Vi kan alla göra något!

Det har varit en märklig vecka som jag i framtiden kommer se tillbaka på med förvåning. Därför gör jag en sammanställning.

Söndagen den 20 mars

Jag och Tania Bauder såg solen stiga upp på Höje hall. Därefter visade jag henne källan och vi började tillsammans drömma om en plats där man kunde samlas och bara vara. En plats utan allemansrätt som är avskild för meditation.

Här kan du läsa mer

Måndagen den 21 mars

Frustration.

Trots så många kontakter med Billesholms Folkets park hade vi fortfarande inte fått besked. Skulle det överhuvudtaget gå att genomföra evenemanget den 7 maj?

Nej, någon subventionering fick vi inte – men vi bestämde oss för att ändå hyra hela parken och jag kunde äntligen ringa till Annika Christensen och diskutera programmet.

Natalia skrev att de skulle komma till Sturup kl 8.45 på tisdagen. Även om hon tidigare visat mig bokningen så hoppades vi in i det sista på ett fredsavtal. Därför ville jag inte dra in några andra. Jag ringde Thomas Nilsson på Lindells bil och han erbjöd sig utan omsvep att låna ut en demo-bil vars nyckel jag hämtade på vägen hem från Helsingborg där jag varit både för att träffa Patricio och få massage hos Merethe.

Tisdagen den 22 mars

Jag cyklade till Lindells bil och passade även på att filma för en vlogg.

Att köra elbil var helt fantastiskt!

I morgontrafiken blev jag försenad.

Samtidigt som jag klev innanför dörrarna kom Natalia ut i vänthallen. Länge kramade vi om varandra innan vi gick ut i bilen. Jag kom på att jag missat att betala för parkeringen, så jag gick tillbaka in medan de placerade sina ryggsäckar i bagageutrymmet och satte sig i bilen. Nu talar vi inte om några stora ryggsäckar, nej inte större än en skolryggsäck var.

Det visade sig att det var gratis parkering eftersom jag stannat mindre än femton minuter. Medan jag var för mig själv reflekterade jag över vilken stark känsla av systerskap det fanns mellan oss fastän det gått mindre än en vecka sedan vi fått den första kontakten.

”Is it your car?”, frågade Natalia.

Och jag försökte förklara att vi bara lånat den. I baksätet verkade tjejerna uppspelta över bilen. Det gjorde mig glad att känna den förväntan som låg i luften. Ganska snart somnade tjejerna lutade mot varandra.

”It’s the first time I drive electric car”, förklarade jag, men jag vet inte om hon förstod.

”It’s the first flight for my daughters.”

Jag babblade på om platserna vi passerade, försökte förklara lite om Sverige. Natalia ställde intresserade frågor, mest om hur man får jobb i Sverige. Och så berättade hon att Ksenila är konstnär. Vi talade om hur jag bäst kunde hjälpa barnen att få en meningsfull tillvaro. Hon berättade att de har skola från klockan åtta varje morgon. När hon berättade att Ksenila var konstnär bestämde jag att vi skulle försöka få tag i konstnärsmaterial omgående så hon skulle kunna få ut känslorna genom kreativiteten. Olhas intresse var svårare att bli klok på. Hon utbildade sig inom vården, var intresserad av barn.

Jag var rädd för att ställa fel frågor, men förstod att hon hade kvar en far och en bror i Ukraina, men att hon inte levde tillsammans med döttrarnas far.

Vi började med att lämna av väskorna hos oss. Jag hade inte hunnit in om dörren förrän de frågade om lösenordet till wi-fi. På frågan om de ätit frukost nickade Natalia innan de dök ner i mobilerna.

Jag letade upp mina akvarellfärger och block, när jag kom upp satt döttrarna fortfarande med mobilerna och jag visade runt Natalai i lägenheten och visade vilka kvarlämnade hygienprodukter som fanns och förklarade att jag skulle betala för vad de behövde komplettera med. Hon frågade om det var möjligt att koka te.

