Det bor ett lugn i min kropp när jag drar upp dragkedjan i den långa huvtröjan. Idag lyckades jag andas och vara i nuet. Ett stort framsteg! Yogarörelserna går med lätthet – men det allra viktigaste – andningen och fokus är så SVÅRT!
Lugnet hjälper mig att njuta av ögonblicket. Jordgubbsfrönas knaster när de krossas, smaken av blåbär.
Tankar och minnen far som moln genom mitt medvetande; Åskmoln, luddiga sommarmoln, dimmoln eller glider sakta som den där vackra spökdimman.
Noterar, låter dem finnas – men det är inte nu.
Nu är ett annat liv. Jag kan känna kärlek och jag vet att jag är älskad för den jag är – inte för någon titel, för några prestationer, för en utsida – nej, bara den avskalade jag. Jag behöver inte längre prestera. Jag duger som jag är – åtminstone för en människa – och han fick mig att inse att jag duger för mig själv också.
För varje gång jag möter min bild i spegeln tycker jag mer och mer om det jag ser. Ändå spenderar jag mindre tid och pengar på det yttre. Sedan jag var i Älvdalen har jag slutat med alla rengöringskrämer, smink och parfymer. I oktober är det ett år sedan jag var hos frisören. På nätet och biblioteket slukar jag allt jag kommer över om hur man lever mer naturligt, om örternas användningsområde, om gamla huskurer.
Numera använder jag vetemjöl och salt som torrschampo, masserar hårbottnen dagligen innan jag sätter upp håret med en snodd. Så långt ifrån mitt gamla jag som tvättade håret varannan dag och fixade med droppar och inpackningar. Nu kramar jag i olja av oliv eller kokos i topparna då och då. Hudlotionen är utbytt mot raw kokosolja och jag inbillar mig att det ger hyn en ungdomlig lyster.
Ärligt talat har jag slutat att bry mig om vad andra tycker.
Fast det är nog en sanning med modifikation. Jag bryr mig väldigt mycket om vad min älskade tycker. Han älskar höga klackar och korta kjolar. Själv har jag alltid varit svag för höga klackar, men trott att andra skulle tycka att jag var för lång, att jag skulle sticka ut för mycket.
Vi lever ett enkelt liv – älskar att tillbringa tiden i naturen. Det har varit en sommar med fågelkonserter och himlens skådespel. Istället för dyra biljetter betalar min älskade min massage, fotvård och tid på Ystads hudklinik.
Det är ett annat liv så långt ifrån rättssalar, utlandskurser och Advokatsamfundets eleganta lokaler. Fortfarande tror jag på visionerna om ett starkt varumärke för advokater inom familjerätt. Ändå känns det så avlägset. Det är inte längre en del av mitt liv. När jag tänker på de där januaridagarna 2012 när jag träffade företrädare för advokatsamfundet och presenterade mina idéer känns det som hämtat ur en film jag sett.
Den turkosa huvtröjan som jag köpte på superrea dagen efter mötet binder ihop.
Kanske ska jag i framtiden hitta något sätt att dra nytta av allt jag gjort.
Men inte nu!
Nu sveper jag den blommiga fleecefilten om mina bara ben och läser ut boken!