Nu är det tre veckor sedan det där samtalet. Har jag haft cancer i tre veckor? Nej, jag har inte cancer – det är bortplockat. Det har känts som om jag har cancer i tre veckor eftersom jag ju inte kan veta om det är kvar.
Det har varit ännu en jobbig vecka. I måndags skulle jag göra magnetröntgen av ryggen eftersom jag sedan årsskiftet haft en konstig smärta precis där födelsemärket satt. Röntgenkliniken hade skickat ett formulär med en massa frågor. Om man svarade ja på någon av frågorna skulle man genast ringa kliniken. I söndags kom jag på att jag ju gjort en ögonoperation. Så jag ringde direkt kliniken öppnade i måndags.
Nej, min operation var inga problem eftersom den utförts för mer än sex veckor sedan. Jag gjorde mig redo att åka för att träffa dottern när jag ändå passerade Lund. När jag la av mig ringen slog det mig att sköterskan betonat att det gått sex veckor sedan ögonoperationen. Operationen? Formuläret var nerpackat, men jag fick ta fram det och läsa frågorna igen.
Första frågan – ”Har du genomgått någon form av operation de senaste sex veckorna?” Var borttagandet av ärret en operation? Jag måste ringa röntgenkliniken igen.
Jo, det var det ju. Anledningen till att man inte skulle göra magnetröntgen förrän sex veckor efter operation var att röntgen värmer upp kroppen och försenar läkningsprocessen. Röntgen fick flyttas fram till den 10 jul.
Jag blev bara helt knäckt, grät och grät. Det var som om cancerceller knaprade sig genom min rygg.
Ärret togs bort den 28 maj och den 30 maj kom kallelsen från röntgenkliniken. Fan, varför sa ingen något. Vem skulle säga något? Kanske läkaren jag besökte i Lund. Men visste han att jag skulle ta bort ärret?
Spelar inte någon roll nu. Det har varit en skitjobbig vecka med all osäkerhet. Dels om det fanns några cancerceller i den hud som opererades bort den 28 maj – men ännu mer oro för ryggen. Vad är det som gör ont?
Fortfarande känns allt så förvirrat – jag har ju inte cancer – men har haft cancer – vet egentligen inte om något är kvar. Och så känner jag mig så himla fånig. Jag har tur som har en stark livskamrat som pallar att trösta mig i det oändliga, som tar min oro på allvar men ändå kan få mig att tänka på annat. Tillbringar den mest tiden i trädgården – dit når oron inte. Och så har jag börjat fotografera med systemkameran. Glömmer tid och rum när jag redigerar bilder.
Ibland dyker tanken upp att jag ska för eviga alla friska och lyckliga ögonblick om det skulle vara så illa att jag får gå igenom fler behandlingar – då ska jag använda dem för att se till att bli frisk.
Och så är tankarna där igen.
Så skönt det var att skriva dessa rader till dig. Vet att du förstår hur jag känner. Tänker på dig flera gånger om dagen och undrar om du fått några provsvar.
Hoppas du också hittar sätt att jaga bort oron!
Tack för att du finns!