Del två i bokserien Eldarna börjar i Mora, en plats jag besökte i mars efter boksläppet. Först då insåg jag hur litet Mora var, att folket var utspritt i flera mindre byar runt kyrkbyn – samma struktur som i Älvdalen. Kyrkan, prostgården, kaplansgården, en sockenstuga och några få hus.
Det är intressant att titta på historiska skeden ur olika perspektiv. Så här beskriver Peder Svarts krönika Gustav Vasas tal till folket i Mora.
”Därefter i Julehelgen talade Göstaff med allmogen i Mora hållandes dem före att de ville tänka tillbaka och förspörja av gamle män hurdant Regemente de Danske plägade föra här i Swerige, och om de hade sport eller hört hur den Danske Just Ericksson (den Konung Erichz av Pommeren Foute var på Westerås) hade dem trakterat.
Men den tid fick han ingen behaglig svar av dem, utan de sade sig vilja bliva vid det huldskap de hade lovat Konung Cristiern och både hon förse sig dädan vart han kunde.”
Idag har jag och besökt Anitha Jerlerud tillsammans med Maggan och Sol-Britt (med Coronasäkert avstånd). Anitha berättade om boken Dalarnas bygd och folk av Holger Rosencrantz med flera tryckt i Malmö 1962. Så här står det om Mora i den boken.
”En av dagarna under julhelgen talade Gustaf till folket i Mora. han stod på kyrkvallen och hans ord föll manande och vädjande till mängden.” Han påminde dem om fogden Jösse Eriksson vars illdåd ledde till Engelbrekts frihetskamp på 1400-talet. ”Man hade samma tider nu, samma olyckor, samma övergrepp att strida mot. Det svenska landet flöt ju i sina egna invånares blod.”
”Den ende i Mora som lovade Gustaf sin tro, var en dansk. Han kallades Rasmus Jute och hade varit i tjänst under Sten Sture. er än en gång hade han sett Gustaf Eriksson, som han visste var en tapper och skicklig krigsman. Men nu var Rasmus vorden svensk, han hade gift sig i Dalarna och bodde där. Han uttalade för Gustaf som sin åsikt, att även om han var dansk född, så borde svenska män aldrig lyda under främmande konung. Han var den förste som lovade Gustaf sin tro.”
Gustaf förklarade att han skulle reda sig ett läger under Morkarleby bro där Moramännen skulle finna honom. ”Men inget bud kom från Mora. Och Gustaf drog sin färde. Han fortsatte utmed älven och kom så till Oxbergs by, där han övernattade. Därefter gav han sig in i de stora djupa skogarna i Västerdalarna. Han var en förtvivlad man. En som misslyckats. En man, för vilken allt hopp var ute. Allt hans tal hade varit förgäves, hans ord om frihet och fosterlandskänsla förspillda på ett modlöst förblindat folk … Han vandrade mot norska gränsen, alltjämt en flykting, alltjämt fredlös. Genom dystra ändlösa skogar gick hans färd i djupt svårmod”
Hur sannolik är den här historien? Vem ger sig ut ensam till fots i smällkalla vintern när snön ligger tjock och döljer leden för ett ovant öga? Det finns inget pärlband av byar idag – och ännu mindre år 1520. Hur skulle han ha klarat sig?
Nåväl, i januari 1521 är Gustaf tillbaka i Mora och väljs då till rikshövitsman och herre över Dalarna.
Länkar
På trolldomsprocesser.se kan du läsa om häxprocesserna i Mora.