Det började som ett experiment 1999. En kväll berättade en kompis om hur mycket man kunde pressa sig fysiskt. Jag hade precis läst en bok om tankens kraft och tänkte att jag skulle testa att tänja mina gränser.
Just då tränade jag till stafettmaran. Ett lopp som i många år gick från Simrishamn till Ystad där varje sträcka var ca 4,2 km. Loppet var en folkfest. Min dåvarande arbetsgivare hade anmält tre lag och konkurrensen mellan oss var hård.
Jag hade sista sträckan och skulle springa mot Bruno för staben och Anders för Ystadskontoret. Jag räknade med att Bruno skulle starta före mig. Och jag visste att jag var bättre tränad än honom. Springa om Anders skulle jag aldrig kunna. Han var i toppform och gammal militär.
Varje kväll såg jag framför mig hur jag sprang om Bruno. Jag var verkligen i loppet.
Kvällen innan sprang jag 1,5 km så snabbt jag kunde med långt steg. Känslan fick stanna i kroppen.
Endorfinerna pumpade. Solen sken. Mycket riktigt – Bruno kom iväg innan mig. Säkert två minuter. Taggad kutade jag efter med fart och steg från kvällen innan. Efter 1/3 blev det som min målbild. Jag sprang om honom!
Nu hade jag sprungit på min maxfart i min maxsträcka och var helt slut. Kompisens ord kom väl till pass. När du blir trött – öka steglängden. Jag ökade steglängden och hans ord du ska vara så trött att du inte kan tänka klingade i huvudet. Det fanns inga tankar. Det fanns bara en sak- steglängden. Kämpa mig igenom.
När jag kom i mål lyfte sjukvårdspersonal mig ur banan. Jag fick lägga mig på marken, de höll upp mina fötter och sprayade vatten i ansiktet. En kompis som var där menade att jag varit grön i ansiktet.
Fortfarande vet jag inte vilken tid jag sprang på – för den tiden jag mätte är fysiskt omöjlig för mig att springa på.
Det var första gången jag lyckades med det omöjliga.
Det lärde mig att väldigt mycket handlar om att förankra målet i hjärnan. När jag kopplar på autopiloten skall jag bara göra. Alla val ska vara genomtänkta. Tankebanorna ska gå som på rutin. Det ska inte finnas någon tvekan.
Just nu har jag full fokus på servicebolaget. Vänder alla handlingsalternativ. Tar ut vilket som måste göras först. Var jag ska fokusera. Vad kan delegeras.
Delegering är superviktigt!
Tittar jag bakåt kan jag se att alla projekt som jag jobbat med mentalt – där jag haft en tydlig plan – har lyckats. Är planen däremot otydlig – eller om jag saknar lösningar – har jag inte nått målet. Därför har jag lärt mig att våga fråga de bästa hur jag kommer vidare.
Visionen om servicebolaget är stor – men kan jag bara få alla pusselbitar på plats innan sommaren kommer det att rulla vidare av sig själv.
Fram till sommaren ska jag ha ork att kämpa! (ska bara se till att bli av med den här förbaskade förkylningen).
Mycket viktigt inlägg!
Jag fastnar lite extra på detta: ”Tittar jag bakåt kan jag se att alla projekt som jag jobbat med mentalt – där jag haft en tydlig plan – har lyckats. Är planen däremot otydlig – eller om jag saknar lösningar – har jag inte nått målet.” Jag håller med till 100%.
Då är det ju bara att sätta målbilder och arbeta med dem för att lyckas, kan man tycka – men samtidigt upplever jag att det i perioder händer så mycket att man ofta inte upplever sig ha möjlighet att ta den tiden. Så det svåra är nog egentligen inte att arbeta med målbilderna, utmaningen är nog just att hitta vägar för att inte sjappa med det mentala arbetet när utvecklingen manglar över en i rasande fart.
Helt rätt! Jag pratar ofta med Annica Gilbertsson om detta. För mig ha det varit viktigt att omge mig med människor som inspirerar och har samma höga tempo som jag.
Min dagliga 30 minuters morgonpromenad handlar mycket om att förankra mina målbilder. Morgonpromenaden är ”helig” och högt prioriterad!
Jag ser fram emot träffen på mitt kontor. Kanske – kanske – vi skulle kunna använda Annica Gilbertssons koncept och ge oss tid att tillsammans fokusera på våra målbilder. Vi får se vad de andra säger.