Vi befinner oss mitt i det tredje världskriget

Länk till eventet den 26 mars kl 13-15

Programmet för majdagarna den 7-22 maj

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja, men inser att jag behöver skriva av mig en gång för alla för det finns helt enkelt varken tid eller ork att dra historien så många gånger. Vi har långt mycket viktigare saker att göra.

Planen är att fylla på med tillbakablickar som en dagbok – men inte nu. Jag behöver komma ner på min yogamatta och hitta lugnet. Cykelhandlaren har tydligt varnat mig – jag befinner mig nära gränsen för att gå i väggen igen. Med det sagt kan du ju bara föreställa dig vad Natalia genomlever. Ja, vad hela Ukrainas folk genomlever.

Som du ser i mina tidigare inlägg berördes jag på djupet av den ryska invasionen. Söndagen den 13 mars skrev Natalia till mig via en hosting-tjänst. Snabbt växte det upp ett nära systerskap och sedan dess har jag följt hennes flykt till Sverige minut för minut. Men mer om det i ett annat inlägg.

Det har hänt så mycket sedan vi fick kontakt och min hjärna är så förvirrad. Så trött. Gång på gång uppmanar Natalia mig att jag måste sova, att hon ser hur trött jag är. Men hur ska jag kunna sova när vi befinner oss mitt i det tredje världskriget. Nato må säga att väst inte ska gå in – men de har redan gått in. Skillnaden är att vi slåss med den nya tidens vapen – ord och kreativitet – och jag är övertygad om att vi kommer vinna över den gamla tidens missiler och gevär.

Ukrainas folk är redan vinnare och Rysslands folk har redan förlorat, även om de inte insett det än. För lång tid framöver kommer det ryska folket behöva betala av skulden för de skador de orsakat Ukraina. Väst betraktar varje ukrainare som en hjälte. I går när vi besökte Lund och Malmö var det uppenbart. Natalia behandlas som den power-woman hon är. Var vi än kommer bemöts hon med vördnad och för varje möte sträcker hon på sin smala rygg.

Natalia är den starkaste kvinna jag någonsin mött (och det säger inte lite för jag har mött oerhört många starka kvinnor). Hon är stolt och vägrar ta emot ekonomisk hjälp. Från första stund är det en enda sak som varit viktigt för henne – att hon kan få ett jobb så att hon kan få ihop pengar till sin äldsta dotters konst-utbildning. Utbildningen kostar 145 euro i månaden och pågår i tre år.

Oj, jag inser att mina tankar är så förvirrade – att de far fram och tillbaka och att jag borde göra min yoga innan jag skriver mer.

Men innan jag rullar ut yogamattan vill jag besvara en fråga jag fick via FB-igår. Fortsättningsvis ber jag att alla frågor läggs som kommentarer här på bloggen då det är lättare för mig att besvara dem här lite mer organiserat. Det ger mig möjlighet att länka samman de olika svaren.

Hej Annika det är jag med kontakt in i Kiev genom mitt sommarbarn. Han börjar fråga nu om jag kan hjälpa till kanske inte för ögonblicket men kanske inom en snar framtid. Jag är lite försiktig med att lova något jag inte kan stå för. Du hade ju hjälpt några kvinnor och barn. Det jag är ute efter är tips hur jag ska tänka.

Du behöver vara stark för att stötta dina gäster

Först ska du vara medveten om att du kommer beröras på djupet. Du tar in kriget i ditt eget hem. Du behöver vara stark för att kunna ge dina gäster styrka.

MEN – det är värt det. Jag skulle ha mått sämre om jag inte hade gjort detta. Nu kan jag helt koncentrera all min energi på att hjälpa Natalia – och jag ser att mitt engagemang gör skillnad. Och hon berättar det för mig. Hon säger att jag är hennes ängel. Nu tror jag ju inte att jag är hennes ängel, men i går hände det så många magiska saker att vi säkerligen har kontakt med någon högre makt. Vad det är har jag ingen aning om. Men för oss båda går det lättare att tänka så.

Jag ser mig som en soldat i den svenska armén som Natalia leder. Våra vapen är ord och kreativitet. Vi slåss för kärlek och frihet. Det handlar inte om oss – det handlar om något betydligt större. Tillsammans drömmer vi fram en ny värld – men mer om det längre fram.

Det är kärlek och inte saker som är det viktiga

Natalia har lärt mig så oerhört mycket.

