Häxprocesserna i Lima och Stora Tuna

När alla boksigneringar och föreläsningar ställdes in bestämde vi oss för att använda tiden till att göra något riktigt bra på nätet. Det har tagit längre tid än förväntat och lanseringsdatumet har skjutits fram. Men nu har vi bestämt dagen till den 12 september och jag har ägnat hela lördagen åt att korrekturläsa texterna min dotter sammanställt.

Jag är enormt imponerad av hennes arbete – men det tar också tid att fylla ut luckor. Min vana trogen fortsätter jag att spara ner saker jag hittar. Som den här texten om häxprocesserna i Lima skriven av Linda Oja och publicerad i “När oväsendet tystnar”, en antologi tryckt i Uppsala 2004.

Lima 1670-73

“Sommaren 1757 reste den unge köpmannen Abraham Hiilphers runt i Dalarna. I sin resedagbok har han i samband med beskrivningen av Lima socken i Västerdalarna noterat följande passage ur kyrk­ böckerna:

1687 den 9 Octobr. begrovs hustru Ingeborg Ols-dotter vid Sälen, som varit beryktad för Trolldom ochsamma synd bekant. Hon begynte nat­ ten emot den 4 Octobr. uppkasta så mycken blod, som plägar rinna, då man slaktar ett stort kreatur, hon blev död den 5 om morgonen, var 63 år gammal.

Denna Ingeborg Olsdotter hade ungefär femton år tidigare råkat ut för en utstickare från de stora häxprocesserna i Osterdalarna. I Lima pågick 1670—73 en liten men dramatisk häxprocess, riktad främst mot hustru Ingeborg och en annan kvinna. Beskyllningarna gällde liksom i Osterdalarna Blåkullefärder. Den andra kvinnan dömdes till döden men Ingeborgs liv skonades till sist av Svea hovrätt, trots att hon bekänt. Hon dömdes till ett kyrkligt skamstraff som skulle avslutas med att hon stod uppenbar skrift, vilket innebar att hon offentligen bekände sin synd och återintogs i församlingen.

Trots att den rättsliga processen låg många år bakåt i tiden fanns minnet av den kvar, åtminstone hos prästen som antecknade uppgif­ terna om hustru Ingeborg. Det är inte osannolikt att minnet aktivera­ des i samband med hennes död och begravning, då prästen hade anledning att för likpredikan summera hennes liv. Genom beskriv­ ningen avhur IngeborgOlsdotter levtoch dött manifesterades hennes identitet som häxa och synderska tydligt i kyrkboken och skrevs in i socknens skriftliga minne. Det dramatiska förloppet, och det myckna blodet, signalerar att det var något speciellt med hennes död.

Berättelsen förmedlade förmodligen budskapet att häxan nu hade fått sitt straff. Höga överheten hade visserligen förskonat henne från avrättning men inför den högste domaren, Gud, hade hon ingen möj­ lighet att slinka undan. Som ett djur under slakt, plågat och blodigt, gick hon hädan- raka motsatsen till denfromma och religiöstväl för­ beredda död som var önskvärd i 1600-talets samhälle. Man kan se den plågsamma dödskampen som både en bestraffning i sig och som ett tecken på det hinsides straff som väntade.

När oväsendet tystnar

Stora Tuna 1673

En översikt av trolldomsväsendets utbredning i Dalarna år 1671 lämnas i en “Transumt af Landshöfdingen Duvalls skrifwelse till Kong!. Kammar-Collegium den 8 Julii” nämnda år. I densamma säges: “Efterskrefne Sochnar uthi öster-Dah- larne äro af det beklagelige Trulldomswäsendet inficierade,nembl [ige] n 1. Bygdelagen Idre, Hede och Särne. 2. Elfwedals Sockn, 3. Mora Sockn. 4. Wenians Sockn. 5. Orssa Sockn. 6. Ohret. 7. Rättwijk. 8. Lexsand. 9. Ähl Sockn. 10. Biuhsåhs. Och ändoch man i de öfrige Socknar icke ännu har förmärkt nogon uppenbaar Truldom, så gåår liikwähl ty wärr alle Socknar, heele Höfdingedömet öfwer, Sign- och löfierij uti Swang, som mäst uppå alle Ting förhänder hafwes.”

