I går grävde jag om i komposterna och la kogödsel i odlingslådorna. Mängden av maskar i kogödseln fascinerar mig. Vilket enormt jobb de gör. Det enda som finns kvar i komposten är de små klistermärkena som sitter på äpplen och apelsiner.
Med den här värmen dröjer det inte länge innan slånen slår ut. Ibland blommar de över på någon dag.
Min älskade har varit och räddat påskliljor. En odlare hade planterat alldeles för många. Efter påsk är de omöjliga att sälja. Vi fick dem för en spottstyver. Idag får jag hjälp i trädgården att gräva, för min rygg värker och är stel.
Dagens tacksamhetstankar gick till en person som funnits och stöttat under många år. Hon hjälpte mig tillbaka till juridiken efter förra depressionen. Hon var den jag anförtrodde mig åt under skilsmässan. Under alla år är det hon som varit mest insatt i mina problem och lotsat mig så att jag fått det stöd jag behövde.
Hon är inte den spralliga typen, men har ett lugn och en stabilitet som jag behöver. När hon fick reda på att jag varit på psykiatriska kliniken ringde hon. Just då hade jag lastat in alla mina saker i stora rummet hos mina föräldrar. Kläderna hängde på klädstänger och jag rensade ut – lämnade till Erikshjälpen. Det var slut med mitt gamla liv.
Varför jag svarade minns jag inte, inte heller vad som sades. Antagligen grät jag. Känslan kommer alltid finnas kvar. Hon trodde på mig, och förmedlade en tillit till att jag skulle bli frisk igen, att jag skulle få ett bra liv och att hon fanns där för mig när helst jag var redo.
Och det har hon gjort. I det lilla har hon gång på gång visat att hon är min vän. Du ska veta att jag räknar dig till en av mina allra närmaste även om vi just nu inte har så nära kontakt.