”Så klart!”

Jag sprang ner i köket och fyllde famnen med teburkar, knäckebröd, smör, ost och lämnar till henne att fixa medan jag gick för att kolla mailen. Det var då min värld rasade. Det hade uppstått någon felbokning med Folkets park. Hur skulle jag få rätsida med Billesholmsdagarna nu när Natalia behövde mig. Inte kunde jag lämna dem åt sitt öde. Nej, jag ville det inte heller. Jag ville hjälpa dem att finna sig tillrätta i Sverige och då behövde jag finnas tillgänglig för dem. Någonstans anade jag att det jag gett mig in på inte gick att ta med en axelryckning. Jag ringde Bengt och Catarina på kommunen, mailade hastigt och ringde Patricio. Allt i en känsla av panik.

Klockan hade blivit över ett innan vi parkerade utanför Dollarstore. Tjejerna sa inte mycket. Inte Natalia heller. Medan jag tog med Ksenila till dessa uppmanade jag Natalia att plocka ihop allt de behövde. Kläder. Hygienartiklar som duschtvål och hårschampo.

Hennes frågor handlade om valutakurser och jag upprepade ännu några gånger att hon inte behövde bry sig om det. Att jag skulle betala. Att hon inte behövde betala tillbaka.

När jag kom tillbaka till Ksenila hade hon valt ut EN ENDA målarduk.

Snabbt plockade jag på mig flera stycken och kollade i kassan att vi kunde ha dem i trettiodagar på öppet köp. Sedan fortsatte vi till cashen och vi gjorde en deal, jag och Natalia. Om jag lovade att fixa fram ett jobb till på måndag så kunde hon acceptera att vi bjöd dem på mat och att vi fick ge dem presenter veckan ut. Skulle hon inte kunna tänka sig att bara tillbringa tid med döttrarna? Skapa ett hem tillsammans med dem. Kunde hon acceptera det?

Med tårfyllda ögon nickade hon.

Ändå övervägde hon varje produkt noga innan hon la den i vagnen. Vi diskuterade sockerinnehåll och varumärken. Hon var mån om vad barnen åt. Det enda hon verkligen frågade efter var mjölk.

Det var jag som la korv, yoghurt, knäckebröd och juice i vagnen.

När vi kom tillbaka frågade hon efter sopskyffel och kort därefter var hon igång och städade. Gång på gång förklarade jag att de kunde se det här som sitt hem, att de fick stanna hur länge de ville.

På kvällen åt vi middag tillsammans med Natalia och Ksenila. Olha sov fortfarande. Även de andra hade sovit.

Cykelhandlaren frågade om städers storlek, om löner, hyreskostnader och familjen.

Natalia hade jobbat som ekonom på kommunen i Nikopol. Hon bodde i sin fars lägenhet tillsammans med honom. Han hade en låg pension och hon tog hand om honom eftersom han haft stroke. Nu var det hennes bror som skulle ta hand om fadern. Brodern hade en son på sju år och hustrun var gravid.

Sedan talade vi om framtiden. Natalia ville ha ett jobb så hon kunde börja spara ihop pengar till Ksenilas konstutbildning i Polen. Den skulle kosta 145 euro i månaden under tre år.

Vi insåg att det skulle bli problem att lösa det administrativa för en anställning innan måndag, men gjorde en deal att hon skulle få skriva upp hur många timmar hon jobbade och få pengar för det. Det formella fick vi ordna i efterhand. Just nu handlade det om hennes stolthet. Hon ville inte ta emot bidrag och allmosor. Hon ville göra rätt för sig.

Trädgårdarna är stora och antagligen skulle det dessutom vara bra för Natalia och hennes döttrar att tillbringa tid i trädgården.

