Gästblogginlägg av författaren Lotta Persdotter.
Här hittar du tidigare inlägg av Lotta Persdotter.
Här hittar du Lotta Persdotters blogg
När jag som knappt 30-åring fick en chefsposition i en för övrigt manlig ledningsgrupp, kommenterade min VD mitt utseende och besökare tog för givet att jag var sekreterare och bad mig om kaffe. Jag kan konstatera att jag under mitt arbetsliv har upplevt alla varianter av de knep som Berit Ås namngav som härskartekniker på 70-talet. Frågan är om de är äldre än så?
Länge har kvinnor vittnat om ett osynligt ”glastak” som förminskat dem och hindrat dem från att göra karriär. Anna Kinberg Batra och Mona Salin är två exempel på en lång rad av kvinnor som stått som förlorare i kampen om de högsta posterna i maktens värld. När det börjar blåsa på toppen är kvinnan i regel mycket mer ensam och utsatt än en man i samma position, som oftare har ett beskyddande nätverk av kostymklädda män i kulisserna. Makt och karriär har helt enkelt under överblickbar tid varit manligt kodade företeelser och arbetslivets spelregler har därför utformats för män. Under 1900-talet började kvinnorna få utökade rättigheter till utbildning och yrkesverksamhet på flera områden, men det dröjde ändå till 1957 innan den första kvinnliga polisen antogs och tre år till innan den första kvinnan prästvigdes, för att nämna några exempel.
Ett annat fält som länge varit manligt kodat är det vetenskapliga området. Jag läste alldeles nyligen i en lärobok i historia om upptäckter och forskning. Boken hade visserligen cirka tio år på nacken, men jag förbluffades ändå av att den bara gav exempel på manliga vetenskapsmän. Den tvåfaldiga nobelpristagaren Marie Curie nämndes till exempel inte med ett ord.
Det är väl ingen av er som tror att normerna som gör så stor skillnad på vad en man och en kvinna får lov att göra med sina liv är sentida företeelser? När Kleopatra för mer än 2000 år sedan, år 51 före vår tideräknings början, efterträdde sin far Ptolemaios XII på Egyptens tron, var det i rollen som drottning. Själv var hon 18 år och brodern som formellt var landets farao, Ptolemaios XIII, var bara 10 år gammal. Under den första tiden verkar det som att Kleopatra gjorde vad hon kunde för att regera landet. Hon tog sig tillnamnet Filopator ”den som älskar sin far”. Titeln signalerade att den nya drottningens avsikt var att fortsätta sin fars politiska strävanden. Det skulle dock visa sig att hon skulle ha all anledning att vara på sin vakt. I kulisserna fanns diverse makthungriga personer och lismande strebrar som hade överlevt deras far och som nu såg sin chans till ökat inflytande genom den lätt manipulerbare pojk-faraon. Rådgivarna insåg dock inom kort att det var något helt annat att försöka styra en ung kvinna, än att påverka en tioårig pojke.
Snart kom den unga drottning Kleopatra i allvarlig konflikt med anföraren för de romerska trupper som den förre faraon hade anlitat för att skydda tronen. Det visade sig att denna osämja skulle leda till Kleopatras maktförlust. Omkring år 48 f v t beslöt en sammansvärjning av rådgivare sig för att utnyttja hennes konflikt och göra den mer lättmanövrerade Ptolemaios till ensam härskare utan sin syster. Kleopatra tvingades fly för sitt liv från palatset i Alexandria.
Samma höst blev Egypten indraget i det romerska inbördeskriget när fältherren Pompejus flydde till Alexandria undan Julius Caesars förföljande styrkor. Pompejus hade några år tidigare gett Kleopatras far militärt stöd och räknade nu med beskydd undan Caesar. Men i stället för att skydda romaren, lät den unge faraons rådgivare hugga huvudet av honom, i tron att det skulle glädja Caesar. När han några dagar senare fick se Pompejus avhuggna huvud blev han emellertid rasande. Så behandlade ingen en konsul av Rom, även om det råkade vara en ovän och därför tog Caesarupp striden mot regimen i den egyptiska huvudstaden. Det var då Kleopatra såg sin chans att återvinna sin makt, och hon lämnade Syrien där hon hade sökt skydd.
För att göra en lång historia kort så fick hon Caesars hjälp att oskadliggöra broderns förmyndare och få tronen tillbaka. Men hon vann inte bara landets tron igen, hon vann också Caesars hjärta och kom året därpå att föda honom en son, Kaisarion. Den gången fick hon sina planer raserade i och med mordet på Caesar tre år senare.
Detta är bara början av Kleopatras långa maktkamp, som slutade i katastrof femton år senare vid sidan av hennes nästa livs- och stridspartner, romaren Marcus Antonius. I samband med den slutliga uppgörelsen om Romarriket fick hon sannerligen uppleva antikens glastak när hennes makes förtrogna försökte sparka ut ”den liderliga slampan” ur krigsledningen. Propagandabilden som fiendesidan spred av henne var den om en kvinna som genom förförelse, sex och dunkla konster fick maktens män att falla. I verkligheten var hon ett kompetent och erfaret statsöverhuvud i det mäktigaste av riken vid sidan av Rom. Hon ställde Egyptens fullt utrustade flotta och stridande styrkor till Marcus Antonius förfogande, stod för hela materielförsörjningen av krigståget och bidrog med en enorm krigskassa med ursprung i Nildeltats mylla. Det enda hindret för att få de allierades stöd och förtroende att föra striden till seger var hennes kön: kvinna.
När stridsdammet skingras står hennes 10-åriga barn, tvillingparet Kleopatra Selene och Alexander Helios, föräldralösa. Deras tuffa kamp för överlevnad i den romerska kejsarens fångenskap, drömmarna om att rentvå föräldrarnas nedsvärtade rykte och planerna på att utmana kejsare Augustus själv, kan du läsa om i ”Månen är solens syster”.
Jag berättar naturligtvis mer om Kleopatra, barnen och boken på Litteraturrundan i Billesholm den 4 september!
(Lanseringsfest den 9 oktober i Bokhandeln i Osby. Därefter finner du den tryckta versionen och ljudboken på nätet där böcker säljs.)