I fredags intervjuade jag Fredric Piper för en artikel till Cykelfrämjandets tidning. Samtalet varade bara trettio minuter, men kanske förändrade det mitt liv.
Han berättade hur en utmattningsdepression fick honom att i yrkeslivet gå från prestation till passion.
Det kickade igång så många tankar i mig.
Var hittar jag min passion?
Passion
Moderator
När jag letar mig ner i mitt minnesskafferi hittar jag burken från Österlen Lyser. Vi hade bjudit in till ett informationsmöte angående ansökan om undersökningstillstånd. Det var som om jag bara lydde när jag vågade ta plats mitt på tingshusets golv och moderera diskussionen.
Lite av samma känsla som när jag fick flow i pläderingarna som försvarsadvokat.
Lyssna in. Fånga upp. Kanalisera andras tankar och känslor.
Det är svårt att beskriva känslan med ord. Men här har jag verkligen nytta av den högkänslighet som så ofta sätter käppar i hjulet för mig.
Stå på scen
Fram till att jag träffade mina barns far 1985 var teater en stor del av mitt liv.
I skolan tillbringade jag rasterna inomhus med att träna inför fredagens roliga timme. I Ungdomens Röda kors drog jag igång teatergrupper och vårens föreställningar blev en av de stora aktiviteterna.
För att få spela piano för kantorn var jag med i kören. Hon uppmärksammade mitt sätt att läsa bibeltexter och gav mig mycket beröm. Församlingsmedlemmar skojade om att jag borde bli präst.
Under högstadietiden fortsatte teaterspelandet och jag var med i en teatergrupp på skolan. Men när jag träffade mina barns far ersattes teatern av husrenoveringar och festande.
Ändå dök det upp i mitt liv.
Först var det Ja till Österlen där jag hamnade i tv-rutan och fick mycket beröm av reportrarna som påstod att jag ”gick igenom i rutan”. De hade kollat filmer innan de intervjuade mig i direktsändning från studion. Det var mycket media där under några år, tills jag bestämde mig för att skiljas och att hoppa av hela mediakarusellen.
Kanske är det möjligheten att återigen spela teater som kittlar när jag drömmer om att bli tidsreseguide. Ett frö som såddes för länge sedan men verkar behöva lång tid för att etablera sig. Förra årets DinoHoj var ett litet steg på den resan, men jag vill göra så mycket mer.
Katalysator
Som advokat hade jag långväga klienter som uppsökte mig för att få hjälp med att upprätta testamente.
Vad var det som särskiljde mig?
Kanske var framgångsfaktorn min förmågan att fånga upp deras innersta tankar som de inte själv kunde sätta ord på.
Senare i livet har det blivit en belastning. När jag möter människor känner jag av och ser alla deras fantastiska möjligheter. Sedan gör jag det till min uppgift att förverkliga deras drömmar, för när jag inte längre har en tydlig roll har jag svårt att skilja på vad som är ”mitt”.
På en kurs fick jag tipset att hålla mig till min ”mittlinje”.
Men hur ska jag kunna göra det när jag inte vet vad som är min ”mittlinje”?
Formulera förlikningar
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva passionen i det här, för samtidigt som jag älskade det var det utmattande och bidrog till mina självmordsplaner.
Som advokat var jag skicklig på att hitta förlikningar. Här la jag enormt mycket energi då jag visste att en förlikning fick alla inblandade att må så mycket bättre än om konflikten avgjordes av domstol.
Alla dessa konflikter förpestade till slut min tillvaro och även mitt privatliv fylldes av konflikter.
Men det fanns ändå något kittlande i arbetsuppgiften. Att lyssna in, hitta samsyn, synkronicitet, se möjligheter. Och att utifrån det jag hörde kunna formulera en lösning, få något på pränt som skulle hålla långsiktigt.
Innovation
Vid två tillfällen har jag gjort IPU-test. Båda gångerna har de kommit fram till att jag är extremt drivande. I mitt betyg från tingsrättstiden står det att jag är envis (fast med vackrare ord). Utan denna envishet hade jag gett upp visionen om Billesholm för länge sedan. I nio år har jag kämpat mot ”aporna” (se länk i gårdagens inlägg).
Den andra IPU:n blev jag erbjuden efter ett föredrag i Örebro. Testresultaten var så spännande att de gjorde många fler tester och t o m reste ner till Hamnenhög för att gå igenom resultatet.
Det som stack ut allra mest var att jag hade samarbetsrollen ”Plant” som jag skrivit om här.
Den senaste tiden har det blivit tydligt att jag inte mår bra om jag ”förbjuder” mig att ha nya idéer.
I januari gick jag ner i mörkret igen. Den här gången var det för att jag inte fick igenom den vision som jag målat upp och kände hur jag återigen ”lurat” in människor att tro på den vision jag målat upp. Så för att få slut på idésprutandet satte jag mig och la patiens, det var enda sättet att hålla popcornshjärnan i styr.
Så drog Alexandra med mig på avslutningseventet för Söderåsen 2.0. Orden från Hankville Farms ägare blev till popcornskärnor. Värmen från samtalet med Tatiana på Cykelfrämjandet, att se utställningen på Kalmar Slott och så slutligen intervjun med Fredric Piper fick popcornen att poppa. Och på några dagar fanns projektidén där. Den väcker mig i gryningen och jag bara måste skriva den.
Att få uppslukas av dessa idéer får mig att må bra.
Detta ska jag tala med min terapeut om i morgon. För just här tror jag att problematiken finns.
Som läkare upprepar var gång jag söker vård för ”inbillad” bipolaritet – ”det är din personlighet och du måste lära dig leva med den”.
Min dotter tror att jag har ADHD, men även det är jag utredd för. ”Alla har olika grader av ADHD, men du har inte så mycket att det diagnostiseras som ADHD.”