Kattegattleden

Längs Kattegattleden lyser hav och rapsfält i Sveriges färger. Sju mil i solsken. Doft av hägg och koltrastsång. Hos Flickorna Lundgren på skäret delade vi en soppa som förrätt.

IMG_1081

Efter att ha klättrat (med cykeln) både uppför Kullaberg och Ransvik var vi väl värda en fisksoppa på Hotell Kullaberg. Vid borden bredvid oss lämnades berg av räkor kvar (Vräkmackorna är enorma). Mat som kastas då den inte ens får användas som djurfoder. Tänk om alla portioner kunde beställas som halva istället för detta vansinniga slöseri med mat.

IMG_1084

Över Höganäs gick turen tillbaka till den väntande bilen i Utvälinge. Ja, vi var bekväma idag också. Eller egentligen handlade det mer om att ta tillvara tiden. Hela cyklingen på Kullahalvön är en upplevelse, avskilda cykelvägar, smala asfaltsvägar som nästan saknar trafik, banvallar. Men vi har inte hittat några ”upplevelsevägar” till Kullahalvön. Att cykla på trafikerade vägar är skittråkigt. I stället för norsk brudspirea, raps och hav känner du bara avgaserna. Näktergal och trast överröstas av brummande – inte ens samtal kan föras.

För oss är miljön den viktigaste frågan – ändå väljer vi att ta bilen. Men hur agerar då den som inte anser att miljöfrågan är viktig? Vilka signaler sänder SVT när miljöfrågan inte tas upp i Agendas politiska debatt?

Så här skriver supermiljöbloggen: ”Genom att Agenda tar upp de politiska frågorna de tror att svenska folket tycker är viktigast förstärker de samtidigt vad vi tycker är viktigt. Det är ingen slump att det som skrivs mest om i media också är det vi tycker är viktigast, och det blir som en enda stor opinionsbildande filterbubbla.”

Tulpaner i Malmö

IMG_0956

I onsdag och torsdags körde jag bil till bl a Ystad och Malmö. Oj, vad jag saknade lästiden på tåget och vilket strul det är att hitta parkering. På några år har Malmö förändrats. Nu är det cyklar över allt. Tänk vad snabbt människors beteende ändras när cykelvägarna blir säkrare.

Cykelparkering vid Triangeln. Hur stor yta skulle det krävas för att rymma lika många bilar?

Cykelparkering vid Triangeln. Hur stor yta skulle det krävas för att rymma lika många bilar?

IMG_0970

Tulpaner, hyacinter och penséer färgade Malmö lila. Temat var “Purple Rain”. Vilken upplevelse för trädgårdsälskaren! Nu lägger jag till Malmö på vår lista över platser som är vackra att besöka på våren.

IMG_0958

Blå rand, hyacint “Rembrandt” Lila rand, hyacint “Soleil de Nuit”

Andra platser är:

Tivoli i Köpenhamn

Laholm

Sofiero

Lunds botaniska trädgård

IMG_0963

I helgen bär det av till Gavnö. Efter alltför många inställda tåg och allmänt krångel med cykel på Skånetrafiken (som dessutom inte inkluderar cyklar i en duobiljett medan man får ha med sig tre barnvagnar gratis) tar vi bilen till Helsingborg.

IMG_0964

Till skillnad från Skånetrafiken uppskattar Scandlines cyklister. Det är gratis att ta med cykeln. Dessutom cyklar du av och på allra först.

 

IMG_0965

Från Helsingör tar vi tåget söderut. Boende är bokat via airbnb i Nästved. Vi får se hur det funkar.

IMG_0966

Bloggen är min dagbok. Nästa år planerar jag för en lila tulpanrabatt i trädgården.

Trädgårdsdrömmar

Till våren ska vi plantera valnötsträd – fyra olika. Specialbeställda från Ungern. Det blir nästan en egen liten lund i trädgården.

Marktäckare

Funderar över den delen av trädgården. Lite vild vill jag ha den. Inga klippta gräsmattor – mer en äng som slås några gånger per år.

