Trolldomsprocesserna i Leksand

*** Du hittar mer fakta om trolldomsprocesserna på www.trolldomsprocesser.se ***

*** I min Tidsresebyrå hittar du länkar till tidsresor ***

Sociala medier är fantastiskt! Via instagram blev jag tipsad om att kontakta Johanna Nobelius i Leksand. Nästa söndag ska jag få träffa eldsjälarna som sett till att det reses en minnessten över häxprocessernas offer i Leksand.

Tyvärr är protokollen från rannsakningarna inte återfunna, men vem vet, Torbjörn Näs lyckas kanske lösa även den gåtan i framtiden. Han hittade ju protokollen från Orsa.

Så här står det på Kärringbergets bystugas hemsida

Den 12 söndagen efter trefaldighet år 1670 skrev en präst i Leksand in en nydöpt flicka i församlingens bok. Där stod: ”Margeta, Anders Anderssons i Bergzängh. Nota bene. Barnet döpt i Blåkulla före det blev kristnat.” Ett halvår senare i samma bok: ”1671 den 6 februari brändes i Lixand åtta trulkiäringar”.”

Tjugo veckor efter påskdagen som inföll den 3 april 1670 – dvs 21 augusti 1670.

Vad hände under den här tiden?

Vad var det som ledde fram till det?

Den 19 maj 1669 skedde den första avrättningen i det stora oväsendet. 95 km från Leksand.

Den 24 augusti 1669 tändes bålen i Mora av den första trolldomskommissionen. 57 km från Leksand.

1671 genomförde trolldomskommissionen nya rannsakningar i Dalarna.

I januari 1671 kom trolldomskommissionen till Rättvik. 21 km från Leksand. 70 anklagades, 3 dömdes till döden.

Marie Lennersand och Linda Oja har behandlat perioden i ”När djävulen vandrade genom landet – Krishantering under häxhysterin i Dalarna 1667–1671”, som publicerats i Karolinska förbundets årsbok 2001. Då texten inte är så lätt att få tag i väljer jag att citera delar ur den.

September 1669 –februari 1671

Mycket snart visade det sig att avrättningarna i augusti 1669 inte skulle bli slutpunkten för trolldomsprocesserna i Dalarna. Istället för att lugnet sänkte sig över det drabbade socknarna framfördes nya anklagelser, framför allt i Mora. Dessutom spridde sig häxhysterin till flera nya socknar. Under hösten 1669 och våren 1670 framkom omfattande anklagelser i Orsa, Leksand och Rättvik.

Även i flera andra angränsande socknar fanns anklagelser vid denna tid, även om källsituationen är sådan att det är oklart hur omfattande de var och exakt när de uppkom. Redan under hösten 1669 fanns anklagelser i Ore, och åtminstone under 1670 i Ål och Bjursås. Detta innebär att i princip hela Österdalarna var indraget i dessa trolldomsprocesser, där antalet anklagade och vittnen måst ha gått att räkna i tusental. För myndigheterna, såväl världsliga som andliga, var det alltså en diger uppgift som väntade.

Från myndighetshåll prövades nu en annan strategi än den dittills använda. Efter att den första trolldomskommissionen hållit i rannsakningarna och verkställt avrättningar tillsattes inte omedelbart ytterligare en sådan för att ta itu med de nya fallen. I rådet var man inte helt överens om vilken hållning man skulle inta gentemot den växande häxhysterin, vilket ledde till att det dröjde innan några konkreta åtgärder vidtogs. Inte förrän i januari 1671 påbörjade en ny trolldomskommission sina rannsakningar i Dalarna. Under tiden fram till dess behandlades istället anklagelserna på andra, delvis olika, sätt i de drabbade socknarna. I Orsa, Mora och Leksand hölls rannsakningarna vid förstärkta ting i december 1669, medan det i Rättvik enbart var prästerna som höll förhör. Några rannsakningar inför tinget förekom inte där. Allt detta ledde till att händelseutvecklingen i de olika socknarna kom att bli ganska olikartad under de oroliga ett och ett halvt åren som förlöpte innan nästa kommission påbörjade sina rannsakningar. Vad som i stort sett är gemensamt för alla socknarna är dock att de lokala tjänstemännen och prästerskapet intog en avsevärt försiktigare hållning gentemot anklagelserna, än vad som varit fallen i Älvdalen och Mora under de närmast föregående åren.”