Hon vill jobba. Hon vill klara sig själv. Hon vill vara stark inför sina döttrar. Och hon är stark. Jag gråter mer än hon gör och hon ber mig att inte gråta. Hon vill att hennes döttrar ska skratta, vara glada. Och de skrattar och tjattrar tillsammans som om det inte fanns något krig i världen.

I går tog vi tåget till Malmö och Lund. Natalia är mån om sin frihet, hon vill inte bli betraktad som ett offer. Hon slåss och gör hela tiden uppoffringar för att skapa en bra framtid för hennes döttrar. Det är för döttrarna hon kämpar och hon är så otroligt stark. Aldrig har jag beundrat någon som jag beundrar Natalia.

Redan från första stund har vi fokuserat på tjejernas drömmar.

Ksenila är en begåvad konstnär. I går besökte vi Drevex i Malmö. Tillsammans gick tjejerna runt i butiken och fotograferade allt konstnärsmaterial hon drömde om. Idag kommer jag lägga upp ett blogginlägg med dessa bilder. Jag tror nämligen att vi svenskar har väldigt mycket grejor i våra hem som vi inte använder. Kanske är det någon som har exakt de grejorna som Ksenila drömmer om och vill skänka det till henne.

Natalia och Ksenila tillsammans med en av Drevex anställda som skänkte material för 300 kronor till Ksenila

Olha älskar bilar. Eftersom Cykelhandlarens bil endast har ett passagerarsäte frågade jag Thomas Nilsson på Lindells bil om jag kunde låna en bil. Utan krångel lånade han ut en ny elbil. Trots att tjejerna måste ha varit helt dödströtta efter att ha tillbringat natten på flygplatsen var de helt överlyckliga över att få åka i den splitternya bilen.

I Billesholm bor en kille som målat sin Porsche i Ukrainas flagga. Han hade varit i Cykelaffären i går så nu ska vi fråga om Olha kan få åka i hans Porsche. Det skulle verkligen göra henne lycklig.

Thomas Nilsson Lindells bil i Billesholm

När de kom hade de vars en liten ryggsäck med sig. Gång på gång har jag erbjudit dem att köpa exakt vad de vill och vi betalar. Men Natalia är ståndaktig och jag ser att hon skäms vid de tillfällen hon behöver be om hjälp.

De har en egen lägenhet med kök och badrum här. Att de får ha sin egen plats, ett eget hem tror jag är viktigt för dem. Och framförallt att de behandlas med respekt. Natalia är inte någon flykting – hon vägrar anmäla sig till Migrationsverket. Natalia är vår gäst, ingen som står med mössan i hand. Hon har pondus och vet vad som är bäst för sina tjejer. I mycket är hon ödmjuk – men inte när det gäller döttrarna. Här är hon en varghona som försvarar sin flock.

Men även mammor får ha drömmar.

Natalia drömde om ett jobb. Det här är hennes arbetsskor.

Till slut lyckades vi övertala Natalia att ”ta semester” fram till måndag. Efter lång övertalning gick hon med på att vi får betala maten fram till dess. När vi var i Lund kom vi överens om att hon fick ut ett förskott på lönen så att hon med egna pengar kunde betala (jo, hon har ett fungerande bankkort som hon har pengar på. Men samtidigt vet jag att hon har kvar sin far i Ukraina och att han behöver henne, men mer om det i kommande inlägg.)

På måndag börjar hon jobba i Cykelaffären … eller egentligen redan på lördag. Hon kommer fylla i en tidrapport där hon även kan skriva upp tiden hon lägger på projektet Children dreams. Men även detta kräver ett eget inlägg.

Det viktigaste

Jo förresten. En sak är viktig för dem.

Vi hade inte mer än kommit innanför dörren förrän de frågade efter wi-fi. Döttrarna fortsätter sin skolgång på distans. Klockan åtta varje morgon börjar lektionerna. De har kontakt med alla sina vänner via messenger och andra appar. Wi-fi är nödvändigt för dem.

Frågor

Natalia har så oändligt många frågor, men just nu har vi bestämt oss för att vänta med dem till nästa vecka. Vi fokuserar på att känna glädje – att tjejerna ska se detta som ett äventyr och att vi skapar positiva reseminnen för dem.

Filmtips

Tillsammans har jag och Natalia byggt en dröm. För att förstå vad vi håller på med skulle jag rekommendera att du tittar på ”The Secret – Dare to dream” som finns på Netflix.

När jag såg tjejerna utforska Malmö och Lund, posera framför vackra vyer, ställa frågor till mig om platser kände jag att vi var något stort på spåren.

Lämna ett svar