Förlängd sjukskrivning

Slånbär

“Har du inte gått i terapi innan?”, hennes lugn känns oändligt – det är som om vi har all tid i världen.

“Jo”, snyftar jag. “Antagligen hade jag min första utmattningsdepression redan när jag satt ting 1994. 1999 gick jag “Våga växa” för Ulla Sturesson och jobbade med min självkänsla. 2002 var jag sjukskriven för utmattningsdepression. Därefter har jag även gått i gestaltterapi för Ulrika Franke.”

Det är som om tårarna aldrig vill ta slut. Två geggiga maskar letar sig ner mot min överläpp och jag reser mig upp för att ta papper och snyta mig i. Det är skönt att sträcka på mig. Det är som om någon opererat in ett kvastskaft i ryggen på mig.

“Men – egentligen mår jag så mycket bättre nu, det är bara det att jag skäms så för allt. Jag skäms för att jag blev sjuk och var tvungen att lägga ner företaget. Det fanns så många som litade på mig. Men allra störst är skulden över skilsmässan. Det var jag som ville skiljas. Jag tycker så synd om barnen som växt upp med alla dessa konflikter”.

Det är alldeles tyst i rummet när jag reser mig för att ännu en gång hämta papper att snyta mig i. Lena Oeske, min läkare, väntar ut mig, ger mig tid. Hon får mig att känna det som om hon har all tid i världen för mig.

“Ja, och så jobbade jag ju med konflikter. Jag har kommit på att jag nog är högsensitibel – eller vad det heter – ja, högkänslig. Hittade en sida på Facebook. Såg att man är extra känslig då. Det är som om andras känslor går rakt in. Ja, och jag har ju jobbat mycket med konflikter. Det är som om alla mina klienters konflikter lämnat spår i mig. Ja, jag vet inte.”

Tystnaden är inte längre jobbig. Hennes ögon är snälla och förstående. Hennes händer vilar tryggt i hennes knä.

“Jag försöker verkligen bli frisk – men nu har jag accepterat att det tar tid. Jag kämpar inte längre. Jag har blivit mycket bättre – men fortfarande händer det att jag rasar – och fortfarande rasar jag väldigt djupt.”

“Har du fortfarande självmordstankar?”

“Nej, inte när jag är hos min älskade. Han tar hand om mig. Där är jag trygg – ingen känner igen mig där. Jag känner inte någon skam och skuld. Och i Älvdalen var det helt fantastiskt. Där klarade jag läsa i böcker. Det är som om de andra på skrivretreaten blivit vänner. För dem behöver jag inte skämmas. Annars har jag bara kontakt med två av mina gamla vänner. Jag känner så mycket ångest över att allt gick fel – jag skäms – känner mig värdelös. På Tre Björnar i Älvdalen har jag hittat hem. Men jag behöver att någon ser till att jag äter – annars glömmer jag bort det. Jag är inte så bra på att ta hand om mig själv.”

Mina händer vilar utsträckta över knäna. Jag blundar. Andningen är så där ytlig och jag får anstränga mig för att luften ska komma långt ner i lungorna. Blundar.

“Men här i Ystad är jag rädd för mig själv. Jag är rädd för att rasa. Jag vill inte dö – men nu vet jag att depressionen skulle kunna få mig att ta mitt liv. När jag är här ägnar jag mycket tid åt yoga, går på avslappning och massage hos Milda makter, träffar min psykolog – och i förra veckan var jag på en fantastisk hälsoanalys hos Nina på Ystads hudklinik.”

Hon nickar och hennes ögon får mig att tänka på Lady i Kalle Ankas julafton.

“Det viktigaste nu är att ta hand om dig själv. Jag sjukskriver dig januari ut. Tyvärr har vi inte fått nya tider för nästa år. Kan du ringa och boka en ny tid till i mitten av januari.”

