Vems sida stod Hemming Gadh på?
I sammanställningen över karaktärerna i Vrede i Älvdalen hade jag först antecknat Hemming Gadh under Kristian II:s förtrogna, men sedan insåg jag att han faktiskt bytt sida så många gånger att han faktiskt varit förtrogen med samtliga.
Hemming Gadh föddes omkring 1450. 1479 – 1500 var han sändebud i Rom på uppdrag av Sten Sture d ä. David Lindéns bok Hemming Gadh – Vasatidens gudfader ges intressanta inblickar i de vidlyftiga liv Hemming Gadh förde i Vatikanen som kammarherre åt påven Alexander VI av ätten Borgia. Påvens son, Cesare Borgia, inspirerade Machiavelli i skrivandet av Fursten. (Se nedan)
1501 valdes Hemming Gadh till biskop i Linköping men fick inte detta bekräftat av påven.
Kristina Gyllenstierna
Hemming Gadh tillbringade mycket tid vid riksföreståndaren Sten Sture d y hov och bör även ha haft en förtrolig relation med Kristina Gyllenstierna.
»Gud ske lov, ni får gott hissande i dag, innan ni far. Ni får inte bättre förrän ni kommer till Distinget.«
Ordet »hissande« betyder »hetsande« och brevet kan således läsas som att han hoppas att Sten Svantesson kan övertyga sin publik. Men det betyder också berusning och kan vara ett underförstått råd att påverka publiken med öl. Hemming Gadh hade som sagt sysslat med politik och bondeuppbåd tidigare.
Gustav Vasa
I oktober 1518 fördes Gustav Vasa och Hemming Gadh som gisslan till Köpenhamn av Kristian II. Redan innan dess lär Gustav Vasa ha varit i kontakt med Hemming Gadh och fått del av hans erfarenheter.
Kristian II
Det var under fångenskapen 1518–20 som Hemming Gadh bestämde sig för att byta sida. När en ny armé under ledning av Kristian II på hösten 1520 belägrade Stockholm var Gadh med som propagandaledare åt danskarna och var en av dem som övertygade riksföreståndarens änka Kristina Nilsdotter Gyllenstjärna att ge upp. Detta efter att Sten Sture den yngre hade stupat vid slaget på sjön Åsunden.
Slutet
Den 16 december 1520 avrättades Hemming Gadh vid Raseborgs slott i Finland.
Anledningen till att Gadh miste livet trots att han bytt till dansk sida var enkel. Kristian litade helt enkelt inte på den man som hade gjort livet surt för hans farfar, far och honom själv. Dessutom kan man lägga till att kungen säkert trodde att Gadh mycket väl kunde byta sida igen när det passade honom. Det var därför som han var tvungen att dö och det är också enda gången som Gadh verkligen har underskattat en motståndare. Han halshöggs den 16 december 1520.
Läs mer
Hemming Gadh – Vasatidens gudfader, av David Lindén publicerad i Populärhistoria
Hemming Gadh – Vasatidens gudfader av David Lindén hittar du här
Nedanstående är referat ur Populärhistoria.
”Hemming Gadh var en mäktig man som utnyttjade det inflytande som han hade fått som påvlig kammarherre. Det var också en man som hade skaffat skägg, vilket var högsta mode i Vatikanen, och han bar en mantel brämad med hermelin.
Men trots sin nyfunna värdighet var han fortfarande beroende av Sverige för sin försörjning och det var på grund av riksföreståndarens oförmåga att betala underhåll som han år 1500 återvände.
När han anlände till Sverige låg upproret åter i luften och Gadh som nära allierad till riksföreståndaren ville delta på unionsfiendernas sida. Dessutom såg han själv till att skaffa sig en personlig plattform när han året därpå utsågs till biskop i Linköping. Detta efter att riksföreståndaren personligen »övertygat« ett motvilligt domkapitel.
Ett av Gadhs misstag var dock att han glömde bekräfta sin utnämning hos påven, vilket i klarspråk betydde att han inte betalade ut rätt mutor.
Av allt att döma kunde Gadh vara ganska arrogant. Han hade nog inte heller räknat med att han skulle misslyckas under sitt nästkommande uppdrag, som unionsmotståndarnas sändebud i hansestaden Lübeck. Men det gjorde han, och staden ville inte öppet stödja Svante Nilsson (Sture).
När Gadh 1512 återvände till Sverige miste han också inkomsterna från Linköpings stift och bara ett år senare ersattes han som biskop av sin domprost Hans Brask.
Brask var en man som hade ett betydligt bättre sinne för ekonomi och dessutom ogillade han Gadh rent personligen då han i början av sin karriär hade lånat honom pengar som han aldrig fått tillbaka. Men det bekom inte Gadh som tidigt allierade sig med Svante Nilssons son Sten, vilken 1512 efterträtt sin far som riksföreståndare.
