I huvudet surrar tankarna lika högt som humlorna i lindarna. Det är som om hela min varelse vill bevisa för Moder Jord att jag måste få leva – att jag har så mycket mer att uträtta. Och så tröttheten. I onsdags var vi i hälsokostbutiken och köpte massor av burkar – järn, kalcium, D-vitamin av märket holistic.
Nu är stygnen borttagna och jag kan äntligen göra min yoga igen. Lite stillade det min oroliga själ.
Annars har veckan mest handlat om bildredigering. Det är väl en flykt från oron kan jag tänka. Upprepar massörens ord som ett mantra. Merethe visst många som haft malignt melanom. När cancercellerna är borttagna blir det regelbundna kontroller – men inga nya tumörer. Träningsvärken påminner mig om orden. Tänk att man kan få sådan träningsvärk av massage?
Efter massagen i tisdags åkte jag till Fredriksdals trädgårdar och försvann in i rosornas värld. Resultatet blev flera hundra bilder. Nu hjälper de mig att fly från oron. Det är som om jag är rädd för att vara ute. Kanske är det därför jag blir trött – att jag inte får lika mycket dagsljus när jag sitter och ugglar framför dataskärmen med bildredigering. Men glädjen över att gå i trädgårdar har förbytts till en rädsla från solen där jag hela tiden försöker fly in i skuggan.
Ska det alltid behöva vara så?
Jag är så obeskrivligt tacksam för allt ditt pepp och att jag får dela alla mina röriga tankar och rädslor med dig. Och jag ler när jag läser dina ord. JAAA vi kommer ta oss igenom det här! Och JAAA vi kommer bli starkare än någonsin. Och vi ska skrika ut för hela världen att vi sparkade ut den jäkla MM – stenhårt! Vi ska inte vara tysta om vår cancer.
När vi är där vi är delar vi ovissheten med varenda cancerpatient i hela världen. Det kvittar hur många procent som klarar sig. I min hjärna maler rädslan, dödsångesten finns där och jag går igenom hela mitt liv gång på gång. Vad är viktigt. Vad skulle jag göra om jag fick tre månader kvar att leva.
SLUTA skriker jag och håller för öronen – men det hjälper inte. Rädslan finns där och övermannar mig när jag minst anar det, det räcker att jag gläntar på dörren för att den ska fylla hela rummet som en tjock stickande rök.
Men vi SKA klara det! Vi kommer att klara det! Vi KAN leva! Vi kommer att leva! Vi behöver leva! Vi MÅSTE leva! Vi KOMMER ATT LEVA!
Nej, nu orkar jag inte släppa ut känslorna mer. Än en gång kommer jag fly in i rosenbilderna från Fredriksdal.
Och jag avslutar som du …
Kram finaste du och kram till alla som behöver det <3
❤️?
Tack 🙂