Det mäst elakartade utslaget därav, häxväsendet, synes dock inskränka sig till en enda process, år 1673. Förutsättningarna för att vidskepelsen i sina svåraste former skulle

kunnat florera här, voro ej så goda som i de trakter av Da- larna, där den eljest härjade.

Stora Tuna var tämligen tätt bebyggt. Man bodde i all- mänhet på den stora öppna slätten. Den skrämmande skogen var redan besegrad. Där vistades man endast en del av vin- tern ock sommaren. Får man dömma efter de fäbodar, som ännu finnas kvar, flyttade aldrig en större del av befolkningen till dem under sistnämnda del av året. Under det att man i övre Dalarna gick så gott som man ur huse ock med hela fa- miljen till “budom”, torde i Tuna ej just mer än de för kreatu- rens skötsel nödvändiga begett sig dit. — Den trakt inom sock- nen, där häxprocessen år 1673 utspelas, Kopparslagaregården, är just belägen i den nordliga utkanten, på gränsen mot övre Dalarna.

Nöden var väl här ej häller fullt så stor. Jorden var ju mycket uppodlad ock ganska bördig. Ett extra tillskott kom från de mångahanda foror, körslor ock annat, som man hade tillfälle att förtjäna på just här.

Härtill kom, att man i Stora Tuna hade det kanske tidi- gaste ock bäst ordnade skolväsendet i hela provinsen. Detta måste ha betytt en hel del, då det gällde att hålla tillbaka det svåraste trolldomsväsendet. Det kan i detta sammanhang på- pekas, att staten på andra håll i Dalarna inrättade skolor gent- emot trolldomsväsendet. Under de stora häxprocesserna på 1600-talet påpekas också, att skolgång skyddade de unga emot att angripas av detsamma.32

Ej minst torde slutligen det för Dalarna ovanligt talrika prästerskap, socknen hade — ej mindre än fyra prästmän fun- nos — hava förmått att övervaka ock leda folket i en sund rikt- ning. Härtill bidrog säkerligen också i hög grad den utmärkta kyrkliga lekmannaorganisation, de s. k. uppsyningsmännen, som år 1682 inrättats. Den stora socknens invånare indelades i smärre, för att icke säga små grupper, som var ock en över- vakades av en utav prästerskapet särskilt utvald, lämplig man. På en folkmängd av omkr. 3,000 personer funnos 139 uppsy- ningsmän.33Befolkningen var ej, skulle man kunna säga, så helt lemnad åt sig själv.

Som källor för forskningen rörande vidskepelse i Stora Tuna i äldre tider ha, som tidigare omtalats, i detta arbete så gott som uteslutande de kyrkliga urkunderna anlitats. Endast i fråga om häxprocessen år 1673 ock i övrigt i några enstaka fall har jag vänt mig till häradsrättens domböcker. Jag har nämligen trott mig kunna konstatera, att det i allmänhet var prästerskapet eller kyrkorådet, som i första hand mottog an- märkningar mot församlingsbornas liv ock leverne ock sedan avgjorde, om en sak skulle hänskjutas till världslig rätt eller av dem själva avgöras. Härvid har jag, som senare skall fram- hållas, funnit anmärkningsvärd den sunda, rent mänskliga uppfattning ock den mindre vanliga fördomsfrihet, som dessa kyrkliga myndigheter tyckas ha ådagalagt just här — åtmin- stone sedan den egentliga epidemien gått över. Ock även om den här omtalade processen är lika bedrövlig som tidstypisk, så inskränker den sig ju dock till ett enda fall. Vi torde där- för, enligt min mening, få en ganska fullständig uppfattning om vad som i detta fall förekommit, även om domböckerna utnyttjats endast i nämnda omfattning.