Och så vill jag ha en päronpergola med rosor i. Som den på Sofiero.

Päronpergola

Min 46:e födelsedag firade jag i Övraby

Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.

Redan till midsommar brukade körsbärsträdet lysa rött. Det lockade både barn och fåglar. På dagarna nådde vi de åtråvärda bären med hjälp av stegar och räfsor. Redan i gryningen började fåglarnas fest. Far väcktes av skränet. De brukade sova med öppet fönster och körsbärsträdet var precis utanför. Han försökte skydda bären med nät och fågelskrämmor. Något år sov han med geväret bredvid sig för att kunna skjuta fåglarna som väckte honom. Men inget hjälpte. Det bästa vi kunde göra var att ta lastaren till hjälp och försöka plocka bären innan kajor, starar och råkor avslutat festen. Trädet var så högt att knappt ens lastarskoffan nådde upp i toppen. Min gammelmorfar hade planterat det när han byggde det nya boningshuset på trettiotalet. Den låga boningslängan i röd tegel, som mormors morfars far byggt i mitten av 1800-talet, återanvändes till drängastua, huggebo, kvarnarum och hynsahus. Den gamla ”haven” i norr med almar, gångar och syrénbersåer fick bli hönsgård.

Kursen för Tove Folkesson öppnade nya dörrar. När jag läser texterna jag skrev blir jag förundrad. Är det verkligen mina ord? De kom med sådan lätthet och jag känner inte igen dem. Kanske kommer det trots allt något väldigt gott ur de senaste årens motgångar.

Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster - och det visade sig att vi båda känt samma obehag.  Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.

Åskan hängde i luften och det har berättats att när de burit ner liket i hallen hade det kommit en blixt och en knall nästan samtidigt. Kanske sitter skräcken kvar i väggarna. För en tid sedan pratade jag barndomsminnen med min syster – och det visade sig att vi båda känt samma obehag.
Egentligen är det den vackraste hall jag vet. När du öppnar ytterdörren mitt på huset kommer man först in i ett pyttelitet vindfång där man kan hänga av sig ytterkläderna. Det första du ser när du öppnar nästa dörr är en vit trappa som svänger sig upp till ovanvåningen. Trappräcket är av lent, mörkt trä och vilar på vita träribbor som avslutas med en vit kolonn på sista trappsteget. Nedre delen av väggen har kvar sin ursprungliga röda färg och en strukturmålning som påminner om snabel-a. Ovanför en svart list är det vitt. Det obehagliga är att gå i trappan när det är mörkt. Går du ner för trappan har du ett mörkt fönster framför dig där det skulle kunna stå en gärningsman och skjuta på dig genom fönstret. Eller så skulle det kunna finnas ett läskigt spöke i spegelbilden. Ännu värre är det att gå uppför trappan. Vad som helst kan ju komma ut ur fönstret och ta tag om dina axlar.

En av uppgifterna var att beskriva en plats som vi kände väl till. Jag valde att beskriva mitt barndomshem i Övraby. När jag läste texten insåg jag att det var min sista möjlighet att fira födelsedag i barndomshemmet. Mina föräldrar brukade komma upp med en bricka på sängen. Där fanns det presenter och en av sommarens första rosor.

Min syster fick ha sitt rum där uppe i hallen, utanför toaletten. För att inte riskera att behöva dela rum med henne såg jag till att byta rum med min bror så att jag fick det lilla rummet i söder. Idag tycker jag att det är det mysigaste rummet. Under slänttaket var den naturligaste platsen för sängen och ett av mormors nattygsbord med utsvängda ben och en liten silverfärgad lådknopp. Mitt emot placerade jag mormors matchande byrå med tillhörande spegel. Mor hade målat den vit. I den översta lådan som bara var smal förvarade jag borstar och hårband. I den mittersta lådan (där bottnen brukade hoppa av) hade jag strumpor och underkläder. I den understa lådan förvarade jag tröjor sorterade efter finhetsgrad. Jag hade inte så många kläder eftersom det inte fanns någon att ärva av. Två ribbstickade tröjor, en vinröd och en marinblå, en långärmad skoltröja, någon urväxt tröja som jag inte var rädd om och som jag bytte till när jag kom hem från skolan. Skrivbordet fick plats vid ett nytt fönster och bredvid det placerade jag en gammal fatölj som skulle slängas. Det sades att den var ”fasters”.

