Förlåt till alla dem jag var nära att lämna

Det började med frågan om vad vi undviker – och jag svarade bryggor, det jobbiga…. Genom att inte göra bryggor slipper jag ta itu med det som varit, minnen som lossnar när höfterna böjs. Bryggor kan vara kraftfulla – sätta igång saker vi inte klarar hantera. 

Eller så började det redan vid första middagen när Hon berättade att texterna handlade om sambons självmord. 

Eller så var det textsamtalen igår som fick det att lossna. En mormors sorg över ett älskat barnbarn som tagit sitt liv vid 25 års ålder. På kursen finns det fler som skriver om närståendes självmord. Det vet jag sedan tidigare.

Medan vi skakade i yogan höjde jag händerna mot taket, duschade av mig skammen gång på gång, böjde mina höfter häftigt, som att få det förgångna att lossna på samma sätt som i bryggorna. Och plötsligt fanns det ett ljus. Jag sträckte upp händerna som för att fånga ljuset i min famn, välkomna det. När musiken tystnade kramade jag mig själv, hårt, hårt – som om jag aldrig ville släppa mig. Inom mig viskade en röst om kärlek, kärleken till mig själv, att jag aldrig mer ska överge mig. 

Inför övningen efteråt var jag så förvirrad. Skulle vi vara två eller tre i grupperna … till slut hamnade jag med Henne. Rullade ut yogamattan på golvet och la mig på magen. Min uppgift var att bara andas. Hennes uppgift var att massera eller bara lägga händerna på min kropp medan hon viskade ”Annika du lever” varvat med ”Annika lever du”. 

Tårarna rann – och på något konstigt sätt förenades tre upplevelser- nuet, eftermiddagens text och en massage för flera år sedan då jag flög upp mot ljuset, aldrig ville återvända. Det drömska mellanrummet mellan liv och död. 

Den starkaste upplevelsen var när vi bytte plats. I hennes kropp fanns alla dem jag varit så nära att lämna. Mina händer blev ett ordlöst förlåt. Kärleken strömmade genom dem tills de glödde. Och jag grät – herregud vad jag grät. Genom rummets låga viskningar hördes mina snyftningar fastän jag försökte hålla tillbaka sorgen. Det var som om hennes sambo var jag, som om jag återvänt från dödsriket. Händerna viskade om den kärlek jag kände bad om förlåtelse. Jag var han och han var jag men vår sorg och kärlek till dem vi älskade var den samma. I handflatorna brann ett förlåt till alla dem som lämnats kvar fulla med obesvarade frågor. 

Omtumlad hämtade jag jacka och skor för en promenad till bastun. Marchaller, vattenblänk och vass. Tårarna gick inte att stoppa. Förvirrad var jag på rummet och bytte till badkläder. Välgörande bastumörker. Andas. Inte ensam men i egna tankar. Avbrutna av kalla dopp. Pirrande liv i huden.

Jag lever!

Aldrig mer ska jag överge mig själv. 

För alltid ska jag minnas kramen med mig själv efter skakyogan. 

Annika – lever du?

Annika – du lever!

Länkar om Vinterskriv

Mer om helgens upplevelse hittar du här

Mer om Rimforsa strand hittar du här

Länkar om mitt skrivande

Här hittar du mer om mina kanaler i sociala media

Så här gjorde jag för att bli en skrivande person

Här hittar du mer om bokserien som jag skriver på

Debutanttexten i Svensk bokhandels katalog 191209

Här samlar jag länkar som ger mig skrivpepp

Här har jag samlat tips från Susanna Alakoskis och Mats Söderlunds kurs i Litterär gestaltning

Helena Hansen Lektör hittar du här

Capellagården 2018

Ett svar på “Förlåt till alla dem jag var nära att lämna“

Lämna ett svar