Vidskepelsens arter äro mångfaldiga. Vi möta också ett flertal företeelser, med vilka Tuna-prästerskapet fått stifta be- kantskap. Före 1650-talet, medan de trakter, som vid denna tid lades under Falu kontrakt, ännu hörde under Tuna-pros- tens ämbetsområde, torde dennes erfarenhet av vidskepliga folkföreställningar ha varit mycket rik. De nämnda trak- terna äro skogrika ock till stor del avsides belägna. Våra käl- lor från denna tid äro emellertid synnerligen knapphändiga.

1600-talet.

För tiden före de stora processerna är Halls urkundsam- ling tilsvidare den enda källan. Där omtalas från Rudbeckius’ biskopstid (1619-1646) blott tVå fall från Stora Tuna.

1623 6/6. “H[ustru] Brijta i Bomsara i Tuna pläghar bruka leffierij och signerij emoot qvesan34, elfueblästen etc. Hon läste up två långa läsningar ther emoot in proesentia Epi- scopi et Capitularium. När hyttebruket går illa för någhon så pläghar hon ock bruka läsningar ther före, såsom hon in

pmsentia läste up een long ramsa ther före. Hon hafuer ther före varit exclusa ab ecclesia [bannlyst] alt sedhan Påscha. Sententia: Hon skall om nästkommande söndagh eller mån- dagh recipi in ecclesiam [återupptas i församlingen], haffua rijss i handena och stå medh bara ax! [ar]. Hennes man Gös- taff, om han här effter lijdher någhon som henne besöker, och håller medh henne och icke giffuer prposito tilkenna, skall han stå samma straff.”

Straffet var ett slags skamstraff, som ofta ådömdes för di- verse oarter. Den dömde skulle under högmässan ifrån and- ragångsringningen stå på den längst ner i kyrkan placerade s. k. pliktbänken eller pliktpallen, även kallad skampallen ock horpallen. Efter högmässans slut skedde avlösningen inför hela församlingen. I 1686 års kyrkolag var seden med ris ock bara axlar avskaffad.

Anmärkningsvärt är, att i denna bärgslagsbygd uppstått även ett slags besvärjelse åsyftande framgång i gruvdriften. Annars avsåg man ju därmed i regel botande av sjukdom hos människor eller djur eller påvärkande av väderleksförhållan- dena. — “Elueblästen”, d. v. s. ett slags nässelfeber, an- sågs man kunna få, om man mötte “svartälva”. I Edsve- dens skogstrakter var botemedlet rökning med en mossa, kal- lad “älvanäver”, som liknade renmossa.35

Det andra fallet, som väl mera måste karakteriseras som ett obehärskat lynnesutbrott än vidskepelse, är följande: “1629 5/8Erich Erichsson i Södre Roma uthi Tuna sochn haffuer förbannat väderleken medh thesse ordh: Thz veete nu fanen huru man nu skal såå i thetta långsamma regnet. Then samme fanen son haffuer borttaghit solen, han taghe och reg- net bort. Sententia [resolution] : 1) Skal han absolveras poli- tice [antagligen= slippa ifrån världslig domstol]; 2) Komma pärsonligh hijt til Wästeråås Capitel, och bekomma vidare be- skeedh.”

Dylika beivrade fall äro före den egentliga trolldomsperio- den mycket sällsynta. De synas för övrigt av socknens kyrk- liga myndigheter ha upptagits med ett lugn, som skarpt stic- ker av mot den besinningslösa upphetsningen några årtionden

senare. Det är väl f. ö. Rudbeckius, som infört sedvänjan, att de kyrkliga myndigheterna först togo hand om fallen. Syftet var dels att genomföra folkförädlingsarbetet på alla områden, dels — om ock kanske ej fullt medvetet — att ernå en mera personlig, mindre formalistisk ock därigenom på en gång kanske mildare ock värkningsfullare behandling av målen, än de världsliga myndigheterna kunnat åstadkomma.