Förhör, förstärkt ting och våldsamheter i Leksand 1669 – 1670

I Leksand tog trolldomsanklagelserna fart under hösten 1669, alltså ungefär samtidigt som i Orsa. Tyvärr är källsituationen från 1669 och 1670 vad gäller denna socken sådan att det inte går att få någon klar bild av händelseförloppet eller kronologin under dessa år. Det material som finns ger emellertid vissa ledtrådar om vad som hände i Leksand under den tid som förlöpte från de första noterade anklagelserna och fram till kommissionsrannsakningarna i början av 1671.

Det går att fastställa att det lokala prästerskapet under hösten 1669 började hålla förhör med anklagade och vittnen och fortsatte med detta under hela 1670. De civila ämbetsmännen, som fogden och länsman, förefaller däremot ha hållit sig mera i bakgrunden. Kyrkoherden Daniel Helsingius förde anteckningar om förhören även om de är kortfattade ger de viktig information om händelseförloppet i socken. (Dessa anteckningar ska finnas i en kollekträknebok som finns bevarad i Leksands kyrkarkiv. De ska omfatta ca 8 sidor.)

Av allt att döma hölls också, liksom i Mora och Orsa, en särskild trolldomsrannsakning i samband med det ordinarie tinget i december 1669. Några protokoll från dessa rannsakningar är inte bevarade, men det finns i annat material uppgift om att trolldomsrannsakningar ägt rum vid decembertinget (den 18-20 december 1669. Det hänvisas till dessa i domar i kommissionens resolution samt i korrespondens mellan Duvall och De la Gardie.)

I Leksand förefaller rannsakningarna dock ha varit långt mindre uttömmande än i Mora och Orsa. Tinget höll bara på i tre dagar och de ordinarie ärendena tog, liksom alltid i denna stora socken, mycket tid i anspråk. Detta kan jämföras med Orsa, där trolldomsrannsakningarna ägnades en hel vecka (8-14 december). Den troliga orsaken till att man inte höll lika grundliga undersökningar och omfattande förhör i Leksand som i Orsa, är att man helt enkelt inte hann. Trolldomsrannsaknignarna hade redan krävt så mycket tid att de påverkat de ordinarie tingen.

Det är oklart hur många Leksandsbor som var involverade i häxhysterin under den aktuella perioden. I kyrkoherdens anteckningar omtalas tjugo bortförda barn och femton anklagade ”häxor” (en man och resten kvinnor) men anteckningarna innehåller knappast någon fullständig redovisning. Uppgifter om hur många trolldosmanklagade som ställdes inför tinget i Leksand i december 1669 saknas, men de var minst elva. I domen från komissionen 1671 omnämns nämligen tio personer som dömts till döden vid tinget, och en man som tingsrätten remitterat till hovrätten.

Vad som hände vid tinget är givetvis utifrån det knappa källäget omöjligt att veta, men en kommentar från landshövding Duvall om att ’de anklagade förfäktade sig med sin oskyldighet’ antyder att flertalet av dem som ställdes inför rätta vid det förstärkta tinget nekade till trolldomsanklagelserna. Vissa inblickar i det som i övrigt ägde rum finns i kyrkoherdens anteckningar om Blåkullaanklagelserna, som börjar i september 1669, alltså inte långt efter de stora avrättningarna i Mora. Den första noteringen handlar om en 5-årig flicka från byn Hagen som påstod sig vara ’förd av en piga’. Under hösten 1669 fortsatte sedan en stadig ström av föräldrar och barn att besöka prästgården för att framföra liknande anklagelser.

Förhörsanteckningarna vittnar inte om att några mer omfattande åtgärder vidtogs med anledning av barnens berättelser. Först ett par månader efter de första anklagelserna finns det första notiserna om att anklagade hade förhörts. Då var det hustru Börta från Plintsberg som hördes tillsammans med sin dotter och son. Alla tre nekade till anklagelserna. Exakt hur förhören gått till framgår inte av de sparsamma anteckningarna, men det förefaller som om de anklagade perrongerna antingen själva sökt sig till prästgården – kanske för att försvara sig mot skrämmande rykten – eller kallats dit. Det finns inte några anteckningar om konfrontationer mellan anklagare och anklagade, till exempel i syfte att de förra skulle övertyga de senare att erkänna. Sådana kan givetvis ha förekommit ändå.

Samtliga anklagare var barn, som åtföljdes till prästgården av sina föräldrar. Barnen förefaller ha vittnat friviligt, men det finns antydningar om att en del hade pekats ut som Blåkullafarare och sedan utsatts för övertalningsförsök i syfte att de skulle instämma i de övriga vittnesmålen. Prästen framstår inte som särskilt drivande i vittnesförhören, och när en 12-årig gosse från Lindberg nekade till att ha varit i Blkulla kommenterade prästen det med ’tyckes och att han säger sant’. Samtidigt måste det understrykas att det inte finns något som tyder på att prästerna har varit misstrogna mot de ibland tämligen fantasifulla vittnesmålen. Dessutom finns antydningar om att förhören med anklagade häxor kunde hållas i skarpare ton än den som rådde då de vittnande barnen förhördes.”

