Häxprocesser i Malmö

I kväll fick jag mail från min moster som tipsade om Oxie härads hembygdsförenings årsbok. Tipset kunde inte komma mer lämpligt eftersom jag planerar för en serie digitala museibesök där jag hoppas på att även få besöka Malmö.

Artikeln i årsboken hette ”Kvinnor i Oxie Härad” och var författad av Viia Delvéus, Siv Herrlin och Eva Månsson i FemNet. En gång i tiden satt jag i samma styrelse som Viia Delvéus. Nu hoppas jag på att Viia på något sätt vill vara med i Kvinnohistorier.

Min moster och hennes man tipsade även om Sven Rosborn som var okänd för mig. När jag googlade honom kom jag till en fantastisk samling krönikor där jag bland annat hittade denna text om Lange Marine som jag tagit mig friheten att kopiera in.

”Om man kan någon historia som är förknippad med en plats, händer det att man plötsligt stannar till på just den platsen och glömmer sig bort ett ögonblick. Vad hände här en gång? Hur kunde det hända; vad var det för människor som var inblandade? De är ju alla sedan länge döda men historierna lever kvar i arkivens många berättelser. En sådan plats där det hänt att jag plötsligt bara stannat upp är framför Malmö rådhus. Strax utanför huvudingången, tolv meter ut på torget känns vibrationerna starka. För det var här hon stod, lange Marine, år 1567.

Lange Marine var jordemor i Malmö, d.v.s. barnmorska. Som sådan har hon varit en hjälpare i nöden men också en person som säkert belastats för mycket när någonting gick fel under förlossningarna. Läkare fanns inte i Malmö vid denna tid och hade de funnits hade det varit mycket kvacksalveri som ordinerats. Jordemoderns arbete var däremot något som fordrade praktiskt kunnande. Hon var säkert både avhållen och baktalad. Speciellt under 1500-talet verkar yrket ha varit farligt! Det hade nämligen vid den tiden blivit på modet med häxor och häxförföljelser.

Malmö var en av Danmarks ledande städer när det gällde att ta livet av kvinnliga häxor. Speciellt såg man med misstänksamhet på jordemödrarna. Detta var inte så märkligt. I Köpenhamn satt ju Peder

Palladius, en av de första lutheranska biskoparna – eller superintendenterna som det då hette. Han hade häxor på hjärnan. I en av hans skrifter från 1540-talet läser vi:

”Trollkvinnorna får nu deras rätta lön. De kunna nu icke längre värna sig i denna evangeliums ljusa dag. De får nu en världens skam. Av världen med dem! Det är också deras förtjänade lön. Man brände ju för en liten tid sedan en hop trollkvinnor i Malmö, Köge och annorstädes och höra vi, att där åter sitter en hop, som gripits i Malmö och skall brännas. Uti Jylland och Smaalanden (d.v.s. Danmarks små öar) är man på jakt efter dem som vargar, så där blev nu nyligen också bränt på Als och på de andra små omliggande landen bortemot 52 trollkvinnor, den ena röjer den andra, så att de följs åt till hin ondes värld.”

Är det inte vackra ord från en av de första lutherska biskoparna! Man undrar stillsamt var någonstans i det som Jesus predikade som man kan finna stöd för sådan hätskhet. Denne stridbare prästman skrädde verkligen inte orden. Av någon anledning ansåg han dessutom tydligen att de dåtida barnmorskorna var ett opålitligt släkte som gärna tog sig en dans med djävulen. Med stor förvåning läser man att om en barnmorska skulle fara med:

”löv, signelse, manelse eller trolldom, så skulle där köras samman hundra lass ved till hennes bak – med förlov sagt – så att hon efter förtjänst fick en svidande ända.”

Lange Marine greps en dag i Malmö, misstänkt för trolldom. Tillsammans med henne fängslades också en rådmanshustru. Inför Malmö domstol, som alltid möttes på måndagarna utanför rådhuset, fick hon försvara sig. Här stod hon nu innanför fyra i kvadrat utlagda stockar på vilka tingmännen satt … omgiven av en nöjeslysten pöbel och sladderkäringar. Hon var dömd på förhand! Innan domen faller sträcker hon upp sina händer och fritar högt och tydligt sin man och sina nära från all kännedom om hennes gärningar. De hade aldrig varit i råd och dåd med henne vare sig i trolldom eller annat brottsligt.

Hon, Lange Marine, en kvinna som det kallats på i nöd för att hon med sin erfarenhet och kunskap skulle hjälpa sina medsystrar, var nu förlorad p.g.a. andra kvinnors förakt och illvilliga tungor. Hon visste att för henne fanns ingen nåd – nu gällde det att rädda de som hon älskade undan det hemska straff som väntade henne själv. Lange Marine fördes ut på Kirsebergsbacken och brändes. Rådmanshustrun gick fri – hon hade pengar och anseende. Marine var ju bara fattig och hjälpsam!

Här kan du läsa mer om Nordiska trolldomsprocesser

På sidan Kvinnohistorier hittar du flera böcker om nordiska trolldomsprocesser

Lämna ett svar