Cykling på Bjärehalvön

När jag växte upp var Mårtensfirandet en lika viktig tradition som julfirandet. Till Mårten skulle betorna vara uppe. För min del kan det lika gärna vara stekt kyckling som gås. Det viktiga är rödkålen, brysselkålen, äppelmos och katrinplommon.

När jag växte upp var Mårtensfirandet en lika viktig tradition som julfirandet. Till Mårten skulle betorna vara uppe. För min del kan det lika gärna vara stekt kyckling som gås. Det viktiga är rödkålen, brysselkålen, äppelmos och katrinplommon.

På Bjäre pågår projektet “Aktiv Livsstil Båstad Bjäre”. Efter en cykelhelg med utgångspunkt från Båstad kan vi intyga att det är fantastiskt att cykla på Bjäre även i början av november.

Det behövs bättre skyltning av cykellederna. Vi cyklade vilse, enligt google-maps hamnade vi i väglöst land.

Det behövs bättre skyltning av cykellederna. Vi cyklade vilse, enligt google-maps hamnade vi i väglöst land.

Lördag morgon lastade vi cyklarna i bilen och körde till Förslöv. Vi kunde ha tagit tåget – men då Skånetrafiken flera gånger visat sig opålitliga (både med inställda tåg, att man inte fått ta med cyklarna, ersättningsbussar som inte alltid tar med cyklar osv) kan vi inte riskera att förlora värdefull upplevelsetid på irritation över Skånetrafiken.

Enligt cykelkartan passerar cykelleden “Bjärehalvön runt” utanför Förslöv. Tyvärr är inte cykelleder skyltade, men med hjälp av kartan hittade vi rätt – till en början. Så småningom hamnade vi helt vilse och fick cykla tillbaka på dåliga underlag. Asfalt är det bästa underlaget – men även grus kan fungera. Det är stor skillnad på grus och grus – stora stenar är helt hopplös cykling, eller i vart fall en stor utmaning för de flesta.

Vi följde gamla riksvägen mellan Köpenhamn och Oslo och stannade vid informationsskyltar där vi läste om postrånet 1757 och Milstenen i Tvehöga innan vi rullade ner för Hallandsåsen till Östra Karup. Exakt vilka vägar vi körde lär vi aldrig få veta – men det var fantastisk cykling, särskilt genom reservatet Hallandsåsens nordsluttning.

Vi hamnade i Malen och cyklade massor av vilse, stannade vid porlande bäckar, rullade nerför underbara backar och kämpade oss uppför innan vi insåg att vi nog fick ta en stor väg tillbaka till Förslöv och hämta bilen innan det blev mörkt. I Nöttebacken uppskattade jag att cykeln har många växlar, för att inte tala om hur bra det skulle ha varit med en elcykel.

Skånsk äppelkaka på Pensionat Enehall i Båstad

Skånsk äppelkaka på Pensionat Enehall i Båstad

Enehall väntade varm bastu innan gåsmiddagen. Någon har beskrivit Pensionat som en sorts hotell fast lägre standard. Jag håller inte med. Maten var vällagad och sängarna sköna. Här fick vi en av de bästa frukostarna vi ätit; ost från Skottorp, skinka från Heberlein. Vi värdesätter lokala kvalitetsprodukter framför ett gigantiskt utbud. Hela stället hade en lugn och gemytlig atmosfär.

Men det allra bästa var ändå bastun efter en lång dags cykling. Jag vet inte om det var alla uppförsbackar, den stora gåsmiddagen, den sköna sängen eller bastun – men sov som en stock gjorde jag!

Någon som vet vad detta är! Doftade ljuvligt och vi såg blommande buskar på två olika ställen i Båstad.

Någon som vet vad detta är! Doftade ljuvligt och vi såg blommande buskar på två olika ställen i Båstad.

Redan vid niotiden satt vi på cykelsadlarna. Vi följde stigarna längs havet till Kattvik. Fantastisk utsikt och bilfritt. Båstad ligger som i en gryta och det var alldeles lugnt.

I Båstad hade löven ännu inte blåst av. Vilka färger!

I Båstad hade löven ännu inte blåst av. Vilka färger!

Cyklingen från Kattvik till Haga krävde rejäla benmuskler och balans i uppförsbackar och genom gyttja. Gyttjan tillhör inte vanligheterna – och med en elcykel skulle även den otränade klara rundan.