När hon räcker mig sjukintyget skulle jag bara vilja krama om henne. Men jag sträcker bara fram min hand i avsked. Halvtimmen hos läkaren väckte nya frågor. Jag googlar och hittar sidor som jag hoppas ska kunna hjälpa andra. Vem vet – kanske kommer det en dag där mina erfarenheter inte var förgäves.

En berättelse om separation

När jag fick nedanstående mail kände jag att det kunde hjälpa andra. Brevskrivaren har gett ok på att jag publicerar det avidentifierat. Tyvärr är det många barn och föräldrar som mår dåligt av segslitna konflikter.

Åh, Annika, jag råkade hamna på din hemsida av en slump och kunde inte slita mig ifrån den. Äntligen kände jag att någon där ute faktiskt förstod det verkliga problemet. Jag kände att jag ville dela med mig av min historia, läs om du orkar, radera om du vill.

Mina erfarenheter av rättssystemet:

Jag minns det fortfarande som igår… Det var på våren, den där allra första våren. Frost låg på knopparna på magnolian i trädgården.Viktor låg och sov så vi spenderade förmiddagen i sängen, när Viktor som nu var 10 månader vaknade, gick vi upp och åt en frukost. Sedan åkte Peter iväg för att hjälpa sina föräldrar att flytta. Det var fredag och eftersom Peter skulle vara ledig hela helgen passade jag på att gå och handla fin mat som jag tillagade.

Han kom hem på kvällen när jag stod och öppnade en flaska vin. “Maria, jag vill separera”… Jag satte försiktigt ner korken i vinflaskan igen, lät orden sjunka in. Men Viktor tänkte jag… Hur gör vi med honom, han är ju bara en bebis.

Föräldraledig och arbetslös i grunden hade jag inga möjligheter att ta hand om huset. Jag fick packa det som fick plats i bilen och ta med Viktor till min far. Tårarna rann längs med kinderna… Här gällde det att ta en dag i taget.

Det blev inget med det… På omvägar hörde jag att Peter hade flyttat in till sitt ex och lämnade en stämning att han skulle ha boendet på Viktor som då var dryga året. Efter det följdes ÅR av processande, och jag skäms av att erkänna det, men jag var inte alltid bästa barnet. Men som tur var började jag på juristutbildningen. Helt plötsligt insåg jag vilket destruktivt beteende vi höll på med. Jag skämdes när jag läste rättsfall vilka anklagelser föräldrar kastade på varandra. Från den dagen bestämde jag mig för att JAG minsann inte skulle sjunka en gång till ner till den sandlådenivån som rådde mellan oss.

Tyvärr blev övergreppen grövre. Utan min vetskap togs Viktor på polisförhör. En utredning startades utan min vetskap. Peter nya sambo hade anmält mig för misshandel. Jag filmades, alla myndigheter som gick kontaktades och försäkringskassan kom på besök. Jag anklagades för att vara psykiskt sjuk, manipulativ, en dålig mor och trakasserades och hotades via mail och sms. Målet var att jag skulle må så dåligt som möjligt så jag hamnade på psyket.

Jag vägrade låta mig dras ner i den neråtgående spiralen och när han stämde mig igen fick vi möjlighet att delta i ett projekt om försoning. Jag sa att jag var villig att utöka umgänget om vi kunde lösa konflikten nu en gång för alla. Peter lovade dyrt och heligt att han minsann skulle visa mig att han menade allvar. Socialsekreteraren trodde honom. Jag var misstänksam. I rätten himlade socialsekreteraren med ögonen och hotade att ta boendet ifrån mig om jag inte gick med på alla Peter krav. Jag gick med på det… Det hade ju ändå varit lugnt ett tag.

De tog tre veckor, domen vann laga kraft. Då kom första mailet. Där HON, numera hans fru, berättade för mig vilken hemsk och obehaglig person jag är. Hur Viktor skulle hata mig när han blev äldre och hade möjlighet att välja bort mig. Mailen fortsätter komma då och då. Jag svarar inte. Läser dem, tycker synd om Viktor som uppenbarligen tvingas bo i all det där hatet. Peppar mig och tänker att de kanske inte drar in Viktor. Hjärtat sjunker när Viktor kommer hem och säger att “Lena hatar dig och säger att du ska dö!” Tänker att det blir väl bättre.

