“Det är i motvind drakarna lyfter”

VitsipporDen där tröttheten var nog bra – trots allt. Det fängslade mig i sängen och förbjöd mig att läsa. Och den där depressionen var nog också bra – trots allt. Även om jag inte riktigt är redo att acceptera det – än.

Den fick saker att hända.

Någon skrev till mig – “Går det lätt är det rätt” – och den senaste tiden har det inträffat fler saker på några veckor än vad som inträffar på flera år i andras liv.

De där första dagarna var som en karusell på Kiviks marknad. En av de där som snurrar runt, runt, runt i en allt högre hastighet. Ni vet de där som får det att snurra i huvudet även en stund efter att du klivit av.

Ja, och tänker man på allt som hänt så är det inte så konstigt.

Den 13 februari körde mina föräldrar in mig till psykakuten och jag blev inlagd. Där erbjöds jag, måndagen den 17 februari, ECT-behandlingar. Min älskade var klok och hade perspektiv. Han tillbringade tisdagen med mig och försökte få mig att förstå att det inte var mig det var fel på – att det var situationen som var ohållbar – att elchocker i hjärnan inte skulle förändra det som påverkade mig negativt.

– Redan första gången vi pratade sa du att du ville skriva. Jag tar hand om dig så att du kan förverkliga din dröm. Du har en ny karriär nu – som författare – då kan du ju inte riskera minnesförluster – hur skulle du då kunna skriva. Men först måste du bli frisk.

Hans ord gjorde skillnad. Jag tackade nej till ECT-behandling och med hjälp av vårdarna började jag jobba med att acceptera en konkurs. Det fanns inte någon annan utväg.

Måndagen den 24 februari skrevs jag ut från sjukhuset för att hinna med flyget till Stockholm tisdag morgon. Resan var planerad sedan länge. Vi skulle lyssna på Sarah Brightman på Hovet.  Men resan fick ytterligare ett ändamål – att lämna in min utträdesansökan på advokatsamfundet.

Utanför sjukhuset hade mina föräldrar och min älskade tagit hand om det praktiska.

Det fanns en sorg och en trötthet i mig, men just då inte tid att vila. För även om du ligger i sängen jagar oron vilan på flykt i hjärnkontorets mörka korridorer.

Lördagen den 1 mars körde vi ner till Hammenhög för att packa mina privata tillhörigheter. Färden till psykakuten hade inte varit planerad. I garderoben låg fortfarande de knutna strumpbyxorna. Huset jag en gång hade älskat var nu fyllt av bilder där jag såg min livlösa kropp hänga i takbjälkarna.

Måndagen den 3 mars berättade min älskade för min sekreterare. Där och då fanns absolut inte något kvar av den en gång så karismatiska advokaten. Det fanns inget att beundra, inget att se upp till. Min kropp var som ett mjölkpaket men fyllt av skam, skuld och ångest.

Min mor körde mig till Ystad för det första mötet med psykologen. Det var ett bra möte. Ändå rann kraften av mig när jag såg röran i lägenheten. Istället åkte jag med hem till mina föräldrar.

Kraften att underteckna konkursansökan fanns inte. Först onsdagen den 5 mars förmådde jag mig göra det vid min Älskades köksbord. De två dagar som följde satt jag i sängen. Grät, skrev och skickade ett mail till de jag kände mig skyldig att informera. Brevet kopierade jag in i ett blogginlägg som jag tidsinställde. Min hjärna var förvirrad – och jag glömde säkert skriva till många.

Fredagen den 7 mars behandlade advokatsamfundets styrelse min utträdesansökan. Samma dag öppnade tingsrätten brevet med min konkursansökan.

På måndagen publicerades blogginlägget – kanske var det samma dag som konkursansökan kunggjordes i tidnignen – jag vet inte. Samtidigt bestämde jag mig för att inte gå in och besvara enskilda meddelanden. Nu var det tid för mig. Inga krav – inga måsten.

Responsen blev överväldigande – och alla varma ord hjälpte mig verkligen igenom de svåra dagarna. När jag fått distans har jag lovat mig själv att gå igenom dem igen – njuta – ta till mig – och svara. Men inte än – fortfarande är mitt liv som en torktumlare.

Den 11 mars träffade jag psykologen och den 12 mars lämnade jag företagets bil, nycklar och datorer till konkursförvaltaren. Innan min mor körde mig till tåget skrev jag ett utlämnande blogginlägg. Men jag hade aldrig väntat mig de starka reaktioner som följde.

Min depression fick också mina föräldrar att fundera över meningen med livet. Den 13 mars valde de att sälja sin mark i Hammenhög.

Hos min älskade sökte jag och fann vila. Där är det ingen som känner mig. Han återuppväckte de där drömmarna. På bokrean i Stockholm hade han gett mig Stephen Kings bok “Skriva”. Dit flydde jag så fort det fanns ork.

