedere possit

Doktrinen erkände inkvisition som en subsidiär processform. (Se processrätt.)

1619 – utlåtande från Uppsala domkapitel till hovrätten

Enligt Sveriges lag medför det dödsstraff att “göra andra människor skada till liv och hälsa, gods och egendom, boskap och vad mera dem tillkommer.” Pactum presumeras och domkapitlet hänvisar till Exodus och Carolina. (Ankarloo sid 235).

1672 (27/10) – Andreas Stiernhööks yttrande till hälsingekommissionen

“där corpus delicti för handen vore och bekännelsen inte mörk och confus och oviss, utan klar och beskedlig, då må och skall domaren till döden döma; men efter de förra (bristfälliga) skälen, som allenast halvt bevis göra kunna, propter exemplum till någon annom arbitrariam poenam”. (Ankarloo sid 247) Dvs Stiernhöök förespråkade en anpassning av straffet till graden av bevisning. Tillsammans med Lundius, Rosenhane och Brunners förutsatte han att de ordinarie bevisreglerna skulle tillämpas även i trolldomsmål. I praktiken innebar det att dödsstraff endast skulle avkunnas vid erkännande.

1673 – Lundius yttrande till hälsingekommissionen

“Om en än skulle panera illusion vara … (skulle) likväl en sådan delinkvent ovanbemälte straff meritera, såvida han sig så fulleligen inbillat, och emot sitt samvete framhärdeligen i sådana grova saker bestått, så att i anseende till honom moraliter, aesimando intet felas” (Ankarloo sid 239)

Brunnerus

“är den som vid moget förstånd och utan mangel på tarvlig undervisning lägger sin håg och vilja till sådana illusioner … även väl döden värd. I vilket ock de överenskomna, som eljest i andra stycken av detta verket i åtskilliga meningar äro.”