Stop war!

Klockan 4.29 kryper jag upp på ett vårskinn i soffan. På bordet står två ljushållare i form av änglar. Ljusen brinner. Med darrande hand för jag pennan till pappret i skrivboken där jag försöker få ner dessa tre morgonsidor varje dag.

Armarna darrar och munnen är som frotté när jag trycker tummen mot tändarens knapp. Det går varken att sova eller ta det lugnt. Rummet är fult av änglar, jag vet att Mette skulle säga att det är hjälpänglar, men vad jag menar är att jag lämnat kvar julens änglar. De finns i fönsterna och på bordet.

Vi har så förbaskat mycket saker.

Igår frågade natalia om jag hade en nagelfil. Ur badrumsskåpet tog jag fram en väcka som jag inte öppnat på flera år. Där fanns minst tio engångsnagelfilar, två nagelklippare och en massa andra grejor jag inte använt. Åren efter skilsmässan var kaos med dubbla boenden. Men det var inte vad jag skulle skriva om nu, men jag minns hur jag mådde på den tiden. Kaoset när jag lämnade det mesta jag hade. Eller 2014 när jag gick från etablerad advokat till hemlös med nästan två miljoner i privata skulder och borgensåtaganden. Jag överlevde, men traumat förföljde mig under flera år. Jämfört med det Natalia går inom nu är det ingenting.

Dagarna flyter samman. Jag känner igen kroppens reaktioner, kriget har värt mig nära den där väggen.

Jag skäms över mina reaktioner.

Tiden flyter ihop.

Jag önskar att jag vore lika stark som Natalia, jag vill hjälpa henne bära bördorna så hon orkar fortsätta att vara den Power-kvinna hon är.

När vi pratar om det säger hon att hon inte har något val. Hon måste slåss.

Hon måste göra vad som krävs av henne.

För döttrarnas skull.

I går satt hon länge i telefonen, istället talade jag med äldsta dottern Ksenila. Till min förvåning talade hon riktigt bra engelska. Hon visade mig de första bilderna hon skapat sedan hon kom till Sverige.

No war av Ksenila Kiannykova. Första verket i Sverige

Några timmar senare skrev Natalia till mig i messenger.

Orden går rakt in som ett knytnävsslag, nej som en kniv som skär i rumsvarmt smör.

Alla påminner mig om att jag inte kan rädda världen. När jag lagt i torsdags la upp eventet om Children dreams blev Cykelhandlaren arg på mig på riktigt. ”Om jag hade visst att du gick upp så här i kriget hade det varit bättre om vi inte gjort något.”

Men jag vet att jag skulle mått ännu sämre av att inte göra något.

Detta är vårt krig – inte bara Ukrainas.

Jag kan inte sitta och se på utan att göra något!

Jag vet att jag måste ta hand om mig och ha fokus på Natalia, men det är också va jag gör. Jag känner hennes känslor i min kropp. Skillnaden är att jag har mycket större möjligheter att påverka.

Tillsammans kan vi påverka!

Lämna ett svar