Dagarna hos mina föräldrar hade fått oss att prata framtid. Jag frågade vad de drömde om. Gården i Övraby kräver mycket underhåll – hur ville de ha det när de inte orkade bo kvar? Vi bestämde att de skulle börja titta på hus i Ystad, fundera över hur deras drömhus skulle se ut. När jag pratade med min mor söndagen den 16 mars berättade hon att de hittat ett trevligt hus på Hemnet.

Hos min älskade hämtade jag kraft – där kände jag mig snabbt starkare. Tankarna var fria och jag bestämde mig för att försöka hitta ett annat liv – ett enklare liv med utrymme för skrivandet. Ett liv utan bil.

Men den där energin räckte inte långt när jag kom ner till Ystad. De där breven – ja, jag saknar ord för vad de gjorde med mig. Det som skulle vara en vecka blev några dagar i Ystad – orken räckte inte – och jag började bli orolig för vad jag skulle kunna göra med mig själv. Redan torsdagen den 20 mars tog jag tåget upp till Lugnet igen.

– Blunda, sa han, och håll fram dina händer. Det var något hårt och kantigt. Nu kan du öppna ögonen.

Åh, systemkameran hade kommit. En ny terapi för att skingra tankarna från allt jobbigt som behövde göras. Men den här helgen kom mycket att handla om familjen – om huset mina föräldrar hittat på Hemnet – som visat sig vara helt fantastiskt på visningen den 22 mars.

Tågtiden blev ett skönt avbrott för tankar, reflektion och mental förberedelse för mötena med psykologen. Den 26 mars hämtade mina föräldrar mig för en specialvisning på huset (som de redan lagt bud på). Ja, och det var helt fantastiskt – verkligen! Bara så rätt – ett uterum i söder, ett plan med en källare som skulle kunna bli en gästvåning – en bra skrivarlya för mig och en bostad för barnen. Att vänta skulle vara idioti och de slog till!.  Samma dag som de bestämt sig kontaktade min tidigare granne mig på FB och berättade att hans far var intresserad av att köpa bostadsrätten i Ystad. Jag hade i tidigare kontakter skojat om inte grannen längtade tillbaka.

Det var intensiva dagar där hemma hos mina föräldrar. Orken fanns inte för mig att börja lägga ut MC-ställ och andra grejor på Blocket – men vi fick i alla fall ut annons om fars maskiner. De kom ut på onsdagskvällen – samma dag som vi tittat på det nya huset. Det tog inte många minuter förrän fars mobiltelefon började ringa. Hela torsdagen avlöste lantbrukarna varandra i vardagsrummet. Avtal träffades, handpenningar betalades och kvitton undertecknades. På kvällen fanns bara en gödningsspridare och traktorerna kvar. Så snart ork finns ska fars annonser uppdateras och mina MC-kläder läggas ut på blocket.

Helt utmattad satte jag mig på tåget igen den 27 mars, nu med en bultande förkylning i kroppen. Det fanns många tankar i mitt huvud. Vi hade informerat barnen och deras far om husköpet och räknade med att flytta till huset i början av juli. Det skulle bli början till något nytt.

Söndagen den 30 mars skrev dottern till mig på FB att de hade hittat en 2:a som deras far skulle köpa till dem. Köpekontraktet skrevs den 31 mars.

Ja, så är jag då här på Österlen igen. Den första april – psykologtid och städning av lägenhet. I onsdags visning – och – ja – vi kom överens om pris och tillträde. Nu ska det bara skrivas också.

På mindre än två månader har hela mitt liv förändrats. Plötsligt har jag två år för bara skrivandet! (Mina föräldrar tänker inte flytta ifrån gården än – huset i Ystad blir som en fritidsbostad som ska renoveras och där jag kan bo gratis under tiden.) Barnen kommer att bo nära i egen lägenhet – och jag slipper alla vardagskonflikter. Min älskade tar hand om mig – det finns inga måsten och krav.

Känslan av att nyss ha stigit av den där snabba karusellen är nog ganska naturligt.

4 Comments

  1. Du är fantastisk i allt detta, Annika!
    En dag när din kraft räcker till, när jag har landat i vad jag just nu befinner mig i så hoppas jag att våra vägar korsas igen. Att vi då har möjlighet till stunder av samtal.
    Stor kram
    Viktoria

  2. Annika – du berättar din historia på ett fantastiskt sätt. Jag beundrar dig för att du vågar vara så öppen och ärlig. Jag är också övertygad om att det är det rätta sättet,även om det gör dig sårbar och utlämnad.
    Tack för att du delar med dig!

    1. Tack – ja, jag har fått så många personliga meddelanden av människor som blivit hjälpta av mina texter. Kan mina erfarenheter bli en tankeställare som får en enda person att stanna upp och reflektera så är det värt risken att bli sårbar.

Comments are closed.