I maj 2014 besökte jag Dalarna för första gången. Det var en flykt från mitt gamla liv som advokat. En rejäl utmattningsdepression med självmordsplaner hade tvingat mig välja mellan elchocksbehandling eller flera år av sjukskrivning och psykodynamisk analys. I Älvdalen hittade jag avskriften av protokollet från den första häxprocessen och blev besatt. Sedan dess har jag bytt tåg i Mora många gånger.
Mellan år 1669 och 1676 avrättades omkring 300 personer i Sverige dömda för trolldom.
Hur kunde det här hända?
Svaret är komplicerat och jag kommer utveckla det i sju romaner i en bokserie jag kallat Eldarna. I lördags släpptes den första delen – Oväsen i Älvdalen. Den bygger på protokollet jag upptäckte för sex år sedan och utspelar under tolv månader – från maj 1668 när Gertrud erkänner blåkullafärder till den 19 maj 1669 när sex personer halshöggs i Älvdalen och deras kroppar brändes på bål. Intill vägen mellan Mora och Älvdalen står en skylt ”Häxbränningsplats” – det är det enda som minner om häxprocesserna i Älvdalen – och den är fel. För det första var det inga häxor som brändes – det var helt vanliga kvinnor – som du och jag. För det andra står skylten på fel plats.
Här kan du läsa mer om bokserien Eldarna
Här kan du läsa om den 3 september 1668
Här kan du läsa föredraget jag höll i september 2018
Juridiken
Redan 1664 anklagades en kvinna från Älvdalen för att ha fört barn till Blåkulla. Hon frikändes och i bevarade handlingar berättas att Landshövding Duvall skulle ha sagt att det var ett Satans apespel.
Frågan jag ställde mig var varför rättspraxis ändrades. Efter den första rättegången är det lätt att förstå att fler följer – då har vi en ny sanning. Den här frågan funderade jag över i flera år och inspirerade till bokens inledning.
Det som gör människan farligare än andra djur är hennes rädsla,
girighet
och längtan efter makt.
När rädslan kommer blir hon trögflytande,
som iskristaller.
Fäster sig vid allt som kommer i hennes väg.
Ju längre rädslan varar,
desto större blir klumparna
– tills de bär
likt kravis.
Av feghet stelnar hon,
väntar värmen,
längtar den porlande vårbäcken.
Från pölen följer hon frammejslade vårilar,
fördjupar fåror.
Ensamma rädslor blir till ilsken vårflod.
Med förenade krafter kan nya fåror brytas, kartor ritas om.
** Här kan du köpa Oväsen i Älvdalen **
Oklar lagstiftning
Den första frågan jag ställde mig var vilket lagstöd som fanns. Det visade sig att man fortfarande tillämpade medeltidslagarna i Sverige 1668. Sedan Gustav Vasa tagit makten hade det varit så mycket krig att man helt enkelt inte hunnit göra några modernare lagar. Fram till 1608 var det till och med så att olika lagar tillämpades i Sverige eftersom det inte fanns någon tryckt lag. Istället var det handskrivna avskrifter och då kunde så klart avskrifterna skilja något.
Karl IX var en handlingskraftig kung så han lät trycka en ny lagbok med de gamla lagarna – då blev det i alla fall samma lag i hela Sverige. Men eftersom han inte lyckades få riksdagen att enas om en gemensam lag tryckte han upp Kristoffers landslag, två medeltida landskapslagar och utdrag ur Moseboken. Det där med Moseboken var en nödlösning eftersom Sverige övergått till protestantismen 1527 och då funkade inte den gamla Kyrkobalken längre. Något måste göras – så varför inte slänga in en kopia av bibeln som rättesnöre. Dessutom var Sverige vid den här tiden extremt ortodoxt efter religionskriget som Karl IX vunnit i slutet av 1500-talet. (Men det får bli en egen bok.)
Här kan du läsa mer om juridiken
1608 var Moseböckerna svensk lag. Och där står det
”En trollkona ska du icke låta leva”
Men frågan var – vad var en trollkona?
1613-17 hade vi den första kända häxhysterin i Sverige, men sedan dess hade det varit lugnt fram till 1665 när det utbröt en hysteri på Åland. Några enstaka fall hade behandlats, men inga utbrott. Hur mycket processen på Åland påverkade Dalarna kan jag inte uttala mig om – men på Åland nämns inget om att föra barn till blåkulla.
