Häxprocesserna i Orsa

Den 23 januari 1671 avrättades de häxanklagade i Orsa. Tack vare Torbjörn Näs vet vi nu namnen på sex av de sju som avrättades. Hans omfattande arbete finns sammanställt i Genklang som du kan köpa på sidan Dalarötter. Samtliga citat nedan är hämtade från denna skrift.

Den 19 maj 1669

Den första avrättningen i det stora oväsendet ägde rum i Älvdalen den 19 maj 1669 då Kettis-Lasse, Gullichs-Anna och Look-Anna (Knåpar-Elin och Gyris-Marit har avlidit i Falun) samt Bond-Elin, Marit och Brita Andersdotter fördes ut till Mimmikulle. Därifrån spreds häxhysterin både till Lillhärdal i Härjedalen och genom Dalarna.

Här kan du läsa en sammanfattning av häxprocesserna i Älvdalen.

Sommaren 1669

”Häxprocesserna hade pågått en tid i grannsocknarna Älvdalen och Mora, så det var naturligt att de även spred sig till Orsa under 1669. De första förhören började hållas efter sommaren under ledning av prästerna (3 förhör) och länsman Erik Hansson (3 förhör). I protokollen framgår med all tydlighet att länsmannen använde tortyr för att få de anklagade att erkänna, i flera fall gav detta önskat resultat.”

December 1669

”Vid tinget i december 1669 rannsakade rätten 48 vuxna personer och 15 barn. Totalt vittnade 144 barn emot de anklagade. Förhållandevis många av de anklagade erkände inför rätta att de fört barn till Blåkulla, men ett par av dem förklarade att de hade förstått att de var skyldiga först efter att de torterats. Detta sågs av rätten som ett stort problem, och den förklarade att en bekännelse som tvingats fram genom tortyr inte gick att använda som bevis. Fem kvinnor dömdes ändå till döden, men av dem hade fyra frivilligt bekänt sig skyldiga. En femte kvinna nekade först, men erkände till slut.”

Januari 1671

”I januari 1671 togs nästa steg, då en trolldomskommission rannsakade i flera dalasocknar, däribland Orsa. Efter tio dagars rannsakningar lät denna kommission döma nio eller tio personer till döden. Några protokoll eller domar finns dock inte bevarade, så vi vet inte exakt vilka dessa personer var. Klart är däremot att sex av dem avrättades i slutet av januari 1671. Efter januari 1671 tog häxprocesserna i Orsa slut.”

Men det innebar att de dödsdömda som inte avrättats varken fick sina domar fastställda eller blev benådade – de blev ”hängande i luften”.

Vilka dömdes till döden i Orsa?

Nedanstående uppgifter är citat från Torbjörn Näs artikel ”350 år sedan Häxavrättningarna i Orsa” som publicerades i dagens Dalarnas tidning.

Kusa Peders hustru Brita Persdotter i Hansjö född 1628

Brita berättade att hon ”med Sathan haffa bolat, een tijd har natt. Post concubitum (efter samlag), afwlath grodor”. Hon var den första som frivilligt erkände sig som häxa, men när avrättningen skulle ske så var hon gravid och avrättningen uppsköts. Hon födde en dotter (Karin) senare under 1671. Av ett brev till landshövdingen från februari 1674, alltså tre år efter kommissionsrannsakningarna, framgår att Brita avlidit. Då någon klarhet inte gått att få om huruvida hon skulle benådas eller fortfarande var att betrakta som dödsdömd, blev situationen problematisk. Om hon var en grov brottsling som inte hade fått sitt straff kanske hon inte borde få en vanlig begravning på kyrkogården? Kyrkoherden överlämnade detta beslut till landshövdingen, som bestämde att Britas kista skulle bäras ”i tysthet utan något väsende och ceremonier”. Hon fick begravas på kyrkogården, fast norr om kyrkan. En viss upprättelse fick Brita också då landshövdingen förklarade att hon ”har likväl kristliges avlidit”. Att något besked inte kommit från hovrätten tolkades i detta läge som att man inte fått någon order om att verkställa avrättningen.

Saras Per Bertilssons hustru Brita i Hansjö född 1604

Mor till ovannämnda Brita Persdotter i Hansjö.

”Uppå tillfrågad om hon på den onda truldomswägen vandrat haffa, Swarade Ja, säger sigh haffa lärde av sin farmoder Malin i Hansjö, tå hon den ung piga war …

Avrättades den 23 januari 1671

Hindrika Karin i Hansjö född omkring 1590

Hon har lovfwat sathan sin kropp och siäll.

Lappe Pers Anna i Stackmora

Bekänner sig vara bland de som på den onda vägen vandrat.

Mas Mats Eriksons hustru Elin i Vångsgärde

Lärt av en gammal kärring från Gåsvarv i Älvdalen, hon bekänner frivilligt att hon sedan barndomen givit sig i satans våld, haft wederstyggeligt umgänge med honom och fött katter, fört 14 barn med sig till Blåkulla.

Varg Pers Elin i Stackmora

En ogift piga om 40 år, hon erkänner att hon ”denne villfarelsen i sin barndom aff sin moder Warg Elin intagit hafwer”.

Bälter Mickel Halvarsson i Slättberg

Under rannsakningen berättade han att han hade varit i Mora under hösten när trollkärringar avrättades, stod och såg deras avgång det kände om att det var deras förtjänade lön, han bad Gud att den skulle få rätt som rätt haver. Jämrade sig och gråter, säger sig aldrig ha trott att han skulle komma i sådant rykte. Men på sin dödsbädd erkände han, i ett protokoll från den 8 juni 1670 i Västerås domkapitel antecknas: En man i Orsa skylt för truldom – giordt för sin dödh en san bekennelsse, hans sak medh the fleras ligger ähn i Hofretten, nu frågas om hans begrafningh? Sententia: At andra må inciteras at göra en san bekennelsse, så efterlåtet thenne leggias in om k.balken på Norre sijdan o kyrkian, uthan ringning och ceremonier.

Den sista personen som avrättades kan ha varit den 12 år gamla Hass Kerstin Matsdotter som du kan läsa mer om här.

På sidan trolldomsprocesser kan du läsa mer om häxprocesserna i Norden.