Lördagens gästbloggare gav mersmak och jag lämnar med varm hand över till Jon Kahn som också skriver om Gustav Vasa (som du kan läsa mer om här).
Välkommen Jon Kahn
Året är 1536. Göstaff har varit kung i 12 år. Klockan nio om morgonen den 20 april syns ett märkligt himlafenomen över Stockholm. Så här skriver jag i en kommande bok om detta.
Vädersolen och tyskarna
”Solen lyste väldigt starkt. Påtagligt på ett underligt sätt. Vårsolen kan vara stark, men det här var något helt annat. Jag höll upp handen som skydd och stannade till på bron för att se vad som var på färde. Jag hörde ett sorl som växte. När jag såg upp mot Åsön, mot söder bortom husen var det inte bara en enda sol som vanligt. Nära himlens mitt fanns en ljuscirkel som lyste starkt och den var som en lysande regnbåge fast helt rund och med det blåa inåt. I höjd med den vanliga solen lyste dessutom två mindre solar, två kraftigt lysande punkter. Runt själva solen fanns ännu en ljuscirkel. Det var som om det var fem mindre solar runt solen. Helt osannolikt var det, det märkligaste jag har sett. Jag stod häpen i minst en kvart och bara betraktade himlen. Jag stod en lång stund och bara stirrade upp i skyn, märkte efter en stund att jag stod och gapade, slutade och tittade på medmänniskorna som stod på samma sätt. Ingen kunde fortsätta sin vandring eller sina göromål, de bara stod där med vidöppna munnar. Hänförda, skräckslagna, först förstenade, sedan förvirrat stirrande. Det var ett järtecken, det var klart där och då. Ett omen. Mina tankar gick till det sjunka Atlantis och till den dränkta staden Rungholt vid Nordsjön i Schleswig, icke så långt från min hemstad, försvunna världar efter Guds straff. Här var det ingen mandränkning utan ett omen i himlen, en varning, en signal att allt inte står rätt till i Stockholm, i Sverige. Klockorna slog just då sina nio slag. Den dagen lät de olycksbådande, i alla fall tyckte jag det och dessutom fortsatte klockorna att slå långt efter de nio slagen. Brandvakten uppe på muren vid det nordvästra tornet sa att klockan är nio men det vanliga ’allt är lugnt’ byttes mot ’giv akt, giv akt’. Så hörde jag hur folk ropade att man skulle gå till kyrkan och som på en signal började alla röra sig både mot Bykyrkan och mot kyrkan på Gråmunkeholmen. Människor kom liksom vällande från gränder och portar som en gröt som håller på att koka över, bara släppte vad de hade för händer, somliga var halvt klädda eller halvbarberade eller ätande med soppskålen i handen. Många korsade sig, några höll varandras händer. Några få samlades i små klungor eller stod på knä och bad. De flesta sprang, andra gick och höll om varandra, barn och gamla, några ledde sina djur, andra hade med sig en kär ägodel som de plockat med sig i hast.”
Ett år senare anhölls en rad tyska borgare för ett påstått attentat mot kungen. Hängde det ihop?
Att skriva historiskt
Jag, som tidigare skrivit om främlingsskap och olika intressen och åsikter i Stockholm är fascinerad av den samvaro, friktioner och ibland motsättningar och till och med hat som fanns mellan tyskar och svenskar i Stockholm på 1500-talet. Stockholm bestod av folk från många håll men tre tämligen likstora grupper dominerade, svenskar, tyskar och finnar. Hur var det egentligen? Vad spelade reformationen för roll. Hur var det med folktron. Där kommer Vädersolen in.
Sten Sture petade tyskarna ur rådet. Sedan kom blodbadet där någon tysk sägs ha hjälpt Kristian Tyrann att peka ut vilka som skulle dömas. Gorius Holst var en som i TV-serien om Stockholms blodbad pekas ut. Andra kända tyskar vi den tiden var den gamla amiralen Staffan Sasse, Jochum Piper med intressen i Dannemora gruva och fler a andra. Fascinerande personer som jag försökt ge liv.
Det är meningen att det här ska bli en roman om Stockholm, Dannemora och Lübeck och det danska inbördeskriget som kallades Grevefejden och ägde rum 1535 med deltagande av både danskar och Lübeckare.
Det är så jag arbetar. Ta fram människor ur historien, vanliga människor, och leva sig in i deras liv och beskriva det. Detta kräver en omfattande forskning för att det inte ska bli fel. Många dagar har jag spenderat på riksarkivet, Stadsarkivet, KB och läst historia. Ändå kan man inte göra mer än göra historien sannolik. Oftast har jag använt mig av figurer jag hittat i min släktforskning.
Hittills utgivna romaner av Jon Kahn
”En osannolik kärlekshistoria” (”On Love After the War”)
En berättelse om författarens föräldrar som träffades efter kriget och gifte sig snabbt utan att veta så mycket om varandra, han var judisk, hennes pappa var nazist.
Berättelsen om en pojke som föds på den svenska kolonin Saint Barthelemy i Västindien av svenska föräldrar och som efter oro på ön flyttar till Stockholm där han blir framgångsrik guldsmed. Till slut dör han för egen hand. Varför?
”Ö i dimma – om Utö pesten och coronan”
Om pesten 1710, rysshärjningarna 1719 och dagens epidemi,