Tumultet i Älvdalen

Den 16 mars 1667 undertecknade Landshövding Duwall ett brev till Älvdalens församling där han förmanar församlingen och uppmanar dem att utleverera den som var största upphovet till upploppet mot kontrollören Anders Kämpe.

I “Livet går vidare” av Marie Lennersand och Linda Ojas beskriver Linda Ojas hur hon fann korrespondensen och insåg att detta kan ha varit upprinnelsen till trolldomsprocesserna.

Jag har fått ta del av Linda Ojas avskrift av brevet.

Mig är i dessa dagar förekommit, huru såsom en stor hop av Eder sockenmän skola såväl emot Hs Kungl. Maj:ts Kammarkollegii, som min givna fullmakt till kontrollören Anders Kempe hava fördristat sig att göra emot honom ett upplopp och med påkar överfallit, där han gästade i länsmansgården, icke allenast rivandes sönder hans kläder, utan ock med stötande och skövlande släpat honom baklänges utför trapporna, så att han högligen klagar sig varit för Eder livlös, därtill med skolen I hava tagit hans fullmakt, den han dock omsider igenbekom, skällt honom, jämväl talat hemska ord om honom, som samma fullmakt skrivit haver, med mera som denne Kämpe för mig vidlyfteligen klagat haver. Och allt sådant för ingen annan orsak än att han efter sin instruktion och fullmakt haver beslagit något tobak för en jämte vilket en sådan skadlig vara är, som icke allenast av Hs Kl Maj:t utan ock mig strongeligen och esomoftast förbjuden är. Nu såsom I mina ärliga dannemän väl veten, vad Högkungl. nådigt förtroende H. Kungl. Maj:t vår allernådigste Konung och Herre så väl som jag, sedan jag Eder till Landshövding förordnas, till Eder uppriktighet och trohet alltid dragit haver, och ännu drager, så att man alltid har varit försäkrad, om Eder Landsorts bistånd och hjälp emot andra sådana oroliga huvuden, fast hellre och snarare än slikt utav Eder gemenskap spörjas skulle. Alltså är så mycket mer till förundran och beklaga[n], det ibland Eder ett sådant dristigt stycke skall förövat vara, att där vi Gudi lov hava frid och ro med alla våra omliggande grannar, understå I Eder inom rikes begynna att sådant väsende varigenom både Gud och människor förargade bliva, och till befrukta Hans Kungl. Maj.ts vår allernådigste konung och herre över sådant ett stort misshag fattandes varder, helst emedan det icke allenast strävar emot den huld och troskap som Högstbem.de Hans Kungl. Maj.t med s—– undersåtlig ed I förpliktade ären, utan går ock mig såsom i min allernådigste konungs ställe Eder till försvar och styrsel förordnad är, hjärtligen till sinnes, att jag sådant spörja skall utav Eder, vars välfärd och vällevnad jag ifrån min första hitkomst med allsomstörsta iver sökt och befordrat haver, så att ock Eder ibland, som I icke neka skolen, stor nåder och Kungl. Bevågenheter vederfarna äro. Varföre alldenstund jag icke ens tänka el.r tro kan någon gammal förståndig man sig uti en sådan rotenskap [sic tror jag] skall delaktig gjort, mindre därtill upphov varit hava, utan till äventyrs en hop ynglingar och bullersamma sällar; Ty är goda män till Eder mitt välmenta råd, det I till att förvara och bibehålla Edert vanliga och gamla goda beröm, skudden en sådan skamfläck utav Eder socken och godvilligen utlevererar dem som största banemännen härtill varit hava, att de vederbörligen måtte avstraffade bliva, varigenom ock H. Kungl. Maj:ts onåde, som eljest torde Eder alle samtl. över huvudet hänga, kunde således stillad och blidkad bliva, och hela socknen icke umgälla det som några personer av ensidighet begynt och fullbordat hava. Detta mitt trogna råd och välmenta förmaning tvivlar jag intet att ju I gode män varder Eder till hörsam efterrättelse ställandes, och jag befaller Eder samtl. Gud Allsmäktig.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Captcha Captcha Reload