I november är bilarna få - vilken njutning med slingrande - nästan bilfria - asfaltvägar.

I november är bilarna få – vilken njutning med slingrande – nästan bilfria – asfaltvägar.

Efter gårdagens steniga underlag prioriterade vi asfaltsunderlag före den kustnära Skåneleden längs havet. Istället gjorde vi avstickare ner till Gröthögarna via en härlig nedförsbacke. (Hovs hallar har vi besökt tidigare – men miljön där är ett måste för förstagångsbesökaren.)

Cykling på Bjäre innebär många pauser där vi bara står och beundrar utsikten.

Cykling på Bjäre innebär många pauser där vi bara står och beundrar utsikten.

Bjärehalvön skulle verkligen vinna på ordentlig skyltning för cyklister. Jag har aldrig sett något namn på den cykling vi gör. Det handlar inte om landsvägscykling som ska gå så snabbt som möjligt, inte om mountainbike som är ute i skogen. Nej, vår cykling handlar om att njuta. Det bästa är om du slipper läsa kartan och kan följa vägskyltar. Bjäre är perfekt för vårt sätt att cykla. Det är aldrig långt mellan matställena, det finns många smala asfalterade vägar och i lågsäsong går det att hitta prisvärda boenden.

Via Västra Karup nådde vi Salomonkrog. Deras buffé är den bästa jag vet! Massor av kreativa grönsaksrätter, ägg, lax, kallskuret – och efteråt ett dignande dessertbord. I går kostade brunchen 155 kr/person. Atmosfären är avslappnande – och det är bara några trevliga böcker och tidningar som fattas vid brasan för att göra upplevelsen komplett.

Medan vi åt började det regna och vi tog den kortaste vägen ner till Båstad genom Sinarpsdalen – en av våra absoluta favoritsträckor!!! Det är sååå vackert att jag bromsar bara för att hinna njuta av utsikten!

Totalt blev det 10 mil fördelat på två dagar – så mycket upplevelse till så lite klimatbelastning. (Med en fungerande kollektivtrafik skulle det ha blivit ännu bättre.)

Tips till “Aktiv Livsstil Båstad Bjäre” och andra cykeldestinationer

1. Skylta cykelleder med Skåneledens fungerande skyltning som förebild

2. Ta fram “skötselplan” för cykelstigar med råd om vilka material som ska väljas för att det ska bli lättcyklat.

3. En fungerande kollektivtrafik med möjlighet att boka cykelbiljett så att du är säker på att få ta med cykeln.

4. Låt cykellederna utgå från kyrkorna. Kyrktornen är lätta att ta sikte på.

5. Ta fram vägskyltar med avståndsangivelser till större orter och gör det lättare för cyklister att använda småvägar.

I Ängelholm finns vägskyltar som visar hur långt det är till olika ställen. I Danmark har cykelvägarna nummer – enkelt att följa och man vet slutdestination.

Slånbär

Fruset slånbär

Det sägs att man ska vänta med att plocka slånbären tills det frusit.

Hos oss har fåglarna ätit upp de flesta långt innan frosten – och de som finns kvar är skrumpna.

Slånbärsblom

Slånbär lär vara sprängfyllda med antioxidanter, vitaminer och mineraler. Tyvärr är de även fyllda med garvsyra – men den försvinner när bäret fryser. Därför placerar jag bären i frysen några dagar.

Slånbärsblom

Slånbärssnåren brukar vara rejält taggiga och nästan ogenomträngliga. Så det är klokt att ha rejäla handskar på sig när bären ska plockas.

Slånbärsblom

 

Bäret kan användas till saft, vin, likör och gelé. Eftersom vi inte äter så mycket socker letade jag upp ett recept på glögg förra året. Istället för socker sötade jag med honung och fick en riktig hälsodryck.

slånbär

 

 

Späda blad, blommor och torkade bär lär även kunna användas till te.

IMG_2294

Ett nytt år

10991168_774219672660730_3295603608683213057_nVarje födelsedag är inledningen till ett nytt år, en möjlighet att gå nya vägar.

Mycket har förändrats i mitt liv, men fortfarande kan fragment från det som varit få mig att rasa. Hos psykologen antecknar jag klokskap som ska hjälpa mig i vardagen. I min skrivbok står det;

“Jag gjorde vad jag trodde var bäst då.”