Min syster fick ha sitt rum där uppe i hallen, utanför toaletten. För att inte riskera att behöva dela rum med henne såg jag till att byta rum med min bror så att jag fick det lilla rummet i söder. Idag tycker jag att det är det mysigaste rummet. Under slänttaket var den naturligaste platsen för sängen och ett av mormors nattygsbord med utsvängda ben och en liten silverfärgad lådknopp. Mitt emot placerade jag mormors matchande byrå med tillhörande spegel. Mor hade målat den vit. I den översta lådan som bara var smal förvarade jag borstar och hårband. I den mittersta lådan (där bottnen brukade hoppa av) hade jag strumpor och underkläder. I den understa lådan förvarade jag tröjor sorterade efter finhetsgrad. Jag hade inte så många kläder eftersom det inte fanns någon att ärva av. Två ribbstickade tröjor, en vinröd och en marinblå, en långärmad skoltröja, någon urväxt tröja som jag inte var rädd om och som jag bytte till när jag kom hem från skolan. Skrivbordet fick plats vid ett nytt fönster och bredvid det placerade jag en gammal fatölj som också skulle slängas. Det sades att den var ”fasters”.

Mor och far har börjat flytta in saker till huset i Ystad. I våra gamla rum har leksakerna flyttat tillbaka. Nu är det syskonbarnen som ställer plastdjuren i prydliga rader och lyfter taket till bondgården som min mor och hennes fyra systrar lekte med.

Gammelmorfar var en ovanlig man. Redan på tjugotalet anlitade han en körlärare så att mormor och hennes bror kunde få ta körkort. Själv nöjde han sig med att cykla till byn på en cykel med ett gigantiskt framhjul och litet bakhjul. Där lär han ha haft en affär med lärarinnan. Det har också sagts att han brukade träffa vänner på Stora Hotellet i Tomelilla. Snäll som han var ska han ha gått i borgen för dessa vänner. Mormor tog över gården innan han dog - och sedan var där inte mycket över att bråka om.

Gammelmorfar var en ovanlig man. Redan på tjugotalet anlitade han en körlärare så att mormor och hennes bror kunde få ta körkort. Själv nöjde han sig med att cykla till byn på en cykel med ett gigantiskt framhjul och litet bakhjul. Där lär han ha haft en affär med lärarinnan. Det har också sagts att han brukade träffa vänner på Stora Hotellet i Tomelilla. Snäll som han var ska han ha gått i borgen för dessa vänner. Mormor tog över gården innan han dog – och sedan var där inte mycket över att bråka om.

Det är ett nytt år och det känns som om jag har hittat hem i skrivandet. I Skurup hittade tonerna mig. Den 31 augusti åker jag norrut via Stockholm, fängelsemuseet i Gävle och Falun. Returresa är inte bokad. Efter veckan i Skurup känner jag en djup tillit. I Älvdalens sagoskogar tror jag att resten av texterna kommer till mig. Det finns bra cyklar att hyra på Tre Björnar och ett myller av vägar att cykla på.

Första gången jag firade födelsedag var i Övraby var när jag fyllde 6 år 1976. Om en vecka fyller jag 46 år. Senast jag firade födelsedag i Övraby var 2008 då jag gav mig en skilsmässa i present. Jag hämtade barnen hos sin far kvällen innan och vi tillbringade min födelsedag med att sitta i lusthuset och spela monopol medan regnet vräkte ner utanför.  På tisdag ska jag ta kameran med mig och fotografera trädgården, huset och detaljer. Och så ska jag hjälpa mina föräldrar med köpehandlingarna. Till våren lämnar vår släkt gården efter fem generationer.