Från denna tid finns det också vittnesmål om att Gadh förespråkade okonventionella metoder för att skaffa stöd till den unge Sten Svantesson (känd som Sten Sture den yngre). Riksföreståndaren skulle tala i Vadstena och därefter resa vidare till Uppsala för att framträda vid marknaden Distinget. Samma dag som han skulle tala i Vadstena fick han ett brev av Gadh som önskade honom lycka till:
»Gud ske lov, ni får gott hissande i dag, innan ni far. Ni får inte bättre förrän ni kommer till Distinget.«
Ordet »hissande« betyder »hetsande« och brevet kan således läsas som att han hoppas att Sten Svantesson kan övertyga sin publik. Men det betyder också berusning och kan vara ett underförstått råd att påverka publiken med öl. Hemming Gadh hade som sagt sysslat med politik och bondeuppbåd tidigare.”
Hemming Gadh och Machiavelli
Enligt wikipedia lärde Machiavelli känna Cesare Borgia 1502, då hade Hemming Gadh redan lämnat Vatikanen.
Cesare Borgia (1475-1507) var illegitim son till påven Alexander VI och kardinal. Hans strider inspirerade till Machiavellis fursten.
Ur wikipedia
”Borgiafamiljen
kom ursprungligen från Valencia, Spanien, och växte fram under mitten av 1400-talet när Cesares släkting Alonso Borgia (1378–1458), biskop av Valencia, blev vald till påve Callixtus III år 1455.
Precis som allt i Cesare Borgias liv, är både hans födelsedatum och dödsdatum omdiskuterade. Cesare Borgia föddes i Rom, antingen år 1475 eller 1476, och var kardinal Roderic Llançol i de Borja, (mer känd som Rodrigo Borgia), senare påve Alexander VI, och hans älskarinna Vanozza Cattaneis första illegitima son.
Cesares Borgias far, Alexander VI, var den första påve som erkände sina barn födda utanför äktenskapet.
Det var bestämt från början att Cesare Borgia skulle göra en kyrklig karriär. Efter skolgång i Perugia och Pisa, samt studier i juridik vid Studium Urbis (idag känt som ”La Sapienza”, Roms Universitet) blev han vald till biskop av Pamplona när han var endast 15 år gammal, och två år senare, vid 17 års ålder, till ärkebiskop av Valencia. År 1493 blev han även vald till biskop i både Castres och Elne, och året därefter fick han titeln som abbot i klostret Saint-Michel-de-Cruxa. Samtidigt som hans far blev upphöjd till påve, blev 18-åriga Cesare Borgia vald till kardinal.
Cesare Borgias religiösa kall eller kyrkliga intresse var aldrig starkt, och det sägs att Cesare fick ett rykte om sig som kvinnokarl och för sina dyrbara kläder och överdådiga fester. Alexander VI hade därför satt familjen Borgias förhoppningar till Cesares Borgias bror Giovanni (Juan Borgia), hertigen av Gandia i östra Spanien och militär generalkapten för de påvliga styrkorna.
Cesares bror Giovanni Borgia (Juan Borgia) mördades emellertid år 1497. Många spekulerade i att Cesare låg bakom det mystiska mordet eftersom han var avundsjuk på sin bror och själv ville ha titeln som militär generalkapten. Andra trodde att Cesare Borgia hade fått en stark position inom militären vare sig hans bror Giovanni var vid liv eller inte. Rykten om att Cesare låg bakom mordet kunde inte bevisas.
Den 17 augusti 1498, när Cesare var 23 år gammal, blev han den första personen i historien att avsäga sig kardinaltiteln. Under samma dag gav Frankrikes kung Ludvig XII Cesare titeln hertig av Valentinois, som senare skulle komma att ge honom smeknamn ”Valentino”.[10]
Runt sekelskiftet 1500 övergav Cesare Borgia sin kyrkliga karriär. Det var tack vare faderns hjälp, beskydd och hans förmåga att dela ut territorium, samt alliansen med Frankrike i de Italienska krigen som Cesare lyckades bygga upp en stadig och stark militär karriär.
Cesare Borgias far Alexander VI utnyttjade sin position som påve för att kunna ge sonen territorium i Norra Italien. Därefter utsågs Cesare Borgia till ny befälhavare över den påvliga armén efter sin bror Giovanni. Armén bestod av italienska legosoldater, stödd av 300 kavallerier samt 4000 schweiziska infanteri som den franske kungen bidragit med. Påve Alexander VI skickade iväg sin son för att erövra städerna Imola och Forlì och utnämnde sedan honom till påvlig gonfalonjär efter vinsten.
Efter skapandet av tolv nya kardinaler år 1500, hade Alexander VI tillräcklig med pengar för att kunna anställa kondottiärer åt Cesare; Vitellozzo Vitelli, Gian Paolo Baglioni, Giulio Paolo Orsini, och Oliverotto da Fermo. Medan hans kondottiärer tog över staden Piombion styrde Cesare Borgia de franska styrkorna in i Neapel och Capua vilket ledde till kollapsen av den aragoniska maken i södra Italien. Han blev Roms tyrann och genom blodbadet i Sinigalgia 1502 förintade han sina upproriska kondottiärer. I juni 1502 anföll Cesare Borgia Urbino och Camerino genom förräderi och planerade att därefter erövra Bologna.