“Vill gå min egen väg – men just nu finns inga mentorer – det är min egen väg”

“Det tar tid att trampa nya stigar”

“Släppa taget om det materiella”

“1. Acceptera det som varit

2. Trampa nya stigar

3. Hitta ett liv som passar mig”

“När du har bråttom tar ditt tillfrisknande längre tid”

“Du kan inte påskynda växterna i trädgården – lika lite kan du påskynda din läkningsprocess”

Mitt rörelsemönster är långsammare än någonsin. Gympapass och löpning har ersatts av yoga och cykling. Jag klarar mig utmärkt utan bil. I trädgården planterar jag körsbärsträd, rosor och kryddor. I mitt skrivrum ligger travar med böcker om svenskt 1600-tal. Hönsen älskar mig och känner igen mig på långt håll när jag kommer med rullebörar fyllda av våtarv och maskrosblad.

Jag är lycklig!

Det är dags att släppa det gamla.

 

Min 46:e födelsedag firade jag i Övraby

Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.

Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.

Kursen för Tove Folkesson öppnade nya dörrar. När jag läser texterna jag skrev blir jag förundrad. Är det verkligen mina ord? De kom med sådan lätthet och jag känner inte igen dem. Kanske kommer det trots allt något väldigt gott ur de senaste årens motgångar.

Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster - och det visade sig att vi båda känt samma obehag.  Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.

Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster – och det visade sig att vi båda känt samma obehag.
Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När du öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.

En av uppgifterna var att beskriva en plats som vi kände väl till. Jag valde att beskriva mitt barndomshem i Övraby. När jag läste texten insåg jag att det var min sista möjlighet att fira födelsedag i barndomshemmet. Mina föräldrar brukade komma upp med en bricka på sängen. Där fanns det presenter och en av sommarens första rosor.

Min syster fick ha sitt rum där uppe i hallen, utanför toaletten. För att inte riskera att behöva dela rum med henne såg jag till att byta rum med min bror så att jag fick det lilla rummet i söder. Idag tycker jag att det är det mysigaste rummet. Under slänttaket var den naturligaste platsen för sängen och ett av mormors nattygsbord med utsvängda ben och en liten silverfärgad lådknopp. Mitt emot placerade jag mormors matchande byrå med tillhörande spegel. Mor hade målat den vit. I den översta lådan som bara var smal förvarade jag borstar och hårband. I den mittersta lådan (där bottnen brukade hoppa av) hade jag strumpor och underkläder. I den understa lådan förvarade jag tröjor sorterade efter finhetsgrad. Jag hade inte så många kläder eftersom det inte fanns någon att ärva av. Två ribbstickade tröjor, en vinröd och en marinblå, en långärmad skoltröja, någon urväxt tröja som jag inte var rädd om och som jag bytte till när jag kom hem från skolan. Skrivbordet fick plats vid ett nytt fönster och bredvid det placerade jag en gammal fatölj som skulle slängas. Det sades att den var ”fasters”.

Min syster fick ha sitt rum där uppe i hallen, utanför toaletten. För att inte riskera att behöva dela rum med henne såg jag till att byta rum med min bror så att jag fick det lilla rummet i söder. Idag tycker jag att det är det mysigaste rummet. Under slänttaket var den naturligaste platsen för sängen och ett av mormors nattygsbord med utsvängda ben och en liten silverfärgad lådknopp. Mitt emot placerade jag mormors matchande byrå med tillhörande spegel. Mor hade målat den vit. I den översta lådan som bara var smal förvarade jag borstar och hårband. I den mittersta lådan (där bottnen brukade hoppa av) hade jag strumpor och underkläder. I den understa lådan förvarade jag tröjor sorterade efter finhetsgrad. Jag hade inte så många kläder eftersom det inte fanns någon att ärva av. Två ribbstickade tröjor, en vinröd och en marinblå, en långärmad skoltröja, någon urväxt tröja som jag inte var rädd om och som jag bytte till när jag kom hem från skolan. Skrivbordet fick plats vid ett nytt fönster och bredvid det placerade jag en gammal fatölj som också skulle slängas. Det sades att den var ”fasters”.

