Ett nytt år – ett oskrivet blad

Ännu ett år har passerat – idag fyller jag en hel kortlek. Vi sitter på terrassen, min älskade och jag, med hummer, havskräftor och krabbklor. I lindarna surrar humlorna och koltrastar sjunger i träden. Cykelhandlaren säljer cyklar som aldrig förr och har svårt att ta ledigt. Men jag har kommit att uppskatta egentiden på födelsedagen, att ha tid för de långa samtalen, att hinna läsa igenom alla gratulationer på FB och reflektera.

För det är vad jag gör idag.

Födelsedagarna har blivit milstolpar. Ett tillfälle för tacksamhet över att jag fick ännu ett år. Sedan 2018 när ett födelsemärke innehöll malignt melanom har det blivit tydligt hur skört livet är. Hur lätt det kan vara slut i morgon. Förra året länkade jag till inläggen för de senaste årens födelsedagar. Och wow säger jag bara. Det är svårt att fatta hur mycket som hänt sedan 2012.

Det var via dessa länkar jag hittade trädgårdsbilderna från 2014.

Vit rabatt 2014
Förra året la ersatte vi gräsgångarna med sandsten och lera från dagbrottet. Under granen är det så torrt att det är svårt att få något att växa. Där har vi nu byggt ett insektshotell av gammal ved i solen.
Det är de här två rhododendronbuskarna som syns på den översta bilden. Har växt en hel del.

Nåja – det var kanske inte de vackraste vyerna av trädgården. Här är lite mer ”njuta”bilder från kvällen.

Fröställningar av allium Globemaster tillsammans med franskt kungsljus. I bakgrunden en gul ros.
Det var tänkt att det bara skulle vara gula kungsljus i den gula rosenträdgården … så jag får väl flytta det som är på bilden ovan. I botten växer självsådd honungsfacelia och gurkört – något som jag ska röja bort lite mer av nästa år. Men först måste jag hitta en ny plats för honungsfacelian (som älskas av humlor men sedan blir rejält skräpig).

Jordgubbar

För mig är födelsedagen förknippad med jordgubbar och rosor. Farmor var min dagmamma fram till 1972. Ett barndomsminne (som jag inte vet om det är sant) är att jag fick sommarens första jordgubbar och rosor hos farmor på födelsedagen. Vi satt vid det runda plåtbordet, ungefär som på den här bilden

Det är märkligt med barndomsminnen. Hur smaker och dofter etsar sig fast. Mitt starkaste doftminne från barndomen är timjan. Farmors timjan växte bakom hönshuset, där hon odlade potatis. När vi passerade drog vi alltid handen längs bladen. Doften satt kvar länge.

Idag har jag planterat in timjan på flera ställen i trädgården. Blommorna älskas av humlor och fjärilar.

Jordgubbar har vi haft mer än någonsin i år. För några år sedan fick jag jordgubbsplantor över och planterade dem runt fontänen där det växte funkia. Där blev en hel del redan första året och i höstas grävde jag upp funkia. Nu har jordgubbsrevorna tagit över hela ytan. Fortfarande är det massor av jordgubbar kvar – vi har redan plockat mer än hundra liter.

Jordgubbar och rosor är en helt ok kombination.

Tacksamhet

Förutom insikten att jag fick leva ännu ett år har jag så oerhört mycket att vara tacksam för. Det är obeskrivligt att vara så älskad som jag är av Cykelhandlaren. Ibland får jag nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer.

Ändå har jag mått dåligt den senaste tiden. Cykelhandlaren säger att jag måste lämna det gamla. Skulle jag berätta att jag befinner mig i det förflutna för att kunna skriva nästa roman hade han nog rått mig att inte skriva mer.

En reflektion från året är att jag fortfarande prioriterar fel. Jag kastar mig in i projekt i tron att jag ska göra gott. Och så visar det sig att det var en total felbedömning. Sedan 2018 har jag ägnat mig åt vad jag trodde var goda gärningar (där jag hade visionen om att utveckla en cykeldestination i Billesholm, att bidra ditt mer klimatsmarta upplevelser osv) har jag bestämt mig för att bara göra saker som jag mår bra av. Inga fler ideella projekt. Inga fler försök att engagera bygden.

Istället ska jag ägna mig helhjärtat åt min trädgård (som jag kommer ha öppen ibland) och åt skrivandet. Förhoppningsvis håller jag tidsplanen för Vrede i Älvdalen som ska släppas den 21 mars 2022. Därefter kommer det bli en lite längre paus till nästa bok (eftersom den inte är påbörjad. Synopsiset till Vrede i Älvdalen skickade jag till min lektör redan våren 2018, men sedan kom det en klimatångest i vägen som jag behövde bearbeta i skrivande (den blev Nya fåror i antologin Skiftet).

Tack för alla gratulationer!

När jag läser gratulationerna på FB reagerar jag över vilken blandning det är av människor. Det finns släktingar som följt mig sedan jag var barn (Tack Siv, Helge, Lena och Kjell!!!), klasskompisar från förskolan (Tack Elna-Katrin, Cecilia och Pia), kollegor från juristlivet (Tack Josefina Norman, Ylva Brämberg m fl), entreprenörer Främja kvinnors företagande och olika företagarorganisationer jag varit engagerad i. Det finns gratulanter från Simrishamn, Tomelilla och Ystad kommun som jag regelbundet träffade fram till 2014. Och nu finns det gratulanter från Söderåsen, Bjäre och Kullen (som jag nu träffar regelbundet). Det finns läsare eller boende i Älvdalen. Det finns författarkollegor och cyklister från hela världen. Jag är oerhört tacksam för alla människor som finns i mitt liv. Alla har berikat mig på något sätt.

Nytt år – nya planer

Förra sommaren sa Shaeen att det är märkligt hur någon kan leva så många liv i ett liv. Och så är det onekligen. Ibland känns det som om mitt liv är en saga. Det är så många ytterligheter, så många nystarter, så mycket osannolikt som hänt mig.

Så om jag bara skulle sitta här på terrassen i Billesholm och skriva resten av livet är det helt ok. Cykelhandlaren träffar massor av folk i affären sex dagar i veckan. Därför träffar vi inte så mycket folk på fritiden. Fram till nu har det varit perfekt för mig – men nu börjar jag längta efter de där djupa samtalen med andra. Därför har jag bestämt mig för att under kommande sjuårsperiod bygga upp olika mötesplatser i min trädgård. Du hittar programmet under Kalender här på bloggen.

Hoppas vi ses!

Dagens bästa

Dagens bästa present blev den här artikeln från tidningen Pralinen som Marit Norin skickade till mig idag. Är så stolt över att jag övertalade Marit att göra vandringar i de häxanklagades fotspår.

Lämna ett svar