År 1673 förekom som nämnt en häxprocess av typisk art i Stora Tuna. Kröningssvärd refererar endast Svea hovrätts fastställelse av dödsdommen. Rättegången är visserligen som sagt likartad med de övriga i bedrövlighet. Då den emellertid innehåller en del konkreta detaljer, anser jag protokollet för- tjäna återgivas i dess helhet, hälst mig veterligt något dylikt protokoll från denna trakt ej tidigare offentliggjorts.

“Anno 1673 den 29 Aprilis wardt laga Ting hållit i Tana, närwa- rande Hans Nådh H:r Landshöfdingen Wälborne H. Gustaff Duwall, Herre till Karnäs, Tawastby och Hoff, Ridder. Befallningsmannen Nills Johan Peersson Mordus sampt Nämbden

Mårten Mårtensson i Swärdsiö Lars Andersson i Hesse
Jacob Hansson i Wästansiö Matz Larsson i Stångbäck Halfward 011sson i Sillnäs Anders Nilsson i Måssby

Jöns Ersson i Gierbergiärde Anders Knutzon i Spraxkya Knut Knutsson i Kärby Anders Månsson i Dahlsjö Lars Mårtensson i Tiärna Anders Matzon i Biörkle.

Den 7 junij till Högl. Kongl. Hof- Rätten öfwersänd.
Afrättades och Brändes.

Stältes för Rätten en gammal hustro Mahlin 1VIatzdotter Olof An- derssons i Kopparslagaregården, som blef anklagad att förföhra barn på den förskräckelige blåkulla wägen. Dhenne Mahlin ähr sine 50 åhr gammal vngefehr, hwilken förmahntes at bekänna sanningen och till- frågas, när hon denna blåkulla resan först har begynt och huruledes hon ähr dher till kommen, svarade hon mycket hmsitanter, doch omsi- der föregaf hon det wara 3 åhr sedan hon begynte fahra. När hon nu befaltes göra en omständig berättelse dher om, huru det i sanning

sig förhölle, då nekade hon under tijden hafwa fahrit, stundom bero- pade hon sig på Capellanens H. Peers inlaghe opsatt på hennes egen bekännelse. Således fohr hon mycket länge och hwinliade, då sade hon sig ingenvägs hafwa fahrit, åter sade hon det är fuller opskrifvit hwadh jag har bekändt, och när man då laas op af Capellanens skrifft hwadh hon bekändt hade i Prästerskapets närwaro, neekade hon återigen till denna fördom, säjandes at barnen som henne hafwa angifvit berättade mycket osant på henne. Effter ett långt nekiande war åter effter- skrefne denne hennes bekiännelse, at för 3 åhr sedan om winteren gick hon vth om en natt, och när hon kom i förstugun, stodh dher en för henne såsom en blå häst, då kårsade hon sig, gick in igen och undslap dhen gången. Widh pass 8 dagar dher effter, när hon om natten skulle gå uth, stodh åter en i förstugun för henne lijka såsom en stoor swart häst, wijdaxe kom hon inthet medh sin bekännelse, förr än man åter länge måste Meka och förmahna henne at hon för Gudz och sin egen sahligheet skuldh wille wthsäija sanningen: Då berättade hon ytterli- gare at, när hon andre resan såg den swarte hästen, låg hon i sin säng, hwilken blåste på henne, och då måste hon stijga op, sättiandes sig bådhe twå på en båck, som han hade in medh sig, fohre så åstadh ett stycke wäg uth åt marken, men emedan hon i wägen kom till at bedia Gudh bewara sig, slapp hon, gick hem åt igen, och när hon hem- kom, satte hon sig till at spinna, effter det då allareda war dager. Hennes man war då inthet hemma, vthan hade afftonen tillförende fahret till Kopparberget medh kohl.