Mor och far har börjat flytta in saker till huset i Ystad. I våra gamla rum har leksakerna flyttat tillbaka. Nu är det syskonbarnen som ställer plastdjuren i prydliga rader och lyfter taket till bondgården som min mor och hennes fyra systrar lekte med.

Gammelmorfar var en ovanlig man. Redan på tjugotalet anlitade han en körlärare så att mormor och hennes bror kunde få ta körkort. Själv nöjde han sig med att cykla till byn på en cykel med ett gigantiskt framhjul och litet bakhjul. Där lär han ha haft en affär med lärarinnan. Det har också sagts att han brukade träffa vänner på Stora Hotellet i Tomelilla. Snäll som han var ska han ha gått i borgen för dessa vänner. Mormor tog över gården innan han dog - och sedan var där inte mycket över att bråka om.

Gammelmorfar var en ovanlig man. Redan på tjugotalet anlitade han en körlärare så att mormor och hennes bror kunde få ta körkort. Själv nöjde han sig med att cykla till byn på en cykel med ett gigantiskt framhjul och litet bakhjul. Där lär han ha haft en affär med lärarinnan. Det har också sagts att han brukade träffa vänner på Stora Hotellet i Tomelilla. Snäll som han var ska han ha gått i borgen för dessa vänner. Mormor tog över gården innan han dog – och sedan var där inte mycket över att bråka om.

Det är ett nytt år och det känns som om jag har hittat hem i skrivandet. I Skurup hittade tonerna mig. Den 31 augusti åker jag norrut via Stockholm, fängelsemuseet i Gävle och Falun. Returresa är inte bokad. Efter veckan i Skurup känner jag en djup tillit. I Älvdalens sagoskogar tror jag att resten av texterna kommer till mig. Det finns bra cyklar att hyra på Tre Björnar och ett myller av vägar att cykla på.

Första gången jag firade födelsedag var i Övraby var när jag fyllde 6 år 1976. Om en vecka fyller jag 46 år. Senast jag firade födelsedag i Övraby var 2008 då jag gav mig en skilsmässa i present. Jag hämtade barnen hos sin far kvällen innan och vi tillbringade min födelsedag med att sitta i lusthuset och spela monopol medan regnet vräkte ner utanför.  På tisdag ska jag ta kameran med mig och fotografera trädgården, huset och detaljer. Och så ska jag hjälpa mina föräldrar med köpehandlingarna. Till våren lämnar vår släkt gården efter fem generationer.

Första gången jag firade födelsedag var i Övraby var när jag fyllde 7 år 1976. Om en vecka fyller jag 46 år. Senast jag firade födelsedag i Övraby var 2008 då jag gav mig en skilsmässa i present. Jag hämtade barnen hos sin far kvällen innan och vi tillbringade min födelsedag med att sitta i lusthuset och spela monopol medan regnet vräkte ner utanför.
På tisdag ska jag ta kameran med mig och fotografera trädgården, huset och detaljer. Och så ville mina föräldrar diskutera köpehandlingarna. Till våren lämnar vår släkt gården efter fem generationer.

I kakelugnsrummet hos min älskade har jag inrett en ny skrivhörna. Bordet är provisoriskt för jag vill ha ett skrivbord med fem lådor. Allra helst skulle jag vilja ha mitt eget skrivbord, det som skulle kastas för att det saknade en låda, där jag brukade sitta och skriva tidigt på morgonen för att mina berättelser var så spännande. Men om det nu är omöjligt får jag väl se till att skaffa ett likadant. Ett skrivbord med fem lådor, som får mig att tänka på min farmor och får orden att flöda som när jag var barn.

Vi hittade ett skrivbord på vinden. Det saknade en låda, men det gjorde ingenting. Vi placerade det vid balkongdörren och det var där jag tillbringade min mesta tid med att måla eller skriva. Ibland satt jag och bara tittade mot de tre husen, eller mot himlen.

Vi hittade ett skrivbord på vinden. Det saknade en låda, men det gjorde ingenting, jag älskade skrivbordet från första stund. Det liknade farmors skrivbord med fem lådor. Den enda skillnaden var att farmors skrivbord hade svarvade ben.  – Vi placerade det vid balkongdörren och det var där jag tillbringade min mesta tid med att måla eller skriva. Ibland satt jag och bara tittade mot de tre husen, eller mot himlen.