Häxhysterin begränsades inte till vissa byar utan spred sig relativt snabbt över stora delar av socknen (med övervikt för socknens norra delar).

Anklagelserna uppvisar stora likheter med dem i Älvdalen (barnaförande till Blåkulla), dock utan magisk skadegörelse.

Rannsakningarna vid tinget i december 1669 fick inte anklagelserna i Leksand att minska (något som framgår av landshövding Duvalls korrespondens med De la Gardie).

”Under sommaren 1670 var stämningen i Leksand helt uppenbart mycket orolig och uppretad. Myndigheternas strategi att inte tillåta några ytterligare rannsakningar gjorde inte att oron lade sig. Från Leksand och andra drabbade socknar framfördes önskemål till bland annat Kungl. Maj:t om nya rättegångar, men dessa påtryckningar ledde inte till några insatser på kort sikt. å några åtgärder inte vidtogs mot de utpekade häxorna valde några personer att själva göra upp med sin förmenta plågoande. I slutet av augusti misshandlades Karin Nilsdotter”, se nedan.

”Hösten 1670 hade trolldsomanklagelserna i Leksand hållit på i över ett år och visade inga tecken på att mattas av. Istället kom ständiga rapporter från präster och civila ämbetsmän om att anklagelserna höll i sig. Prästerna var lämnade med den svåra uppgiften att försöka lugna ned den oroliga stämningen i socknen, särskilt efter sommarens våldsamma händelser. I väntan på rättegångar hade länsmannen lyst frid över de anklagade häxorna, och den redan skedda misshandeln skulle utredas inför rätta. Samtidigt försökte prästerna i kyrkan och sockenstugan förmana folket ’till bön, tro, hoppet och tålamodet’. Inför allmogen betonade de att våldsamheter ledde till att man drog på sig ’Guds och höga överhetens onåd och straff’, istället för ’gunst och förlossning’. Kyrkoherden och kaplanen hade dessutom i de olika byarna låtit kalla samman föräldrar, barn och anklagade ’mest alla dagar i veckan’ för att rannsaka. Helsingius ansåg sig därför ha ganska goda kunskaper om trolldsomsväsendet i socknen. vilket han själv trodde skulle vara en fördel när det väl blev dags för rättegångar.” (Här ska det finnas korrespondens från Helsingius till Duvall från den 30 september 1670 – titta i Krönigssvärd II sid 79)

Den andra kommissionen, januari – februari 1671

”Resultatet av decembertinget i Mora, Orsa och Leksand 1669 blev att ett stort antal domar vidarebefordrades till Svea hovrätt, där de förefaller ha blivit liggande utan åtgärd under 1670.”

Fundering: vad hände med dem som dömts av häradsrätten? Sattes de i förvar (som de trolldomsanklagade från Älvdalen)?

”Under sommaren 1670 restes krav från allmogen i Österdalarna om en ny kommission, och en sådan tillsattes så småningom. I januari och februari 1671 rannsakade den andra trolldomskommissionen i Rättvik, Leksand, Mora och Orsa.

När kommissionen väl tillsattes var detta efter en lång period av osäker väntan för befolkningen i de drabbade socknarna. Under sommaren 1670 började ett missnöje märkas med myndigheternas avvaktande strategi. I juli hölls därför ett möte i Rättvisa sockenstuga med representanter från Leksand, Ål, Mora, Orsa och Ore, kyrkoherdarna från Rättvik och Leksand, kaptenen vid Rättviks kompani Thomas von Möhlen samt länsmannen och nämnden från Rättvik närvarande. Mötet var sammankallat för att man ville be Kungl. Maj:t om ’hjälp och tröst’. Det föreslogs att två representanter skulle sändas till Stockholm och man bestämde sig för att skicka en från Leksand och en från Rättvik. Den överhetsperson man borde ha vänt sig till var landshövdingen, men han befann sig under 1670 på en flera månader lång resa i Finland och i hans frånvaro beslöt man sig för att vädja direkt till Kungl. Maj:t.

