(Du hittar sammanfattningen för vecka 3 med Lev kreativt här)
Skammen är ett kontrollvapen. Att få någon att skämmas är et tförsök att hindra den personen från att uppföra sig på sett sätt som gör oss generade.”
”När folk inte vill veta, blir de arga på den som berättar det för dem.”
”Dålig kritik är en sådan primär skamkälla för många konstnärer. Och det stämmer – många recenssioner är ute efter att få konstnären att skämmas. ’Skäms på dig! Hur vågade du göra så usel konst.’”
”Många konstnärer ger sig på ett arbete, trivs med det … och så, när det närmar sig fullbordan upptäcker de att det plötsligt saknar alla kvaliteter. Det är inte längre mödan värt. Terapeuter ser det här plötsliga ointresset som en vanlig metod som används för att smärta och förtränga sårbarhet.”
”En livstids erfarenheter av den här typen, där behovet av erkännande regelbundet ignoreras, lär ett barn att det är farligt att rikta uppmärksamheten på något.”
”Skammen fortlever, begravd under det spelar ingen roll, och bara väntar på att få klibba sig fast vid våra nya ansträngningar. Blotta försöket att skapa konst framkallar skam.”
”Den kritik som skadar är den som nedvärderar, avfärdar, förlöjligar och fördömer. Den är ofta illvillig, men ganska vag och svår att opponera sig mot.
Skammen efter en sådan krigik kan få en konstnär att bli blockerad eller sluta skicka ut sina verk i världen.”
”Vi kan lära oss att trösta vårt konstnärsbarn när kritiken är orättvis; vi kan lära oss att gå till vänner som tillåter att vi ventilerar vår smärta. Vi kan lära oss att inte förneka och förtränga våra känslor när vi har blivit överkörda. – Konst måste ruvas och kläckas i trygghet… Det gör vi genom att avväpna barndomens skam, skriva ner den och visa den för en pålitlig person som inte dömer – eller framkallar skam.
Vi måste vägra ta till oss det första tvivlet!
Botemedlet mot skam är självkärlek. Så därför är det bra att spara på guldkorn som man tar till när skammen kommer.
(Bilden är från kontoret i Hammenhög. I dessa takbjälkar såg jag mig hänga. Min kropp hade slutat att fungera. Jag hade kört fullständigt slut på mig själv. Jag hade inte klarat att förverkliga min vision fullt ut. Jag skämdes. Värst var det vad andra skulle säga. Där och då tyckte jag att det var bättre för mina nära och kära att jag var död. Det andra alternativet var att jag skulle bli inlåst på en anstalt. Detta är något jag skriver om i Sätta punkt. )