När de gått upp till sig började jag scrolla på nätet efter information, hittade en länk i en FB-grupp om hur man skulle tänka kring psykisk hälsa. Vidarebefordrade inlägget till Natalia i vår chatt:

Your daughters feel very calm – but I can not know. Find this if you need.

Natalia svarade:

Thanks so much! Everything is ok. Thanks once more

Efter vår middag kändes Natalia överkvalificerad för att stå i cykelaffären och putsa cyklar. Det måste finnas någon väg in på arbetsmarknaden. Putsa cyklar skulle kunna vara något initialt för att hon skulle ta emot vårt stöd, men sedan. Ja, det måste finnas något sätt in på arbetsmarknaden. Kanske via kommunerna, kanske skulle någon kommun vilja vara vänort till Nikopol. Jag skickade iväg en massa mail till olika kontakter, hittade sidor i olika FB-grupper som jag vidarebefordrade till Natalia. Nu gick det att anmäla sig via Migrationsverkets webbsida. Det skulle vi fixa på onsdag och på torsdag kunde Natalia följa med mig till Malmö/Lund eftersom jag sedan tidigare bestämt möte med min dotter. Då skulle jag kunna ta reda på hur det fungerade med gratiståg.

Onsdagen den 23 mars

”Natalia är här och det är en helt underbar människa – även hennes döttrar är jättefina. Vi åt middag i går och Ksenila berättade om sin målning, om konstutbildningen hon vill gå i Polen. Min bild som kom på morgonen är att Porten till Söderåsen är vid Billesholms station … Natalia och Tania ansvarar för att bygga upp en central i gamla blomsteraffären dit människor kan skänka grejor. Ukrainare får hämta upp saker gratis, andra får betala till ett speciellt konto som är ett samarbete med Magdala och Kvinnohistorier. Ett gemensamt projekt där Ukrainas unga kan söka stipendier för att utbilda sig. Detta får jag diskutera med Patricio … och att 7/5 är en samverkan med dessa så att vi tillsammans bildar en helhet.

Biffen: Annika Christensen

Börsen: Magnus Alfredsson

Bilen: Thomas Nilsson

Bostaden: Per Skjelmose

… konst, kultur, blommor. Måla in kärleken och friheten i bilden … bilden ska bli en symbol. Här behöver vi träffa Mette Bohlin. Kanske skulle Ksenila behöva bo hos henne under en tid.”

Utdrag ur onsdagens morgonsidor.

Sedan var jag igång och skrev en massa mail till olika människor. Min hjärna gick på högvarv – någon behövde göras. NU! Det gick inte att vänta.

Tomorrow I think 9.06 is a good time for taking the train to Malmö. Martin Zoné wrote about cards for telephone in a helping-group. Perhaps you can have a meeting with him. Also good to find ways how we can help other from ukraine

7.04:

Morning

Morning – I am ready for a walk if you are.

Vi började morgonpromenaden med en tur till cykelaffären där jag visade henne att det fanns jobb som hon skulle klara av. Sedan promenerade vi ner till dammen och källan. Jag berättade om visionen om en mötesplats som jag och Tania diskuterat på vårdagjämningen. Det gladde mig att se hur Natalia njöt av naturen och tog flera foton. Det var som om hennes axlar sänktes när hon fick vara för sig själv.

Sedan tidigare hade jag bokat möte med Helen Back från Sembo och Belinda Wigerfelt. Jag frågade om Natalia ville vara med. Och det ville hon. Redan här hade vi börjat diskutera saker på en djupare nivå och jag insåg att min roll var att peppa henne för att hon skulle se sin styrka. Ord jag använde var ”we are soldiers, we fight for freedom”

Mötet med Helen och Belinda blev mycket positivt, men oron hoppade som hagel inom mig. Det gick inte att blunda för Natalias kamp, hur hon var lugn på utsidan, stark för alla som behövde henne. Stark för döttrarna och stark för alla sina nära och kära hemma i Ukraina. Människor som hon dagligen träffade via messenger och i telefonsamtal. Jag kom upp i köket medan hon satt och talade med sin gamla moster, kriget närmade sig. Hennes kusin med familj funderade på att ge sig av.