Här kan du läsa mer om häxprocessen i Östergötland
Här kan du läsa mer om häxprocesserna på Åland
Eftersom protokollet från tinget i september aldrig hann renskrivas är det notariens minnesanteckningar som bevarats. Jag började söka svaret där.
Utifrån anteckningarna och europeisk doktrin kunde jag ana mig till hur frågorna ställts. Det fanns två ståndpunkter – inte bara i doktrinen -utan även i Älvdalens sockenstuga
Den äldre läran i tysk doktrin
Företrädare för den ”äldre läran” menade att det endast var förgörning (malefficae/veneficae) som var straffbar. De menade att t ex häxfärder var drömmar och djävulens illusioner.
Den nyare åsiktsinriktningen
Företrädare för den ”nya åsiktsinriktningen” menade att det räckte att den anklagade vänt sig från Gud för att det skulle vara straffbart (lamiae/pactum). De ansåg att häxfärder var verkliga händelser.
Här kan du läsa mer om europeisk doktrin
I protokollet
I protokollet kan vi ana att många frågor ställts om avtalet med Satan. Det handlar om när namnet skrevs in i Satans svarta bok. Även sex med Satan är något det frågas om. I domen beskrivs hur man bortser från vissa vittnesmål då de är Illusiones diablo.
Hur gick rättegången till?
När jag hade fått en översiktlig bild av juridiken började jag fundera över processen, men jag hittade ingen rättegångsbalk (som vi har idag). Vi har en tydlig struktur med två parter som ska vara likvärdiga – åklagaren och försvarsadvokaten. Domaren ska lyssna och leda rättegången. Men hur var det år 1668?
I dag har vi en domare och tre nämndemän som röstar – men då hade de tolv nämndemän. Idag kan du skriva dig skiljaktig om du inte tycker som majoriteten – men hur fungerade det då?
Jag har tillbringat många timmar på Juridicum i Lund med att leta svar och så småningom hittade jag ett kompendium från en föreläsning i rättshistoria där det stod att nämnden alltid skulle vara enig. Kunde de inte enas fick minoriteten avgå och annan sättas i dess ställe.
Och det är precis vad som händer i Älvdalen – en nämndeman lämnar tinget några dagar innan domen avkunnas. I boken har han fått representera den äldre doktrinen som menade att allt bara var ett Satans Apespel.
Domaren var bara en lagläsare. När nämnden hade avgjort om den anklagade var skyldig eller inte läste han straffet ur lagboken. När det gällde trolldomsanklagelser var det enkelt. Den som dömdes för trolldom skulle avrättas. Utdöma mildare straff kunde endast hovrätten göra – och det brukade de göra. För alla dödsdomar skulle skickas till hovrätten innan de verkställdes. Och eftersom väldigt många brott i Sverige vid den här tiden var förenade med dödsstraff benådades de flesta.
Här kan du läsa mer om mina tankar om de tystas ansvar
Häxprocesserna i Dalarna
Den 12 september 1668 dömdes 12 personer till döden i Älvdalen. Några av dem skickades till rådhuskällaren i Falun i väntan på hovrättens dom. Men trots att rätten förhört misstänka och vittnen från den 3 september fanns det många fler att förhöra. I de bevarade minnesanteckningarna kan man ana stressen. Förhöret med Gertrud pågår i två dagar, förhöret med Gullichs-Anna pågår en dag. Rannsakningens fjärde dag förhörs två vittnen för att i slutet vara rena kaoset.
Det finns listor på fler som ska förhöras, men detta skjuts till det ordinarie tinget i december. Detta ting hålls tillsammans med bl a Mora. På decembertinget döms fler älvdalsbor för trolldom – men de här frågorna överlämnar jag till Torbjörn Näs att forska mer i.
Skräcken kommer till Mora
Redan i samband med den första rättegången har skräcken fått människor att handla irrationellt. I ett förhör berättas det att barnen samlats i en vaktstuga för att ingen ska kunna föra dem till Blåkulla medan de sover. En liten flicka somnar dock. Dagen efter berättar Erik hur han sett hur hon förts bort. Anledningen till att han inte berättade något på kvällen förklarar han med att han blev helt paralyserad av Satan.
