Min mor sa alltid att antingen är man matte- eller språkmänniska. Mina barn är födda mattemänniskor. För dem har matte aldrig varit något jobbigt. Vid ett utvecklingssamtal beskrev dottern att matte var något hon gjorde när hon ville koppla av – som att läsa en bok, eller lösa ett korsord.
Det var i ett utvecklingssamtal på Kunskapsskolan för matteläraren Heléne Malmros. Hon kunde verkligen konsten att inspirera sina elever!
Själv har jag tyvärr aldrig haft förmånen att få någon inspirerande mattelärare.
Jag är också mattemänniska. Redan i första klass räknade jag ut de färgglada hej-matematik-böckerna långt före alla andra. Det var på 70-talet när allt skulle vara lika, när den som var först klar fick hjälpa sina klasskamrater att komma i fatt. Det var i en tid när ingen skulle sticka ut.
På högstadiet kunde man välja lätt eller svår matte. Eleverna delades in därefter. I vår klass var vi så många som valt svår matte att vi delades mellan två klasser. Jag hade otur och fick en lärare som inte kunde förklara.
Det var sällan tyst i klassrummet. Här började jag skriva dikter. Om jag blev klar före alla andra visste jag att de skulle fråga, att jag inte skulle kunna låta bli att svara och att det skulle leda till en tillsägelse om att jag inte var tyst.
Min mor hade alltid sagt att det är bättre att tiga.
Eftersom min lärare i kemi- och fysik inte var så bra på att inspirera valde jag samhällsvetenskaplig linje. I klassen var det ingen som älskade matte, ja – och min egen inspiration var nog också helt borta. Femman fanns där ändå – matten har alltid gått med lätthet.
Min dotter har varit lyckligt lottad med lärare som sett hennes potential, som inspirerat henne att utvecklas, som gett henne stimulerande uppgifter. Hennes utveckling har gått snabbt.
Hon valde inte samhällsvetenskaplig pga dåliga lärare. Hon valde en linje med mediaintiktning pga ett brinnande intresse för foto och text. Tyvärr gick det inte att kombinera med avancerad matte. När hon började gymnasiet hade vi många samtal med skolan för att försöka hitta en lösning där hon kunde läsa naturvetenskaplig matte. Pga nya kursplaner kunde skolan inte hjälpa till.
På två år har dåliga lärare totalt lyckas släcka hennes glöd för matte. Först var det matteprov där A-uppgifterna låg på en helt annan nivå än de uppgifter de fick möjlighet att räkna på lektionerna.
Dottern är inte så mesig som jag. Hon förhandlade med läraren och fick rätt att arbeta hemifrån.
Inför tvåan var det lärarbyte. Dottern har klagat, jag har lyssnat.
Igår var det utvecklingssamtal. Alla lärarna hade formulerat utförliga omdömen utom matteläraren. Det enda där stod var att hon klarade godkändnivån.
Omdömet förvånade med tanke på att dottern i sexan hade matte med sjuorna och att hon har topp-betyg i samtliga övriga ämnen. Därför valde vi att traska till lärarrummet.
Nuförtiden är det sällan jag blir så förbannad att jag inte har koll på vad jag säger. Men det blev jag verkligen igår.
Aldrig tidigare har jag mött en lärare med så dålig respekt för sina elever. Trots att han varit Dotterns lärare i åtta månader hade han ingen aning om vem hon var. Han skyllde på att han hade mer än 200 elever. Är det elevernas problem?
Trots att han vid flera tillfällen lovat Dottern att hon får fortsätta arbeta hemma istället för på lektionerna var han helt ovetande om överenskommelsen och hennes problem – att hon har extremt lätt för matte.
När jag gick ifrån detta samtal var jag så fylld av ilska!
Ska verkligen elever behöva uthärda att behandlas så här respektlöst??? För att få studiemedel är de tvingade att gå på lektioner. För att få bra betyg behöver de ges förutsättningar att lära sig något. Dottern har inte längre någon att fråga på skolan om matte – och efter det här samtalet förstår jag henne.
Har du tänkt på hur viktiga inspiratörer vi är för alla vi möter? Dödar eller vattnar du din omgivnings inspiration?