Emedan nu Rätten inthet wiste, hwadh troo man skulle sättia till dhenne hennes kalle och lahme bekännelse, dy [därför] wijstes hon vth och förmahntes innerligen at åkalla Gudh om hielp till at kunna besinna den stora fahra hon ähr stadder vthi, och af hjärtat bekänna sit grofwa förseende. Sedan företogs andre tingssaker.

Den 30 Aprilis kallades åter dhenne Mahlin Matzdotter fram, ehrinrades henne dhe alfwarsamma förmahningar henne i går blefwe förestälte, och tillfrågades nu, om hon hade fahrit till blåkulla, iäm- wäll när hon först begynte detta? Swarade ja, och berättade, at hon i fiohl fohr första gången åstadh.

Henne påmintes, at hon i går bekände sig för 3 åhr sedan förste resan hafwa fahrit dijt, dherföre måtte då ett dhera wara osant an- tingen det hon i går eller nu berättade. Dhertill swarade hon inthet.

Rätten winlade sig på det aldra högsta at komma henne till en sanfärdig bekännelse, då swarade hon omsijdor at för 3 åhr sedan kom Satan till henne om en natt i förstugun, när hon skulle gå vth, såsom en blå häst, andre resan vngefehr 8 dagar dher effter vthi lijknelse såsom en swart häst, och bägge dhesse gånger vndslapp hon honom, men tridie gången såsom en Båck, som sadhe åt henne, at hon skulle tjäna honom, lofwandes henne allehanda, och då måste hon föllia medh.

Till at profwa huru stadig hon vthi dhenne bekännelse wara skulle, giordes och detta hennes tahl twifwelaktigt, och sades henne, at man icke kunde tro henne vthi detta, emedan hon så offta hade wijst sin hvekachtigheet och flere reesor ähr medh twetahl beslagen. Då berät- tade hon åter, at en gammal hustro i Gimmesberke vthi Peer Matzsons gårdh boendes (som vngefehr för 20 åhr sedan ähr dödh blefwen) skall hafwa henne detta lärdt, hwilken om en natt kom till henne i Forssa, dher hon war i tienst, säjandes till henne, at hon skulle föllia sig, hon skulle få en annan hussbonde at tiäna, satte henne på en koo och fohro dher medh å.stadh; När dhe kommo till Blåkulla, kom Satan emot dhem, hwilken giorde henne stora löfften om hon wille tiäna honom, men hon hafwer bedit Gudh bewara sig, slapp dhedan och tychte, at hon gick hem igen.

Såsom detta icke tycktes wara trowerdigt, altså höll man länge på medh största fogh at kunna vthleta rätta sanningen af henne, men för- gäfwes, tillstodh omsidher at Satan döpte henne, men widh hwadh nampn, kom man henne länge icke at vthsäja, effter hon berättade at det war så styggt, hon kunde icke nämpna det; Ändteligen effter långt påörkiande sadhe hon, at han kallade henne Christin. Men sedan henne blef remonstrerat, at det nampnet icke war så styggt, at hon skulle hafwa betänkiande det at vthnämpna, och altså det icke kunde wara

sant, dy förmahnas hon åter till sanningen igen: Swarade omsider, at han kalladhe henne Fahnen. Tillstår på tillfrågan sig hafwa målkat en Soldat Enkias H. Sophias i Kopparslagaregården koo, men inga fleer.

All dhenne bekännelse, gjorde hon lijka såsom sofwandes, och in- thet ordh fick man af henne, vthan man skulle fråga henne, det dock mycket trögt för henne gick, och mehrendeels till alle frågor swarade hon ja, så at Rätten inthet wiste, hwadh troo till hennes swar sättias skulle. Dherföre blef hon än yttermehra på sin siähls sahligheetz väg- nar förmahnt at blifwa med rätta sanningen och dhen bekänna. Hon stodh då ändteligen dher widh at hon hadhe fahrit till Blåkulla, för- plichtat sig till Satans t,ienst, förfördt dhe barn som henne åklagade och här nedan före nämpnas, målkat andras koor, och will på alt detta tryggeligen döö. Men at hon skall hafwa betiändt för Prästerskapet, at hon en runn tijdh skall hafwa brukat sign- och löfwierij, det säger hon aldeles neij till, och will på inthet sätt tillstå sig sådant hafwa

