#AnnasDalaresa 5

Hur var det att bo på fäboden? Var de rädda för björn och varg?

I det här avsnittet blåser Anna och Ida näverlur och njuter av fäbokaffe.

På tal om björn så vittnade Gullichs-Anna om att hon ofta sett dem när hon gått vall.

I boken vill jag gestalta rättegången så nära verkligheten som det bara är möjligt. Alla replikerna nedan är direkt hämtade från originalprotokollet.

Gullichs-Anna förhörs

Ur Oväsen i Älvdalen

Notarien sneglar på nämndemännen där de sitter som säckar med hängande huvud, men ännu hörs inga snarkningar. 

”Då kastade Satan upp mig på en björn och befallde mig att hålla i, men jag sa kort: nej! Jag ville inte rida björnen. Då slog Fanen mig i ryggen med handen och sa: ’Vill du inte hålla i?’ Han var mycket vred för att jag inte ville mana iväg. Men Fanen for iväg och jag for efter.”

På bänken blir säckarna till furor, vartenda öga är vidöppet och följer orden.

”Vi släppte björnen i gräskittan, där de andras kalvar och kor gick. Men betslet tog vi inte av.”

Notarien antecknar detaljerna om hur långt hon fick gå, att hon inte fick någon mat eller dricka, men att hon fick tillbaka sitt horn fullt av smörja. Halsen är torr och han har svårt med koncentrationen. Det måste vara långt över middagstid, skuggorna har flyttat, men kvällning är det inte än. 

”Björnen reste sig på bakbenen och började slå med ramarna. Satan måste gå undan. Apespelet varade en stund. Än sprang björnen undan för Satan och stundom sprang Satan undan för björnen. Satan började svärja och banna. Till slut fick Fanen fast i björnen.”

Domaren möter Notariens blick och skakar på huvudet.

”Satan tog tag om mig och kastade upp mig på björnen. Men jag vägrade mana på björnen, det fick Satan göra. Och så for vi iväg.” 

Flickans kinder glöder, håret har ladusvalans färg. Notarien rätar på ryggen. Snart måste de få en paus. 

”När Satan tagit sadel och betsel av björnen bar det till skogs för björnen. Tovorna flög omkring honom.” 

Hon tystnar, lägger armarna på ryggen och tittar på Domaren. 

”Har Anna någonsin sett en björn?” frågar Herr Magnus.

”Ja, ofta när jag gått vall.”