 

Skrivkurs för Tove Folkesson på Skurups Folkhögskola

IMG_6609

 

När Tove under yogapasset uppmanar oss att skaka så är det som om alla spänningar rinner längs mina armar och droppar från fingrarna. Flödesskrivande och meditationer skapar bilder och orden flödar ur min penna. Det är som att ha hittat hem

IMG_6611 .Så mycket igenkänning! Vi är alla skrivande människor som inte bejakat kreativiteten i våra liv. Det är mer än jag som blivit deprimerad när de kreativa intrycken stryks.

IMG_6612Här finns det utrymme för kreativitet. Någon närvaroplikt är det inte – däremot fikaplikt. Vi svettas i solen när alla skuggiga platser redan är upptagna. Orden flödar. Igenkänning. Som att hitta hem!

Nu vet jag med säkerhet – för att leva måste jag få utrymme att skriva. Här finns inte längre någon prestation – nej, jag älskar skrivkurser för den sköna känslan, för att få hänga med folk som älskar språket på samma sätt som jag gör.

Det är inte längre resultatet som räknas utan att jag får leva ut mitt behov. Med tårar rinnande mellan skratten visste jag plötsligt vad jag ska göra av de där skilsmässotexterna. Att sälja böcker är inte huvudsyftet – nej det jag vill är att hjälpa alla de människor som mår dåligt inför och i en skilsmässa.

Jag var bara tvungen att gå in här på sidan och lägga upp en ny kategori : “Bloggböcker”. Så småningom kommer jag lägga upp olika “kapitel” under rubrikerna. Har du någon text om skilsmässa får du gärna avidentifiera den och skicka in den till mig. Då kommer jag publicera den här på bloggen under rätt kategori. Vem vet – kanske kommer texterna inspirera till den där “Skilsmässohäxan” – men det är inte nu. Nu ska jag njuta av mitt nyfunna flödesskrivande – barnets skrivglädje med inställningen “Hur svårt kan det va?”

 

Lind

Humlesurr i linden

Humlesurr i linden

De är inte lätta att fånga på bild – humlorna som surrar i linden. De måste vara flera hundra.

Lindblommor

Visste du att både blommor och blad är användbara i köket.

Lindblommor till te

Lindblommorna ska jag torka och använda till te. Det lär hjälpa mot förkylningar och vara bra för den som har svårt att sova. (Det är visst slemämnen och saponiner i linden som ska vara välgörande för torra och irriterade slemhinnor.)

Humlor i linden

Men även bladen kan användas – både färska och torkade. Färska kan ätas i sallad. I grytor, såser och soppor kan både unga och gamla blad användas som förtjockningsmedel. (Låt dem koka med en stund på slutet bara,)

IMG_7374

 

Nytrampade stigar

IMG_6585

Det är lättare att gå i flock, likt korna, än att trampa nya stigar.

Idag är det svårt att komma ut. Vinden får de lila syrenbladen att regna. Jag läser om ätliga perenner.

Kan man verkligen äta dagliljor och kärleksört?

Förebygger rosenträdgårdar depression?

Stockrosor hade jag inte en tanke på att man kunde äta. Men jag visste att man hade kunnat göra saft av de där syrénerna. Nu är det dags att plocka fläderblommor istället.

Pioner i Ystad

I tisdags blommade pionerna i Ystad. På väg från psykologen brukar jag ge mig tid i klosterträdgårdarna. Dofterna gör gott och lugnar.

Åbergs trädgård

Åbergs är också en favorit plats. Just nu är det ätliga växter jag planterar; kärleksört, sena jordgubbar, piplök och krusbäret Capivator.

Nästa vecka åker jag till Skurups folkhögskola och jag lovar mig själv att inte utnyttja något wi-fi. Efter dagens morgonyoga hade jag planerat att ägna mig åt skrivandet. Istället blev det tre timmars surfade om ätliga växter.

Ett klimatsmart liv

“Är du en doer?”

Hon har dragit för draperi så att viär omgivna av beige lintyg – precis samma färg som gardinerna på mitt kontor. Bleka, slitna hårslingor ligger i högar på golvet.

“Jo, jag var väl det en gång. Men nu försöker jag bara vara.” Hennes fråga får mig att minnas de två personlighetstesterna jag gjort. Båda gångerna fick jag höra att de aldrig träffat någon som var så röd som jag, så drivande.