öfwat.
Dhen gambla h. Karine i Gimmesberke, som aldraförst hafwer hafft

henne med sig till Blåkulla, war ingen som kunde draga sig till minnes at hafwa kändt, ehuru wäll hon beskreef gården dher hon bodde vthi, således at dher bedrefwes store ogiärningar medh hoor och barnemordh, men elliest sade hon sig aldrig dher hafwa vmgåtz eller want dher bekandt. Dhe barn som hon förfördt hafwer och henne anklagat, ähre dhesse effterschrefne, Nembl.

Brita 011ssdotter, Mahlins stiufdotter, om 12 åhr, weet inthet, när hon förste gängen ähr af sin stiufmoder åstadtagen, effter det ähr så länge sedan, at hon det inthet minns, ähr ingen natt fri, vthan då Sa- tan och hon komma, måste hon föllia medh, och så fahra dhe gård ifrån gårdh, tagandes barn medh sig så många som få rum på en gång, och när dhe ähro framförde till Blåkulla, fahra dhe annan gången samma natt effter fler. Vthi resan säger hon sig see en smal wäg på högre handen, på hwilken några hwijta änglar stå, som förmahne dhem afstå med en sådan reesa, men Satan beder sitt sälskap inthet achta hwad dhe sälja, vthan rijdha fort till helfwetis. Weet inthet, om hon dher är döpt, vthan emedan hon seer at dhe andre barnen blifwa dher döpte då dhe komma dijt, kan hon wäll tänkia, at och hon dhesslijkest dher ähr döpt. Berättar sig och hafwa rijdit dijt på folk.

Hon nekar sig wara till den profection kommen at kunna fahra för sig siälf och taga andra barn med sig, doch säljer hon sin Stiufmoder 2 eller 3 gånger hafwa tillbudit sig willia lähra henne detta, men hon har icke welat fresta det någon gång. Men målka kan hon, det hon altijdh säljer skee i fähusen, dher dhe taga Creaturen som dhe rijdha på, och föhra så miölken med sig till Blåkulla.

Bekienner sig hafwa fått några stycken klutar af Satan vthaf alle- handa färge, för det hon inthet skulle oppenbahra något om dhenna Blåkullaresan. Vthi Blåkulla berättar hon at Satan hafwer wijst bar- nen helfwetet, tagandes op en lucka, dher blå låga opstijger, och hotar att skola stoppa dhem dijt neder, om dhe icke willia tiäna honom. Sa- tan hafwer och förmahnt dhem at dhe i dag här widh tinget ingen bekiännelse dher om giöra skulle. Säijer sin Stiufmoder wara kokerska i Blåkulla, och kiörer henne till at bähra wedh in i kiöket åt sig. Mehra wille hon inthet tillstå sig hafwa lärdt.

Gästgifwaren Matz Knutzson i Assleby framkom och berättade, huru såsom dhenne flicka hade bekändt för honom, at hon kan wända syn, giöra wäder, taga machten af folk och boskap, sielf fahra till Blå- kulla och föhra andre barn medh sig: Och at dhe klutarna som ofwan förmähles brukade hon till att taga machten af folk med, dhem han togh ifrån henne och wille sticka dhem i böxesäcken, men hon wägrade honom det, vthan badh honom heller kasta dhem på elden, det han och giorde. Ibland dhesse klutar sadhe han och hafwa want ett band, ett stycke af v11 ihop flätat och det öfrige af skogarn, hwilket hon har be- rättat bruka för grimma, då hon reser till Blåkulla. Ibland samma klutar hafwer och want en Tallkott, den har hon bekändt at hon bru- kade till at smöria med, förr än hon skulle fahra till Blåkulla, och at hon hade lärdt sielf at fahra.