Den överenskomna kontakten Viktor skulle få ha med båda föräldrarna försvinner när han vistas hos sin pappa. Peter menar att Viktor frågar inte efter det. Men vi kom överens om att vi skulle verka BÅDA TVÅ för att han skulle få ha kontakt med båda föräldrarna. Han har slutat svara om jag ringer… Kontakten är bruten.

Fem år med tvistande… Och vi är på ruta 1 igen…

Han ringde för några veckor sedan. Nu handlade det om julen.

Jag kallades för idiot och psykfall och nu visste han vilken grym och elak människa jag är. Att jag inte fattade hur viktigt det var med Viktors SYSKON! Det var ingen mening att påpeka att Viktor hade en mamma och en familj på min sida, kusiner och släkt som han också har rätt att träffa. Det tar konfliken ytterligare ett steg djupare… Och mitt emellan står Viktor som älskar både sin mamma och sin pappa, och förtjänar inget av detta. Och jag kan inget göra. För samarbete bygger på frivillighet från båda föräldrarna. Och jag kan inte tvinga någon… Bara försöka stötta Viktor så mycket det går i situationen och alltid hålla mitt huvud högt. Tror att när han blir äldre så kommer han att uppskatta att han inte fick höra något elakt om sin pappa från mig. Att hos mig tilläts han älska båda sina  föräldrar.

Lycka till med ditt viktiga arbete.

MVH

Maria

 

Barnens bästa

Hittills har jag inte kommit igång med jobbet – skall förbereda en boende, umgänges och vårdnadstvist där vi har förhandling i morgon förmiddag… Sedan skilsmässan mår jag inte bra när jag jobbar med dessa ärenden. Det gör så ont när jag tänker på barnen. Å andra sidan – om jag skulle bli riktigt duktig på det här så skulle jag ju kunna bidra till något väldigt viktigt – att minska konflikterna kring barnen…

Det jag är mest stolt över sedan jag startade företag var en mamma som något år efter umgängestvisten tackade mig för att jag fått föräldrarna att kunna börja prata med varandra och därigenom skapa en god relation som barnet mådde mycket bättre i. När jag kom in i ärendet stod de ute och skrek åt varandra på gatan och kunde över huvud taget inte ha någon dialog.

Ibland tror jag att det är viktigt att gå utanför juridiken och prata mer utifrån hur man skall agera utifrån barnets bästa…

Hur delar vi upp julen?

Barnen kommer till mig redan på lördag. De gillar inte när vi ändrar i dagarna – de vill ha framförhållning. Samtidigt tycker jag att det är bra när vi kan vara flexibla. Den första advent kan de t ex följa med sin far på traditionellt julbord även om de egentligen skulle ha varit hos mig. Det stora problemet just nu är julen.

I lördags var vi och mina syskon hemma hos mina föräldrar på gåsmiddag (fast vi åt kalkon). Sedan tidigare har det varit bestämt att vi skulle fira lillejulafton som julafton med mina föräldrar och att barnen skulle fira julafton med med sin far.

I lördags visade det sig att min bror och hans fru skulle fira julen hos mina föräldrar. De skulle komma dit efter jobbet på lillejulafton. Därför föreslog min mor att vi inte skulle ha helt julbord utan nöja oss med lutfisk, prinskorv och köttbullar.

”Då får vi ju aldrig fira med tillsammans allihop”. Han ville vara själv och somnade efter en stund.

Helst hade jag önskat att barnen alltid finge fira julafton med mig och övriga helgdagar med sin far.

Hittills har han inte accepterat det. Själv mår jag illa av de standardiserade varannanårslösningarna som vi jurister skriver.

Som jag ser det blir det så mycket saknad. Varför inte låta barnen ha årliga traditioner. Julen med mig, nyår och trettonhelg med sin far, Långfredag med mig och övriga påskdagar med sin far – eller midsommar.

