För varje månad har min kropp blivit allt stelare. I helgen gjorde ryggsmärtan det svårt att ens sitta i bilen. På nätterna vaknar jag av värkade ben och mina axlar har varit omöjliga att föra bak i sitt naturliga läge.
Min massör, Cecilia Lindqvist, har sagt att det är naturligt att de psykiska smärtorna gör avtryck i kroppen. Hon har föreslagit att vi ska behandla dem med Kinopraktik så småningom.
Innan hon nämnde ordet hade jag aldrig hört talas om behandlingen. Inte blev jag klokare av att läsa på nätet. Fortfarande vet jag inte vad som hände – men kan konstatera att det gjorde underverk med min stela kropp. Hon sa att det efteråt kunde kännas som träningsvärk och att jag kunde bli trött av det.
Jajamensan – cyklingen gick i promenadtempo och jag valde den slingrande stigen längs havet. I den mjuka mossan parkerade jag cykeln och gick upp till stranden. Bakom ett fort la jag mig i sanden och somnade. I säkert en timme sov jag innan jag fortsatte färden till Övraby med vinden i ryggen. Den enda kännbara uppförsbacken var den vid Vallabäcken och Övraby mölla. Att cykla gick betydligt lättare än väntat, Efter att ha ätit kände jag mig frusen och la mig på sängen för att vila – och somnade!
Vad var det Cecilia gjorde?
Cecilia berättade att när det uppstår oblans i kroppen kan musklerna sluta att fungera. Musklerna reagerar då antingen genom överaktivitet – som en lampa som tänds av sig själv strax efter att man släckt den med strömbrytaren – eller så tappar de kontakten med hjärnan.
Hon konstaterade att mina bröstmuskler var överaktiva. Det var därför mina axlar sköts fram så att jag blev allt mer framåtböjd för varje dag. Musklerna längs ryggraden hade däremot tappat kontakten med hjärnan och slutat att fungera. De var nu otränade och jag fick ett träningsprogram som var lika ovant som när Birgitta Söderberg lärde oss blivande mammor att knipa på mammagympan.
Med hjälp av en apparat som lät som en häftapparat stimulerade Cecilia mina muskler längs ryggraden så att de s´kulle få kontakt med hjärnan igen. Lite av samma effekt som el-chocker ha – men helt riskfritt. Med massage hittade hon punkter som fick spänningen i mina armar att släppa. För första gången på månader slappnade axlarna av mot underlaget. Armarna kändes lätta som fjärilar. Hon visade också hur jag skulle sträcka ut armmusklerna och föreslog att jag skulle börja träna yoga. Själv gick hon på Mpiyo.
För två år sedan testade jag ett pass för Åsa Nyström. Jag gillade det verkligen och hade tänkt gå en gång i veckan – men så kom det annat emellan. När stressen jagade mig i vintras rekommenderade Annica Gilbertsson yoga för Susi Rieth. Jag kom så långt att jag ringde henne. Hennes engagemang var enormt och hon skickade mig yogaövningar som jag gjorde regelbundet på psyket. Sedan har orken inte riktigt funnits. Kanske är det på tiden att jag verkligen ger yogan en chans