Redan här finns strukturen som sedan sprider sig i Sverige. Att hålla barnen vakna för att de inte skulle föras bort av Satan minskade knappast mardrömmarna.
Eftersom jag inte är inläst på häxprocesserna i Mora får jag vända mig till Wikipedia.
”I mars 1669 kom häxhysterin till Mora. Tre månader senare rapporterade fogden till landshövding Duwall att ”Uti Älvdalen och Mora förförs de unga och barnen i stor myckenhet av de gamla trollpackorna till Djävulen”, och då han i juni höll fjärdingsting i mora fick han klagomål från föräldrar, som fick honom att sända en lista på trettiofem barn, som skulle ha bortförts, till Stockholm, med begäran om en trolldomskommission, för om inte ”de gamla på behörigt sätt blev utrotade, så är befarandes att det går allt vidare än någon kan tro”.
Här kan du läsa mer på wikipedia om häxprocesserna i Mora
Första avrättningen den 19 maj 1669
Av bevarad korrespondens anas att hovrätten inte visste hur de skulle hantera domen från Älvdalen. Medan de diskuterade hur de skulle göra spreds skräcken mellan byarna i Älvdalen. Allt fler vakstugor hölls. Allt fler förhördes och det hände att folkmobbar gav sig på misstänkta trollkonor och misshandlade dem.
Först i slutet av april lämnade hovrätten besked. De som erkänt skulle avrättas. De som var angivna av två habila vittnen (fullt bevis) skulle föras ut på avrättningsplatsen i tron att de skulle avrättas. I valet mellan att erkänna och hamna i himlen eller förneka och hamna i helvetet hoppades man på att få fram fler erkännanden. Om de fortsatte förneka skulle de föras tillbaka till fängelsehålan.
Från bevarade handlingar vet vi att fyra kvinnor fortsatte förneka och att de tillbringade omkring ett år i fängelsehålan i Falun.
Lördagen den 12 augusti 1669
”Lördag kväll den 12 augusti kom den nybildade Dalarnas trolldomskommission till Mora, och häxprocessen inleddes. Hälften av kommissionens medlemmar, sju stycken, var präster. Under fem dagar förhördes sextio vuxna och många barn från byarna omkring. Tyvärr är informationen dålig; den ansvarige skrivaren säger rent ut att han inte brytt sig om att anteckna så mycket eftersom bekännelserna är nästan likadana allihop och det inte var värt att slösa tid på att skriva ned. Det fanns så många anklagade att rättegången hölls på två ställen, i sockenstugan och i kaplansgården.”
Här kan du läsa mer på wikipedia om häxprocesserna i Mora
Torbjörn Näs på Dalarötter kan berätta om en av alla dem som förhördes i Mora.
Här hittar du Torbjörn Näs föredrag Dalarötters hemsida
”Morgonen den 23 augusti, efter nio dagars rättegång, dömdes 23 av de 60 misstänkta till döden för trolldom, avfall från Gud, förbund med djävulen och barnaförande. Femton av dessa skulle avrättas, men de övriga sex skulle sättas i fängelse eftersom rätten var osäker på deras skuld.”
Sedan for en del av trolldomskommissionen vidare till Älvdalen för att fortsätta avrättningarna. På den tiden var det viktigt att avrättningarna skedde i hemsocknen och att alla var närvarande för att visa avskräckande exempel.
Slutord
Boken är mitt bidrag till att ge de trolldomsanklagade upprättelse. Tack vare Anna Vild kommer Marit Matsdotters historia även att tonsättas och dramatiseras. ”Skål för våren” som finns på Anna Vilds Youtubekanal är inspirerad av Malin Matsdotters öde. Hon brändes levande på bål i Stockholm 1676.
”Skål för våren
Skål för dig
Och skål för alla er
Som brändes före mig
Skål för vägen vi vandrar än Systrar på jorden
Och ni i himmelen”
Anna Vild
Det är oändligt många jag vill tacka för den här bokens tillblivelse
Det långa tacket hittar du här
Det viktigaste tacket vill jag framföra till Dig som valt att följa med på min tidsresa. Genom att diskutera häxprocesserna kan vi lära oss av historien. Låt inte de häxanklagade ha lidit förgäves.
** Här kan du köpa boken Oväsen i Älvdalen **
På Anna Vilds instagramkonto kan du se klippen från boksläppet på Porfyrmuseet den 21 mars 2020.