Kanske är jag egoistisk, men jag tror att det är bra med viss struktur…och varför skall barnen behöva avstå från etablerade traditioner för att vi skiljer oss?

Att börja om

Medvetet backar jag från våra gamla kompisar som är i parrelationer. Behåller några nära väninnor som jag träffar regelbundet och diskuterar personlighetsutveckling med, tar i övrigt upp gamla kontakter – kompisarna från notarietiden t ex. Låter nya projekt bli en fritidssysselsättning eftersom jag vet att de brukar uppsluka mig och ge positiv energi.

Barnen och deras far kommer att fortsätta vårt gamla nyårsfirande och jag hade önskat att vi i framtiden kunde byta så att barnen alltid var hos mig julafton och hos sin far nyårsafton… men det blir nog inte så…Har i vilket fall som helst bestämt att det inte skall ha någon konflikter kring detta.

Växelvis strul

Livet känns fortfarande helt underbart… trots klädstrul på morgonen… Det här har varit en väldigt lärorik period. Tidigare ägnade jag inte de praktiska problemen med växelvis boende en tanke. Nu inser jag att det verkligen krävs att föräldrarna kommer överens och kan prata med varandra. Sonen har fläckar på joggingbyxorna, inga jeans har kommit med, finbyxorna vill han inte ha för de är inte sköna – och det finns inte ett enda ytterligare byxpar här!!!

Vi sätter båda in pengar till barnens klädkonto så att vi kan ta ut där när vi handlar. Eftersom barnen inte ville ta hit några kläder här när jag flyttade köpte jag av egna medel på mig en basgarderob. Kläder som jag ansåg kunde stanna här så att här alltid fanns något.Barnen blev irriterade – menade att det inte var rätt… och efter att ha pratat med kloka människor kände jag mig ”gniden”. Nåväl – de har fått flytta kläder hur de vill – och nu har de inte kläder här – igen!!! Vinterjackan är kvarglömd och det finns bara en uppsättning idrottskläder här… trots att jag köpte extra idrottskläder med förhoppning att de kunde stanna här… och Sonen har endast de byxorna han har på sig…

… nu känns livet inte underbart längre… har pratat… det negativa tar sig igenom alla telefonledningar och fortplantar sig i min kropp…Så – egentligen är ju livet ännu mer underbart!

Tänker på alla föräldrar som är riktigt ovänner och processar med advokater. Hur i helsike tänker den parten som förespråkar växelvis boende????

Ytterligare om saknaden efter barnen

….jobbar länge…skulle kunna jobba hur mycket som helst just nu… och kanske är det bäst så… har fortfarande inte vant mig vid ensamheten de veckor barnen är hos sin far. Tack vare att vi åker tidigt på måndag får jag hämta dem redan söndag em så vi hinner packa.

Trots längtan efter barnen måste man ju tänka positivt…Jag bokar in en massa kul saker också när barnen är med sin far (i kväll kommer en väninna, lördag försöka få ihop kravspecen för hemsidan och söndag vandring med min gamla ledarkollega i Friluftsfrämjandet)… och det är väldigt skönt att kunna göra vad man vill hälften av tiden… så egentligen är allt väldigt bra – det är nog mest en vanesak…V 45 och v 47 (när barnen är hos sin far) har jag bokat all tid utom lördagarna – … kanske att ta i lite väl mycket? (Och v 49 är det nästan likadant… sedan är jul… var blev hösten av? – och jag som har massor till jag skulle göra nu när jag hade all tid i världen… men å andra sidan har jag gjort ganska mycket kul saker. Framförallt har jag verkligen tagit mig tid att umgås med positiva människor… och så har jag bara varit…)

Nej – nu MÅSTE jag fokusera…

(4 månader efter skilsmässan)

 

Att vänja sig vid ensamhet

När jag är ensam njuter jag av lugnet. Sätter på en skiva, tänder levande ljus och kokar te, sitter i fåtöljen och läser allt från facktidningar och skönlitteratur till mina egna texter där jag analyserar livet.