Samma gång hafwer och denne flicka bekändt sig hafwa en Särk på sig, som halfparten war sömad på rätta sijdan och hälfften på afwuge sijdan, dhen dher och aldrig skall hafwa want twättat. Och

så länge hon hade den på sig, kunde hon inthet bekänna; Dherföre haf- wer b:de Gästgifware afklädt henne alle sine kläder, och klädt på henne andra, sedan bekände hon omständeligen, dher han tillförende ingen wäg kunde komma med henne, ehuru högt han sig dher om bemödade. Hon hafwer och berättat, at hon af ofwanb:de afwigt sömmade särk skulle sig i så måtto betiäna, det resan till Blåkulla skulle gå dhess fortare.

Detta om särken bekände flickan sant wara, berättandes sin Stiuf- moder hafwa honom sömat. Måste ochså tillstå, at hon sielf kunde fahra till Blåkulla, smordt medh Tallekotten och brukadt ofwanbe- m[äl]de band till grimma.

At hafwa tagit machten af folk medh klutarne hon hade hafft, nekade hon det skee på folk, vthan på boskap och andra Creatur, doch sade hon sig det eij kunna, förebahr at hennes stiufmoder sätter knif- wen i wäggen till at målka och säljer: Här skall iag taga båelhe macht och modh. Men Matz Knutzson stodh inständigt dher på at hon hadhe så för honom bekändt.

Till at wända syn sade hon sin Stiufmoder bruka dhesse orden, seendes honom i ögonen, som hon will förwända synen för: Fahnen ware i synen på dig. Men sig siälf nekade hon aldeles hafwa lärdt detta.

Sammaledes nekade och flickan kunna giöra wädher, likwäll wiste hon konsten, huru hennes stiufmodher då bähr sig åth, nembl. hon lääs således, Jag troor på fahnen i helwetet, blåsandes dher medh igenom ett trää, som mehrendels ähr klufwet men icke åtskildt aldeles, och då blifwer det wäder af.

Erich Hansson i Kopparslagaregården, 14 åhr, begynte först föhras af Mahlin och Brita något före Juul.

Karin Hansdotter ibm, b:de Erichs brodher, 12 åhr, nekar sig weta af dhenna reesan, men hennes broder och dhe andra barnen berätta, at hon ähr medh dhem i sälskapet.

Olof Peersson på Leenheden Peer 011ss. gässe ibm, 11 åhr, begynte i höstas at föhras.

Elisabet Erichsdotter på Leenheden, Erich Erichssons dotter ibm, 9 åhr, med Christin Erichsdotter, sin syster, 3 ähr, begynte föhras för Juul.

Anna Erichsdotter, Erich Jönss. dotter i Dufwenäs, 10 åhr, sam- maledes.

Olof Matzson i Dufwenäs 23 wekor säija dhe andre barnen ochså see i sällskapet med sig.

Chirstin Knutzdotter i Kopparslagaregården, 8 åhr. Matz Matzsons gåsse ibm 11/2åhr.
Anders Erichsson i Solbacken, 4 åhr.
Chirstin Larsdotter på Leenheden, 12 åhr.

Anders Hansson, ibm, 4 åhr.

Karin Jörensdotter ibm 7 åhr, sampt hennes syster
Elisabet Jörensdotter 1 ähr.
Anders Mechelss. ibm 2 döttrar och en solan neka sig fahra, men

dhe andra barnen sälja sig see dhem i dheras sällskap.
Förvthan 10 stycken barn på Leenheden, som Mahlin och Brita nu

nyligen hafwa begynt föhra.
Alle dhesse hafwa inthet lärdt sielfwa fahra, eij heller låta sig

höra at hafwa till dhenne resan någon lust, ytan willia giärna blifwa den quitt, om dhe kunna.