“Du har nog en starkare vilja än din kropp klarar av.”

“Ja, så kan det vara. Nu använder jag mitt engagemang för att lägga om mitt liv. Vi vill leva klimatsmart. Ett litet steg i taget. Nästa område är att hitta ett bra alternativ för deodorant och tandkräm.”

“Har du hört talas om deodorantsten?”

På vägen frånl Ramlösa gjorde jag ett stopp på återvinningsstationen. (Ja, för ovanlighetens skull tog jag inte cykeln.) Trots att vi anstränger oss för att leva klimatsmart producerar vi mängder av avfall. Yoghurtspannarna återanvänder vi. Ändå var bilen full av skräp – plastlådor från blåbär, körsbär och tomater, glasflaskor som varit fyllda med olivolja, tomma makrillburkar och papplådor från Saltå kvarn.

Återvinningsstationen såg ut som en soptipp. På marken låg slängda skor, uttjänta möbler och massor av skräp. På FB läser jag om mänsklig avföring i Kista.

Det gör mig matt att vi inte ens i det lilla klarar av att verka för en renare värld.

Så rasar jag igen

Och jag tvingas inse att jag är långt ifrån frisk, att det är långt kvar innan jag ska arbetsträna.

Och jag förbannar mig själv, mitt engagemang – att jag inte kan “bara vara”.

Sliter mig trött i trädgården. Jordgubbmynta, ananassalvia, chokladmynta, äppelmynta grävs när där det tidigare växte gräsrot (kvickrot). De vita rötterna ska jag ge till hönsen.

Mitt öra värker – som alltid när jag inte lyssnat på mig själv. Ska ge mig iväg till doktorn alldeles strax. Tror det är något med trumhinnan.

Scrollar igenom FB och hittade den här länken. Känns som en vink från universum.

Är jag månne i nivå 3? Vad är det mer jag behöver bryta med för att komma vidare?

Jag vet inte – och jag försöker få hjärnan att sluta tänka. Försöker bara vara.

I eftermiddag ska jag montera solsängar från IKEA. Kan jag få ro där?

Njuta här och nu

Vindarna är inte längre kalla, trots att himlen är grå. Det har varit ett nytt ras under den senaste veckan. När korthusen faller samman har jag lärt mig att bara andas djupt tills mina händer slutat darra.

I trädgården sliter jag upp grästuvor. Hönsen älskar mig och följer förväntansfullt mina rörelser med blicken.

Det hjälper inte att jag är noga med att smörja händerna varje kväll. Där de välmanikyrerade naglarna en gång täckte fingerspetsarna finns nu djupa sprickor.

Min älskade tar mig i sin famn och jag känner hans varma andetag mot mitt huvud när han viskar lugnande ord.
”Det som varit kan du inte göra något åt. Du kan bara vara här och nu. Njut av träden, fågelsången och vår kärlek. Vi och våra närmaste är friska.”

Och jag njöt medan vi rullade. Asfalten var svart som natten på den ännu oinvigda Kattegattleden. Solen fick vattnet att glittra hela vägen till Kullens fyr och vidare längs Skälderviken. Den unkna vinterluften lämnade plats åt vårens friska vindar – fyllda med livskraft och nya förhoppningar.

Vi vet inget om morgondagen – men här och nu kan vi njuta.

Livet behöver inte vara så svårt. En nyservad cykel, en flaska vatten och lite färdkost.

Utanför tågfönstret är himlen grå. Fälten lyser gula och gröna. I Ystad väntar lunch med min Älskade dotter. På FB reser jag hennes resa. Jag kommer alltid att vara en del av mina barn – trots att de nu är vuxna.

Det finns mycket i livet som jag ångrar – men det som varit kan inte förändras.

Istället fokuserar jag på det positiva; de långa godnatt-stunderna med högläsning och sånger som ”Längtan till Italien”, ”Vyss lull lilla palt”, pyssel vid köksbordet och goda samtal.

Det finns mycket jag försummat – och barnen har bara sig själv att tacka för att de utvecklats till de fantastiska människor de är idag.

Medan tåget närmar sig Ystad är det känslan av tacksamhet som fyller varje cell i min kropp. Tacksamhet över att få vara mor till två helt underbara människor och för kärleken som nu finns i mitt liv.