Jag hade uppmanat henne att ta en promenad med döttrarna och visa de platser jag visat för Natalia. Men när jag kom upp på eftermiddagen var hon uppriven. Hon förklarade att hon behövde ta flyget till Polen för att skriva in döttrarna vid universitetet där. Det skulle vara bättre för dem att läsa i Polen för då slapp de lära ett nytt språk. Och det var intagning till de polska kurserna just nu. Sedan skulle Natalia komma tillbaka till Sverige, för kvinnor fick inte några jobb i Polen och hon behövde pengar. Vi hade ju lovat ordna jobb till henne.

Paniken dallrade i rummet, vi kramade om varandra och grät. Det gick inte att sätta sig in i hennes situation. Det närmaste jag kom var när jag bestämde mig för att skiljas, känslan av att inte vara med mina barn. Det gick inte. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig. Vad hjälpte mina ord om att de inte skulle kunna få det bättre någonstans i världen just nu än just hos oss. Att vi verkligen hade resurser att hjälpa dem, att jag redan connectat med Natalia så att hon kändes som min syster. Att jag inte skulle stå ut med att leva med osäkerheten om hon skickade döttrarna till Polen – alla faror med människohandel.

Jag vet inte om hon lyssnade när jag föreslog att de skulle ta det lugnt. Bara stanna här. Att det gick att studera i Sverige – eller så skulle kanske döttrarna kunna ta ett sabbatsår och studera istället. De skulle kunna ta det som en resa och jag berättade hur min dotter tog ett sabbatsår med jobb och resor till Asien, USA och Hawaii.

Kanske hon lyssnade, jag ville tro det.

Det visade sig att döttrarna också ville följa med till Malmö och jag började planera för hur vi skulle ta oss till tåget. Natalia hade inte cyklat sedan hon var barn, så hon behövde träna innan hon satte sig på en cykel. Skulle vi hinna göra det på morgonen.

Om döttrarna följde med oss ville jag göra det till en upplevelse, ett äventyr. Men hur skulle jag kunna göra det när allt jag bjöd döttrarna på var en förolämpning mot Natalia?

Jag kom att tänka på min svåger som varit ansvarig för konstnärsmaterial och skrev till honom och frågade om han visste något bra ställe i Malmö. Han föreslog Drewex och jag skickade länken till Natalia så att Ksenila skulle kunna börja drömma om framtiden.

Torsdagen den 24 mars

Jag vet inte hur länge min sömn varit helt rubbad. Men torsdagen vaknade jag tidigt, låg och vred mig medan bilderna fladdrade förbi i den där dvalan mellan sömn och vakenhet. Till slut gick jag upp och skrev så här i min skrivbok:

”Ingen skulle tro mig om jag skulle försöka förklara. …

Lördagen den 26 mars

Cykelhandlaren kommer in och frågar hur tidigt jag vaknade. Det leder fram till en diskussion som slutar med att från nu ska jag inte läsa några nyheter om kriget och enbart fokusera på våra gästers lycka. Annars går jag sönder. Visst finns det plats att ta emot fler hos oss – men priset skulle bli för högt. Natalia och hennes barn håller på att göra sig hemmastadda. Vi har först och främst ett ansvar för att ta hand om dem.

Jag har så många idéer. Så många projekt. Men vi bestämmer att mitt projekt heter ”Våfflor not War” och går ut på att hitta bästa våffelreceptet till den 7 maj.

Children dreams är Natalias projekt och det kommer hon få hjälp av Patricio Silva och Joacim Sager att driva.

Vi ses kl 13 utanför gamla blomsteraffären. Nu ska jag visa Natalia badet så att hon kan gå dit med sina döttrar när hon känner för det.

Lämna ett svar