Solen sken, men eftersom jag tränar på att inte frysa behöll jag termobyxorna även på eftermiddagspromenaden. Om jag hade visst hur den skulle utvecklas skulle jag ha valt jeansen istället.
Turistbyrån (www.visitidre.se) var smyckad i all världens flaggor och jag bestämde mig för att gå in. Färgglada tofflor och snidade knivar samsades med kartor och broschyrer. Efter en kort stund var jag involverad i ett samtal om Dalarnas sevärdheter. Min erfarenhet av Dalarna var begränsad till skidbackarna och ett föredrag i Tällberg för två år sedan. För mig var Dalarna likhetstecken med Siljan och Zorns dansande dalkullor.
Jeanette visade mig sagoböcker och spel som skall inspirera barnen att lära älvdalska – ett fornnordiskt språk! Hon berättade om samevänner som flyttade runt efter renarna. Hon berättade om fäbodar där det serverade genuin mat, om fjällvandring kring Grövelsjön om flotten Amorina man kunde bo på, om Hagströms hotell som håller på att inreda ett Elvisrum eftersom Elivs spelade på gitarrer tillverkade i Älvdalen. Hon märkte ut platser på en karta som jag fick. Efter en stund insåg jag att jag inte skulle kunna hålla hälften av smultronställena i huvudet och hon lovade att skicka ett mail med information.
Mailet med länkar kommer jag kopiera in här. Planeringen av nästa resa till Dalarna har redan börjat. Här på bloggen samlar jag all fakta som jag inte kan hålla i huvudet. Storslagen natur, genuint hantverk mat tillagad från grunden ute på en fäbod. Kan det bli bättre? Dessutom väckte Jeanette min nyfikenhet på samekulturen. Ett naturfolk vars levnadssätt vi verkligen har mycket att lära av.
Inspirerad fortsatte jag riksväg 70 mot Idre. Älvdalen är väl knappast vackert, ett samhälle som växt upp längs en turistväg med många pizzerior, bensinmackar och mataffärer. Ett av alla de samhällen vi söderifrån passerar på väg till skidorten. Ett ställe där man stannar för att äta, tanka eller proviantera.
Sportaffärens sortiment skvallrade om andra kunder än sportaffärerna i Ystad. Här fanns inga handbollsprylar och fiskeväggen var betydligt mer omfattande än väggarna av skor i Ystad.
Väggen med jägarkläder var gigantisk. Framförallt fanns det massor av smarta friluftsprylar.
Platssnåla jackor, byxor och ryggsäckar. Frystorkad mat som bara behövde tillsats av varmt vatten.
Kåsor och skålar lätta som plast men framställda av nedbrytbar bambu. Killen i affären berättade att många av turisterna kom för att fiska, men på senare år hade han märkt en ny sorts turism. Människor som sökte det genuina, de som var måna om naturen.
Människorna i Älvdalen är verkligen vänliga. För första gången på väldigt länge glömde jag bort både depression och konkurser. Livet var spännande. Det fanns så mycket jag ville upptäcka. Samtalen var givande – inte för vad vi sa utan för det där uppriktiga engagemanget.
Innan jag vände hem – genomsvettig – hann jag med ett besök hos Fjäril (www.fjaril-alvdalen.se) och Handlaren. Så nu har jag Tillmans mousserande Hjortrondryck, Örtagård Östs Havtornsnektar och Karmrose Tranbärsjuice. Det fanns så mycket där på hyllorna som jag ville pröva – men jag bestämde mig för att det får vänta tills jag kommer hit nästa gång. Det är som om jag vill vänta med upplevelsen tills jag kan dela den med min älskade.
Hos Handlaren köpte jag Lenas Kavelgris. Tanken var att jag skulle ha det till kvällens soppa. Men den där smaken av anis och fänkål var som godis – så jag får skala några morötter som tilltugg istället.
Det som är spännande med Älvdalen är, att de har ett alldeles eget språk, som inte liknar något annat, och som är omöjligt att förstå. Jag har en god vän som talar det språket så jag vet. Fråga efter det.
Har också hört talas om det – men inte hört det talas 😉