Sedan skilsmässan har lördagar varit sådana kvällar. Att träffa tjejkompisar gör man enklast på fredagar – och jag har inte letat andra singlar att ta ut med. Varför skulle jag det? Jag vill lära mig att vara själv – har inte haft för avsikt att stadga mig igen. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill förändra i välden. Kanske borde jag lyssna på andra och ägna mig åt politik – men jag känner inte att det finns tid för det just nu. Däremot om några år när företaget rullar på – då skulle jag kunna tänka mig en mandatperiod som kommunalråd bara för att det hade varit häftigt – Kaxigt? Tja, men antagligen inte någon omöjlighet – det är få som är intresserade av politik idag… Men nej… det är nog inte min grej.

Det är som om livet inte räcker till allt. Och samtidigt har jag ett behov av den där ”göra ingenting tiden”. Tid då man dräller runt, fångas av nuet, låter tankarna få fritt spelrum.

Lördagar var tid för fester – men de flesta av mina vänner är stadgade. Alltså har lördagar blivit bra dagar för läsning och egen tid.

De veckor barnen är hos mig bokar jag ingenting – finns för dem. Helst ser jag att de ha kompisar – de mår bra av det och jag tycker om att ha barn i huset – bara de inte ser mig som en serviceinrättning. Nu kan jag göra allt på mina egna villkor.

Den här helgen blev inte som jag ville. Tankarna fick inte det flöde jag ville ha – de hängde upp sig och omformade sig till oro… och det är himla tramsigt… Förbannar mig själv för saker i det förgångna.

Arbetsnarkoman

Det är dagar av reflektion och jag läser mail och dagboksanteckningar från en tid som jag förträngt. Hittade det här som jag skrev fyra månader efter skilsmässan:

Håller på för fullt kring en ny affärsidé – träffade affärsrådgivare från ik2 igår. Eftersom det skall göras utanför advokatverksamheten så blir den lediga tiden ganska minimal fram till årsskiftet – och kanske bäst så… Även om jag säger att det passar mig bra att bara vara förälder varannan vecka så är det inte så… det är så fruktansvärt tomt om man tillåter sig att känna efter…så bäst att hålla sig sysselsatt…Har sovit bra ända sedan jag kom från Turkiet… men vaknade tidigt i morse igen… Å andra finns skrattet från Turkiet fortfarande kvar… och jag har kommit på att det nog är ganska mycket jag…

Hade tänkt lägga tid på att analysera mig själv och bli klok på vad jag vill… men det känns som att det får komma efterhand… det är bättre att bara vara… jobba… hålla sig sysselsatt… tror egentligen att jag läste och pratade tillräckligt i somras – att jag nog är nästan klar. Resten får komma efterhand.

Livet känns fortfarande helt underbart – (fast det är väldigt tomt utan barnen eftersom de i princip inte har kontakt med mig när de är hos sin far – de säger att saknaden blir för stor när de pratar med mig…)

Inser att det krävs en kraftansträngning för att ta mig ur mitt destruktiva beteende.

Vårdnadskonflikter

Hur kan jag hjälpa människor i vårdnadskonflikter utan att gå in i de långa destruktiva konflikterna?

1. dela information (på bloggen finns redan flera länkar)

2. erbjuda juridisk vägledning som i kombination med mallar på hemsidan kan hjälpa föräldrarna att lösa sina konflikter i sämja på ett tidigt stadium

3. utveckla nya metoder för konfliktlösning (jag har en massa idéer – men de får vänta – nu är det fokus på att bygga grunden för det nya och jag har lovat mig själv, Eva och min älskade att INTE sätta igång med några fler projekt)

Det är inte ovanligt att pappor särbehandlas av de sociala myndigheterna. Här finns en intressant länk där du förhoppningsvis hittar mer information. (Obs – jag tar inte något ansvar för sidans innehåll.)