1501 gjorde påven honom till hertig av Romagna. Allt som allt lyckades han få titlar som hertig av Valentinois och Romagna; prins av Andria och Venafro; greve av Dyois; herre av Piombino, Camerino och Urbino; gonfalonjär och militär generalkapten för den heliga kyrkan.
1503 påve Alexander dör
Nyheten om hans fars död år 1503 kom när Cesare planerade erövringen av Toscana. Trots att han var en kapabel general och statsman, hade Cesare problem med att behålla sin domän utan fortsatt påvligt beskydd.[11]
Niccolò Machiavelli citerar i sin bok ”Fursten” Cesares Borgias beroende av den goda viljan hos påvedömet, och att hans fars död var den största motgången under hans styre. Machiavelli hävdade att om Cesare Borgia hade lyckats vinna stöd från den nya påven, skulle han ha blivit en mycket framgångsrik härskare.
Den nye påven Pius III, stödde Cesare Borgia och bekräftade honom som gonfalonjär; men efter ett kort pontifikat på endast tjugosex dagar dog han. Borgiahusets dödlige fiende, Giuliano Della Rovere, senare Julius II, efterträdde påven och lurade den försvagade Cesare Borgia till att stödja honom genom att erbjuda honom pengar och fortsatt påvligt stöd för hans politik i Romagna; löften som han senare inte höll vid valet.[12]
Cesare Borgia blev förrådd i Neapel av Gonzalo Fernández de Córdoba, en man som han hade övervägt som sin bundsförvant. Han fängslades där, och hans länder och territorier återtogs av påvedömet. 1504 överfördes han till Spanien och fängslades först i slottet Chinchilla de Montearagón i La Mancha, men efter ett misslyckat flyktförsök flyttades han norrut till slottet La Mota, Medina del Campo, nära Segovia. Han lyckades fly från slottet och kom fram till Pamplona den 3 december 1506, där han välkomnades av sin svåger och kung Johan III av Navarra, som saknade en erfaren militär befälhavare inför den fruktade kastilianska invasionen (1512).
Tidigt på morgonen under en kraftig storm den 11 mars 1507 befann sig Cesare Borgia i den spanska staden Viana som kung Johan III hade bestämt sig för att belägra. De fientliga riddarna hittade Cesare Borgia ensam, och tillfångatog honom. Han fick en dödlig skada från ett spjut och blev sedan fråntagen alla sina kläder och värdesaker. Han dog av sina skador under belägringen, 31 år gammal.[13
Machiavelli
Niccolò Machiavelli träffade Cesare Borgia på ett diplomatiskt uppdrag när han arbetade som statssekreterare för staden Florens. Machiavelli var på Borgias hov från den 7 oktober 1502 fram till den 18 januari 1503. Under denna tid skrev han regelbundna utskick till sina överordnade i Florens, av vilka många har överlevt och publicerats i Machiavellis samlade verk.
Machiavelli har tecknat en starkt positiv bild av Cesare Borgia i det sjunde kapitlet av ”Fursten”.
”Denne furste är mycket praktfull och magnifik, och vad det militära beträffar är han så djärv att varje sak, hur stor den än må vara, förefaller honom liten; och i jakten på ära och makt vilar han aldrig, och han känner heller inte av trötthet eller rädsla. Han anländer till en plats innan man hunnit göra klart för sig varifrån han brutit upp; han gör sig omtyckt bland soldaterna; han har samlat de bästa männen i Italien; och dessa faktorer, i förening med en evigt god tur (perpetua fortuna) gör honom segerrik och formidabel.” (Utdrag ur ”Fursten”)
I ”Fursten” använder Machiavelli Cesare Borgia som ett exempel för att belysa farorna med att skaffa ett furstendöme genom någon annan. För när Cesare Borgias far Alexander VI dog, och en rival till familjen Borgia tillträdde den påvliga stolen tog det bara några månader innan Cesares makt försvagades.[14]
Cesare Borgia var mycket politiskt begåvad och handlingskraftig, totalt hänsynslös och grym. Han hade emellertid även litterära och konstnärliga intressen. Han anställde vid en tidpunkt Leonardo da Vinci som militär arkitekt och ingenjör mellan åren 1502 och 1503.[10]Leonardo da Vinci hade tidigare arbetat i domstolen i Milano åt Ludovico Sforza i många år, tills Ludvig XII av Frankrike körde ut Sforza ur Italien. Cesare försåg Leonardo med ett obegränsat tillstånd att inspektera alla pågående och planerade byggen i sitt område. I Romagnabyggde Leonardo kanalen från Cesena till Porto Cesenatico.