Första gången jag firade födelsedag var i Övraby var när jag fyllde 7 år 1976. Om en vecka fyller jag 46 år. Senast jag firade födelsedag i Övraby var 2008 då jag gav mig en skilsmässa i present. Jag hämtade barnen hos sin far kvällen innan och vi tillbringade min födelsedag med att sitta i lusthuset och spela monopol medan regnet vräkte ner utanför.
På tisdag ska jag ta kameran med mig och fotografera trädgården, huset och detaljer. Och så ville mina föräldrar diskutera köpehandlingarna. Till våren lämnar vår släkt gården efter fem generationer.

I kakelugnsrummet hos min älskade har jag inrett en ny skrivhörna. Bordet är provisoriskt för jag vill ha ett skrivbord med fem lådor. Allra helst skulle jag vilja ha mitt eget skrivbord, det som skulle kastas för att det saknade en låda, där jag brukade sitta och skriva tidigt på morgonen för att mina berättelser var så spännande. Men om det nu är omöjligt får jag väl se till att skaffa ett likadant. Ett skrivbord med fem lådor, som får mig att tänka på min farmor och får orden att flöda som när jag var barn.

Vi hittade ett skrivbord på vinden. Det saknade en låda, men det gjorde ingenting. Vi placerade det vid balkongdörren och det var där jag tillbringade min mesta tid med att måla eller skriva. Ibland satt jag och bara tittade mot de tre husen, eller mot himlen.

Vi hittade ett skrivbord på vinden. Det saknade en låda, men det gjorde ingenting, jag älskade skrivbordet från första stund. Det liknade farmors skrivbord med fem lådor. Den enda skillnaden var att farmors skrivbord hade svarvade ben.  – Vi placerade det vid balkongdörren och det var där jag tillbringade min mesta tid med att måla eller skriva. Ibland satt jag och bara tittade mot de tre husen, eller mot himlen.

 

Njuta här och nu

Vindarna är inte längre kalla, trots att himlen är grå. Det har varit ett nytt ras under den senaste veckan. När korthusen faller samman har jag lärt mig att bara andas djupt tills mina händer slutat darra.

I trädgården sliter jag upp grästuvor. Hönsen älskar mig och följer förväntansfullt mina rörelser med blicken.

Det hjälper inte att jag är noga med att smörja händerna varje kväll. Där de välmanikyrerade naglarna en gång täckte fingerspetsarna finns nu djupa sprickor.

Min älskade tar mig i sin famn och jag känner hans varma andetag mot mitt huvud när han viskar lugnande ord.
”Det som varit kan du inte göra något åt. Du kan bara vara här och nu. Njut av träden, fågelsången och vår kärlek. Vi och våra närmaste är friska.”

Och jag njöt medan vi rullade. Asfalten var svart som natten på den ännu oinvigda Kattegattleden. Solen fick vattnet att glittra hela vägen till Kullens fyr och vidare längs Skälderviken. Den unkna vinterluften lämnade plats åt vårens friska vindar – fyllda med livskraft och nya förhoppningar.

Vi vet inget om morgondagen – men här och nu kan vi njuta.

Livet behöver inte vara så svårt. En nyservad cykel, en flaska vatten och lite färdkost.

Utanför tågfönstret är himlen grå. Fälten lyser gula och gröna. I Ystad väntar lunch med min Älskade dotter. På FB reser jag hennes resa. Jag kommer alltid att vara en del av mina barn – trots att de nu är vuxna.

Det finns mycket i livet som jag ångrar – men det som varit kan inte förändras.

Istället fokuserar jag på det positiva; de långa godnatt-stunderna med högläsning och sånger som ”Längtan till Italien”, ”Vyss lull lilla palt”, pyssel vid köksbordet och goda samtal.

Det finns mycket jag försummat – och barnen har bara sig själv att tacka för att de utvecklats till de fantastiska människor de är idag.

Medan tåget närmar sig Ystad är det känslan av tacksamhet som fyller varje cell i min kropp. Tacksamhet över att få vara mor till två helt underbara människor och för kärleken som nu finns i mitt liv.