Allmogens bön om hjälp visade sig efter en tid ge resultat. I oktober 1670 diskuterade både rådet och hovrätten hur man skulle agera ifråga om mhäxhysterin i Österdalarna. I rådet fanns en del tveksamhet om hur hårt det var lämpligt att gå fram och flera röster manade till försiktighet. Slutligen beslutades emellertid på allmogens begäran att en kommission skulle tillsättas för att rannsaka i Leksand och Rättvik, där den förra kommissionen inte hållit några rannsakningar. Även om man från överhetshåll inte var överens om vilka åtgärder som vore lämpligast var ändå alla parter införstådda med allvaret i situationen. Oavsett hur eller varför detta fruktansvärda i Dalarna hade uppstått, så var man tvungen att hantera det efter bästa förmåga. Det inträffade var nämligen inte bara en fråga som rörde några avlägsna dalsocknar, utan något som kunde få konsekvenser för hela landet.”

”Kommissionsarbetet skulle gå till på samma sätt som förra gången, vilket innebar att både rannsakningar och domar skedde på platsen. Till sin sammansättning var emellertid denna kommission något annorlunda än sin föregångare. Den fick klara sig utan de hovrättsassessorer som funnits med i den förra kommissionen, och den leddes inte av något riksråd.”

Ledare: Landshövdingen i Västmanlands län, jurist Ernst Johan Creutz (tror till Lorentz Creutz)

Övriga ledamöter var lokala representanter som varit ledamöter av den förra kommissionen eller varit närvarande vid de förstärkta tingen i december 1669.

Henrik Kock, borgmästare i Falun

Erich Erlandsson, landsdomare

Magnus Persson, landsdomare och den som ledde den första rannsakningen i Älvdalen

Präster från Dalarna (ska finnas en förteckning i Svea hovrätts arkiv)

Ernst Johan Creutz protesterade när kommissionens uppgifter växte från att bara rannsaka i Leksand och Rättvik till att även behandla alla de mål som ännu väntade på Hovrättens avgörande.

Fogden Johan Arvidsson (som drev processerna i Älvdalen) ansåg att kommissionens arbete borde få gå ’långsamt’ till och att kommissionens skulle besöka sex platser där rannsakningar skulle hålas med anklagade från inte mindre än nio olika socknar. Vid det här laget gick anklagade och vittnen att räkna i tusental och det skulle ha behövts flera år för att reda ut alla anklagelser till fullo.

Rannsakningarna kom att hållas på följande platser:

Rättvik: 4-13 januari 1671

Orsa: 14-23 januari 1671 (omfattade även Ore)

Mora: 24-25 januari (omfattade även Älvdalen)

Leksand: 26 januari – 4 februari (omfattade även Ål och Bjursås)

Dalarötter kan du beställa Torbjörn Näs sammanställning av häxprocesserna i Orsa

Det finns inte något förtecknat och justerat protokoll från rannsakningarna. ”Troligtvis har något sådant aldrig ens färdigställts.” I en not skriver författarna ”Protokollen skulle kunna vara förkomna, men det troliga är att de aldrig blev renskrivna och klara. Från våren 1671 finns en omfattande korrespondens mellan dels diverse myndighetspersoner i Dalarna och dels sådana som varit inblandade i kommissionens arbete. I denna korrespondens finns en mängd förmaningar, ursäkter och bortförklaringar som rör just dessa protokoll som då inte var färdigställa.”

Från Rättvik finns anteckningar som troligen förts av kyrkoherde Gustav Elvius.

Domarna från Leksand finns bevarade.

För övriga socknar kan ledning endast hämtas från korrespondens mellan myndighetspersoner.

Leksand 26 januari – 4 februari

138 personer från Leksand, Ål och Bjursås rannsakades.

Tingsrätten hade dömt tio av dem till döden i december 1669. Kommissionen dömde dessa tio samt ytterligare fyra personer till döden. Sex av dessa var villkorligt dödsdömda (de skulle föras ut på avrättningsplatsen och förmås att erkänna). En av de villkorligt dödsdömda avled innan avrättningen, övriga fem fortsatte förneka.

Anledningen till att fler avrättats i Leksand än i Rättvik var att fler erkänt. I Rättvik nekade de anklagade, medan de som erkänt i Leksand inte gick att rädda. ”I övrigt drev kommissionen tillsammans med prästerskapet linjen att de drabbade skulle räddas tillbaka till den kristna gemenskapen. Med skolor, böner och avhållsamhet från sådana aktiviteter som lockade Djävulen skulle alla i församlingen tillsammans se till att Satan förlorade sin makt över människornas sinnen.”

Dömda i Leksand

Ovillkorlig dödsdom: 8 (några hade pressats till erkännanden men det finns inget som visar på tortyr. Men bara för att man erkänt för prästen var det inte nödvändigt att dömas till döden. Det finns anteckningar om personer som bekänt inför prästen men som inte finns med bland de dödsdömda.)

