Rättsfall

Alla domar påverkas av hur liknande mål dömts tidigare. Tidigare domar kallas “rättsfall”. Ett prejudikat är ett rättsfall av extra stor betydelse – antingen för att det går i en ändrad riktning eller för att någon särskilt intressant juridisk fråga avgjorts.

En hänvisning till praxis är en sammanfattning av tidigare rättsfall inom ett ämne.

På 1500-1600-talen började de dömande använda de lägre straffskalorna i landslagens förgörningsparagrafer (främst HB 15) trots att brottet inte innefattade maleficium. Även kyrklig lagstiftning och rättskipning tillämpades. Man hänvisade även till sedvanerätt när straff utdömdes för pactum och blåkullafärder. Efter 1608 kunde hänvisning ske till Exodus 22:18.

Utanför hovrätten saknades kunskap om prejudikat. Hur begreppet “Trollkona” tolkades berodde på den lokala opinionen och de enskilda domarnas uppfattning. I hovrätten kom tidvis avgörandena att baseras på sakkunnigutlåtande från högre kyrkliga instanser. (Ankarloo sid 234) Enligt Ankarloo kom hovrättspraxis innehålla en hel del motstridiga element.

1642 – rannsakning av knekthustru i Sevede för uttalade hot med påföljande skada

“Det framgår, bl a av att de skadade uppträder som målsägare, att ingen dött efter hotet. GH återförvisar ärendet för vidare utredning. I första hand skall undersökas ‘om hon… haver någon till livet förgjort.’ Under det återupptagna förhöret vidgår kvinnan de tidigare anklagelsepunkterna. Hon säger sig också med läsningar, vari hon åkallat trefaldigheten, kunna ‘avvända herre-vrede.’ Bekännelsen jämte dessa nya omständigheter är tillräckliga för att hovrätten skall utdöma dödsstraff. Som domskäl anförs dels den bevisade skadan, dels att ‘hon har försmädat den hel. trefaldigheten’. (Ankarloo sid 235) (Notera att pactum-rekvisitet var tillräckligt för dödsdom.)

1662 – Göta hovrätt ställer upp två rekvisit för dödsdom

“Den anklagade slipper det högsta straffet eftersom det framgår

  1. att hon icke haver gjort något särdeles pactum cum Diabola, och
  2. ingen gjutit döden eller märklig skada av hennes signeri.”

Första dalakommissionen

Reserverade det högsta straffet för “gamla och förhärdade trollpackor, som av ungdomen med sådan djävulskap umgåtts”. Försökt till avgränsning mellan dolus och culpa.

1675 – Instruktionen till norrlandskommissionen

“de oskyldiga, som med ingen uppsåt eller arghet är komne på den elaka sidan” skulle om möjligt föras tillbaka till rätta med godo. De andra som “med berått mod finnes brottslige till gudsförakt och den ondes förbindelse och därutinnan hava stått framhärdeligen utan ånger, bedragandes med sig andra” bör dömas efter Guds ord och lagens. Kommissionen begärde förtydligande hur de skulle bedömas som befann sig mellan ytterligheterna.

KM svarade att gränsen gick mellan de förda och dem, som själva begynt föra, mellan de passiva och de aktiva. Bland de aktiva skulle de benådas som både ville och kunde avstå från fortsatt förande.

Här hittar du praxis avseende processrätten.