Hur mycket hopp behövs det?

Inlägget är en del i serien Existensiell hälsa där jag träffar hälsocoachen Malin Lundkskog torsdagar kl 8 via instagram Live. Du hittar övriga inlägg om du klickar på ”Existensiell hälsa” ovan.

** Malin Lundskogs instagramkonto hittar du här **

Frågan ställdes på torsdagens morgonsnack med Malin Lundskog. Den får mig att resa till den tid som ledde mig fram till självmordsplanerna 2014.

Det var en tid när jag inledde dagarna med raska morgonpromenader och affirmationer som gjorde mig glad på ytan. Raska steg. Djupa andetag. En dusch innan jag sminkade på en fin fasad och drog på kostymen. En energisk yta.

Någonstans hade jag läst att du bara kan känna en känsla i taget. Genom att fokusera på en positiv känsla kunde den negativa känslan förblekna.

Tidiga morgonpromenader och tankekontroll, långa arbetsdagar tills jag stupade i säng. Genom att kontrollera tankarna alla dygnets vakna timmar kapslade jag in hopplösheten och det svarta under många lager av positivt tänkande.

Jag hade kämpat länge.

En skilsmässa och en saknad efter barnen. Familjekonflikter. Arbetsrättsliga konflikter som ledde till personalproblem och ekonomiska svårigheter som fick hela min tillvaro att skaka.

När hjärnan slutade att fungera, när bokstäverna flöt ihop så att jag inte kunde läsa, när jag insåg att mina tankar inte längre var friska såg jag bara en utväg.

Jag ville inte bli en börda för mina anhöriga. Ville inte bli ett vårdpaket som mina barn skulle behöva besöka på en låst avdelning. Handlingskraften fanns kvar – men hoppet var borta.

Hur mycket hopp behöver du ha för att orka leva?

När jag berättar om min permission från den psykiatriska kliniken låter det som en saga – men det är sant – vartenda dugg.

Elchocksbehandlingarna var inplanerade när Cykelhandlaren bjöd ut mig på lunch och lovade ta hand om mig resten av livet.

Där såddes ett frö av hopp. Fortfarande var jag övertygad om att min hjärna var sjuk för all framtid – att den aldrig mer skulle kunna fungera normalt. Att jag aldrig skulle återfå förmågan att läsa.

Men Cykelhandlaren övertygade mig om att det inte betydde något. Att han älskade mig för den jag var. Att jag kunde sköta hans trädgårdar – för det tyckte jag ju om.

Han sådde ett frö av hopp – tillräckligt för att jag skulle orka leva. I alla fall en månad – eller en sommar.

Han uppmuntrade mig när jag berättade om skrivretreaten jag sett på FB. Och han hade rätt i att jag skulle hitta min anledning att vilja leva i Älvdalens djupa sagoskogar. Där väcktes en ny nyfikenhet på livet. Jag klarade skriva ett dagligt blogginlägg om min första resa till Älvdalen – och jag har fortsatt att skriva.

Där träffade jag människor som delade min kärlek till ord. Hoppet om en framtid växte. Hoppet om att ha ett värdefullt liv fastän jag aldrig mer skulle kunna verka som advokat. Utan bostad, bil och prylar blev livet enkelt. Genom att odla min mat, lära mig leva på vilda växter kunde kostnaderna minimeras och sjukpenningen användas till att betala av mina skulder och borgensåtaganden.

Jag ville inte bli en börda. Städa och jobba i trädgården klarade jag av – på något sätt kände jag att jag kunde göra rätt för mig. Det var innan värken tagit över min kropp, innan smärtorna lyckats tränga igenom alla skal. Så länge hade jag trängt undan mina känslor att inte ens smärtor tilläts komma fram.

Idag är jag trygg i vår starka kärlek. Cykelhandlaren har fått mig att inse att jag är värdefull genom att finnas – även om jag inte gör någonting. Ändå finns det en längtan att få känna min behövd – värdefull – göra skillnad.

Idag är fåglar, fjärilar och vildbin mina uppdragsgivare. När jag blickar ut över Team Albert MTB känner jag stolthet.

Jag är en viktig del av detta fantastiska projekt. Jag såg till att Cykelaffären förvärvade området. Jag inledde kontakten med Mats Karlsson, Lars Tydinger och Alexandra Kronholm. Tillsammans kommer de utveckla Söderåsen till en cykeldestination.

Mina initiativ har satt igång en utveckling som vi bara sett början av. Oavsett vad som händer i framtiden känner jag mig värdefull. Här skapas ett paradis för vildbin, fjärilar, fåglar och cyklister. Tillsammans gör vi skillnad och det inger hopp inför framtiden.

Om jag någonsin tvivlar på mitt värde behöver jag bara ta mig hit – eller titta på en bild för att veta att jag gjort skillnad.

Jag äger inget. Lämnar ytterst små klimatavtryck där jag går. Oavsett corona eller klimatförändringar har vi vårt paradis i Team Albert.

Runt mig finns så mycket som fyller mig med hopp – barnen – böckerna – kärleken – gemenskapen i klubben Team Albert. Men i slutändan vet jag att hoppet behöver finnas hela vägen in. Hoppet behöver kännas på insidan, men det behöver inte vara stort. Det räcker med ett litet frö.

Länkar

Här kan du läsa mer om Team Albert

Här hittar du programmet för hälsomässan den 27 juni 2020

Här hittar du programmet för Kvinnohistorier den 27 juni 2020

Boken – Sätta punkt. – om mina självmordsplaner släpps den 27 juni 2020 och kan förbeställas i olika paket via webb-butiken.

Här hittar du texten om hur Cykelhandlaren fick mig att tacka nej till elchocksbehandlingar

2 svar på ”Hur mycket hopp behövs det?”

  1. Oj oj oj, Annika! Jag är så tacksam över våra samtal. Och över att de fortsätter i tankarna. Och på bloggen!

    Din cykelhandlare alltså. WOW! Och wow för dig som tar emot den kärleken. Stort!

    Kram!
    ses på torsdag morgon 🙂
    //Malin

    1. Ja – det är en fantastisk man! För mig var det ovant med en så villkorslös kärlek att jag i början hade svårt att hantera det. Han har räddat mitt liv flera gånger dessutom.

      Våra torsdagssamtal är verkligen helt magiska – känns som om vi här har embryot till en bok om existensiell hälsa. Lika spännande varje lördag att läsa vad jag skrev på torsdagen.

      Jajamen – vi ses på torsdag!

      kram
      Annika

Kommentarer är stängda.