H. Mahlin förehöltz det straff, som hon medh dhenne sin grofwe gierning förtiänt hadhe Nämbl. Den timmelige dödhen först och främst, och sedan den ewiga dödhen, så frampt hon icke bekände rätta san- ningen, ångrade sig och innerligen bådhe Gudh om förlåtelse; Dherpå tillfrågades hon än till öfwerflödh, om hon ähr skyldig till det som bar- nen henne anklaga för, och det hon sielf på sig bekändt hade. Swa- rade Ja.

Wijdhare tillspordes hon om hon hade fahrit till Blåkulla? R. Ja. Om hon hade gifwit sig i Satans wäldh? R. Icke aldeles.
Om hon hade fördt barn medh sig till Blåkulla? R. Ja.
Om hon har målkat annors mans boskap, och dherigenom tillfogat

sin nästa och iämbnChristen skada? R. Ja.
Om hon sielf wille eller hade något mehr at bekänna? R. Nej,

hon wille befalla sig i Gudz händer och gifwa sig ifrån sine grofwa synder; Badh och, det Rätten wille bedia Gudh för henne at hon kunde slippa Satan.

Om hon på dhenna sin bekännelse wille gå till dödhen? R. Ja.

Dhenne H. Mahlin och hennes man ähre vtharme folk och äga alz inthet: Hon hafwer dhessförvthan det wittnesbördh om sig, at hon haf- wer want ett troget och flijtigt arbetzhion, dher hon tient hafwer, och ähr aldrig spordt slijk eller någon annan odygd af henne förr än nu.

S ent en ti a. Alldhenstundh H. Mahlin Olof Anderssons i Kop- parslagaregården sielf tillstår sig hafwa fahret på dhenne fördömme- lige Blåkullewägen, förledt dhertill sin egen stiufdotter af späda barn- domen, och dhessförvthan fördt må.nge små barn Satan tillhanda, dy dömdes hon effter Gudz lag Exod. 22: 18 till dödhen.

Hennes Stiufdotter Brita 011sdotter, som och vthi dhenne Trolldom så wijdha ähr kommen, at hon bådhe sielf kan fahra och föhra andra barn med sig, men ähr ännu icke till sine mogne åhr kommen, höll Rätten före skähligast at låta medh rijs affstraffa.

Alla dhe andra barnen kändes frij ifrån straffet, emedan dhe icke allenast inthet hafwa lärdt at practicera något af detta Trollskap, vthan och giärna önska sig wara dhenne färden frije och qwitte. Allt detta dhen Högl. Kongl. Hofrätten Vnderdånligen hemställt.

Fallet är, som i allmänhet de svenska trolldomsprocesserna, ett typiskt blåkullamål. Visserligen antydes även förgörning, men detta mera såsom en biomständighet.

Några barn beskylla den fattiga Malin för att föra dem till Blåkulla ock utpeka en del andra som kamrater på färden, vilka dock neka därtill. Allt har väl från början satts i gång av “stiufdottern”, vilket ord ju förklarar en hel del. Med “Iåckande och förmahningar” letar så rätten fram, vad den vill ha fram — särskilt befängt är ju framprässandet av det nya namnet ock den stackars kvinnans försök att tillfreds- ställa sina plågoandar. Hännes jälplöshet markeras gång på gång i protokollet: “hwsitanter” [trögt], “hwinkande” [tve- kande], liksom sovande, svarade merendels till alla frågor ja etc. — men fattas av rätten liksom hännes tvetalan, vilken ju har sin naturliga förklaringsgrund, som särskilt bevis på onds- ka. Huruvida behandlingssättet varit så faderligt välvilligt, som protokollet ger vid handen, får väl lämnas därhän. Man tvingas nästan att tvivla därpå, ock hännes “hi,vekachtigheet” [ankelmod]36berodde kanske icke endast på hännes intellek- tuella efterblivenhet

Dödsstraffet fastställdes av Svea hovrätt den 18 juni 1673. Styvdottern Brita, som sades vara “en öfwermaga”, dömdes att slita ris. övriga i rättegången inblandade frikändes.”

Svenska landsmål och svenskt folkliv av J A Lundell

Lämna ett svar