Villkorlig dödsdom: 6 (varav en avled innan domen avkunnades)

Två söndagar i stocken med ris i händerna: 6 unga kvinnor (”Förtjänat dödsstraff för sin grova misshandel” men eftersom de var unga, hade bekänt frivilligt och visat ”goda bättringstecken” blev de förskonade på prov. Till ”påminnelse” för dem, för att ”Satan flitigare genom bön fly måge” och dessutom frö att stilla församlingens ”förargelse” skulle de sitta två söndagar i stocken med ris i handen. På tredje söndagen skulle de återigen tas in i församlingen genom uppenbar skrift.

Ris på kyrkvallen: 3 (de hade ”tillstått sig förföra barn”)

Kyrkplikt och uppenbar skrift: 4 (straffades troligen för att ha berättat osanning, hotat sina grannar eller ha utövat spådomskonst)

Tre gatlopp: 4 unga pojkar som hade ”begått så stor synd” att de borde få dödsstraff, men att de skonades om de bättrade sig. De fick istället löpa tre gatlopp som ”av andra gossar ska anställas och förrättas”.

Lyssna på inslaget i P4 Dalarna

April 1671

”Inte heller den andra kommissionens rannsakningar hade förmått stilla häxhysterin. Duvall summerade i sin landshövdingerapport från april 1671 hur trolldomsprocesserna hade hanterats från 1668. Han betonade svårigheten att döma i denna typ av mål, där det inte var någon enkel sak att veta hur bevisen skulle bedömas. Duvall drog också upp riktlinjer för hur man fortsatt skulle bekämpa häxhysterin. Han hade redan året innan beordrat att om nya trolldomsanklagelser framkom skulle de som bekänt sig skyldiga hållas inspärrade hemma i socknen och förmanas flitigt av prästerskapet. Denna order upprepades nu, vilket alltså innebar att utpekade häxor inte skulle skickas till fängelset i Falun Barnen skulle sättas i skola, och om någon sådan inte fanns skulle prästerna besöka dem ofta och hålla bön med dem.

Per Henrik Rosenström anger i en uppsats att Gustav Duvall den 15 april 1671 skulle ha uppgett att 47 personer avrättats sedan 1669 i Dalarna dömda för trolldom.

Landshövdingen var i det här skedet markerat återhållsam och uppmanade landsdomaren Magnus Persson att inte ta upp något fall utifrån ”löst tal”. Med tiden gav denna strategi resultat, för allt eftersom månaderna gick avtog trolldsomanklagelserna. Efter att ha pågått i flera år var till slut häxhysterin över för Dalarnas del.”

Karin Nilsdotter

I slutet av augusti 1670 misshandlades Karin Nilsdotter, en gammal piga som var anklagad för att föra barn till Blåkulla. Hon var i tjänst hos sin bror Pär Nilsson, och till hans gård om Olof Hansson med sin (vuxne) son Hans Olofsson från Näsbygge by en söndag. De träffade Karin ute på gården där de började slå henne med störar som de haft med sig. Hennes ena arm blev svårt skadad och det vänstra ögat ’helt fördärvat’. Olof och Hans nöjde sig dock inte med det, utan när Karin blivit införd i stugan och lagd i sängen följde de efter och fortsatte slå henne. De hade också slagit till Pärs hustru och vält omkull saker innan i huset. Hans Olofsson berättade, då detta ärende togs upp vid tinget, att anledningen till misshandeln var att de ville hämnas på Karin som påstods ha ridit på honom till Blåkulla. Olof och Hans dömdes sedermera av tingsrätten och hovrätten att löpa nio gatlopp var och att betala 30 daler silvermynt till Karin.

Ingil från Torrberga

I maj 1670 sökte hon upp kyrkoherden och bekände ’godvilligen’att hon som ung förts till Blåkulla av sin mor. Hon utsattes för många förhör och ändrade flera gånger sin bekännelse, innan hon slutligen avrättades i februari 1671. Vid det första förhöret bekände Ingil att hon blivit döpt i helvetet, bolat med Satan och tillsammans med många andra barn fört två av sina döttrar till Blåkulla. Då dessa barn något senare framförde anklagelser mot henne, tog hon dock tillbaka sin bekännelse. Efter ’hård förmaning’ i sakristian, ändrade hon sig återigen och nu bekände dessutom de två döttrarna att de varit i Blåkulla. Efter dessa händelser förhördes Hustru Ingil flera gånger under sommaren 1670 och kom då ömsom bekänna och ömsom förneka.

Lämna ett svar