ANDAS

IMG_1943

I drömmen är jag tillbaka i familjen. Inför barnen hör jag mig själv säga till deras far att jag flyttar om det inte blir någon förändring.

Trots att klockan bara är halv sex är jag klar vaken. Skulden finns där. Vetskapen om den otrygghet som barnen tvingades växa upp i.

Det är tisdag och min vanliga psykologtid.

Istället för att försöka sova sveper jag det varma täcket om mig och går upp. Rullar ut yogamattan och ANDAS. Solhälsningarna är stela. Tankarna blir till tunna moln som far över himlen. Förra veckans yogapass på Ashtangayoga Syd har ökat svårighetsgraden. Ännu känner jag mig som klumpig kossa när jag hoppar jämfota bakåt. En – två – tre- fyra – fem. Andas in. Fokuserar på magen och ett jätteskutt fram som tar mig ända till fingertopparna.

Vinjasa mellan varje framåtböjning – och jag kommer till och med ihåg alla de fem nya ställningarna.

Kroppen är morgonstel lyckas men böjer sig i brygga tre gånger.

Sedan får jag fladdra iväg. Kroppen är varm mot yogamattan och jag drar täcket över mig och bara är. Andas.

Tiden försvinner. Först klockan 10 behöver jag gå för att hinna till psykologen i tid.

Tiden känns evig.

Förlängd sjukskrivning

Slånbär

“Har du inte gått i terapi innan?”, hennes lugn känns oändligt – det är som om vi har all tid i världen.

“Jo”, snyftar jag. “Antagligen hade jag min första utmattningsdepression redan när jag satt ting 1994. 1999 gick jag “Våga växa” för Ulla Sturesson och jobbade med min självkänsla. 2002 var jag sjukskriven för utmattningsdepression. Därefter har jag även gått i gestaltterapi för Ulrika Franke.”

Det är som om tårarna aldrig vill ta slut. Två geggiga maskar letar sig ner mot min överläpp och jag reser mig upp för att ta papper och snyta mig i. Det är skönt att sträcka på mig. Det är som om någon opererat in ett kvastskaft i ryggen på mig.

“Men – egentligen mår jag så mycket bättre nu, det är bara det att jag skäms så för allt. Jag skäms för att jag blev sjuk och var tvungen att lägga ner företaget. Det fanns så många som litade på mig. Men allra störst är skulden över skilsmässan. Det var jag som ville skiljas. Jag tycker så synd om barnen som växt upp med alla dessa konflikter”.

Det är alldeles tyst i rummet när jag reser mig för att ännu en gång hämta papper att snyta mig i. Lena Oeske, min läkare, väntar ut mig, ger mig tid. Hon får mig att känna det som om hon har all tid i världen för mig.

“Ja, och så jobbade jag ju med konflikter. Jag har kommit på att jag nog är högsensitibel – eller vad det heter – ja, högkänslig. Hittade en sida på Facebook. Såg att man är extra känslig då. Det är som om andras känslor går rakt in. Ja, och jag har ju jobbat mycket med konflikter. Det är som om alla mina klienters konflikter lämnat spår i mig. Ja, jag vet inte.”

Tystnaden är inte längre jobbig. Hennes ögon är snälla och förstående. Hennes händer vilar tryggt i hennes knä.

“Jag försöker verkligen bli frisk – men nu har jag accepterat att det tar tid. Jag kämpar inte längre. Jag har blivit mycket bättre – men fortfarande händer det att jag rasar – och fortfarande rasar jag väldigt djupt.”

“Har du fortfarande självmordstankar?”

“Nej, inte när jag är hos min älskade. Han tar hand om mig. Där är jag trygg – ingen känner igen mig där. Jag känner inte någon skam och skuld. Och i Älvdalen var det helt fantastiskt. Där klarade jag läsa i böcker. Det är som om de andra på skrivretreaten blivit vänner. För dem behöver jag inte skämmas. Annars har jag bara kontakt med två av mina gamla vänner. Jag känner så mycket ångest över att allt gick fel – jag skäms – känner mig värdelös. På Tre Björnar i Älvdalen har jag hittat hem. Men jag behöver att någon ser till att jag äter – annars glömmer jag bort det. Jag är inte så bra på att ta hand om mig själv.”

Mina händer vilar utsträckta över knäna. Jag blundar. Andningen är så där ytlig och jag får anstränga mig för att luften ska komma långt ner i lungorna. Blundar.

“Men här i Ystad är jag rädd för mig själv. Jag är rädd för att rasa. Jag vill inte dö – men nu vet jag att depressionen skulle kunna få mig att ta mitt liv. När jag är här ägnar jag mycket tid åt yoga, går på avslappning och massage hos Milda makter, träffar min psykolog – och i förra veckan var jag på en fantastisk hälsoanalys hos Nina på Ystads hudklinik.”

Hon nickar och hennes ögon får mig att tänka på Lady i Kalle Ankas julafton.

“Det viktigaste nu är att ta hand om dig själv. Jag sjukskriver dig januari ut. Tyvärr har vi inte fått nya tider för nästa år. Kan du ringa och boka en ny tid till i mitten av januari.”

När hon räcker mig sjukintyget skulle jag bara vilja krama om henne. Men jag sträcker bara fram min hand i avsked. Halvtimmen hos läkaren väckte nya frågor. Jag googlar och hittar sidor som jag hoppas ska kunna hjälpa andra. Vem vet – kanske kommer det en dag där mina erfarenheter inte var förgäves.

Klimatsmart skrivande

 

Magnolia

Diskussionen med tjejerna väckte tankar. Innan har jag ju alltid sagt att mitt livsändamål vara att hjälpa. Var blev den hjältemodiga visionen av?

Kanske hade jag mer fokus på att hjälpa andra än att ta hand om mig själv och mina relationer. Som advokat jobbar du med andras konflikter – jag var troligen för engagerad – hade svårt för att stänga av.

Skulle jag kunna hjälpa andra utan att bränna ut mig själv?

Min dröm har ju alltid varit att skriva. Nu har jag ju den här bloggen – varför inte skapa strukturer så att bloggen blir som att läsa en bok? Då skulle jag kunna hjälpa alla dem som söker kunskap inom ämne som jag har erfarenhet av.

Under rubriken skrivande har jag börjat skissa. Gå gärna in och titta och kommentera hur jag skulle kunna göra för att göra det enkelt att hitta. Vilka frågor skulle du vilja ha svar på?

Vad gör konflikter med oss?

När jag länkade upp förra blogginlägget blev jag ju så klart nyfiken på de andra tävlingsbidragen och klickade på några länkar. Där hittade jag det här inlägget om sorgen efter en separation.

Ja, det är märkligt hur länge den sorgen sitter i – oavsett om du är den som blir lämnad eller den som tar initiativet till skilsmässan.

I sommar är det sex år sedan jag och barnens far gick skilda vägar. Eller kanske rättare sagt – sedan jag gick. För det var egentligen vad som hände.

För barnens skulle ville jag att förändringarna skulle vara så små som möjligt. Hemmet skulle kännas orört, de skulle fortsätta umgås med de gemensamma vännerna utan mig – jag drog mig bara undan – drack te och läste böcker under äppelträdet.

Ändå blev det år fyllda med konflikter.

Fortfarande gör det så ont i mig när jag tänker på drömmen om den lyckliga familjen som krossades. Hade det funnits andra vägar?

Antagligen är det tankar som jag delar med många andra som separarat. Kanske kommer de alltid att finnas där.

I blogginlägget läser jag även om Facebook. Tyvärr är de nya kommunikationsformerna en grogrund för förvärrade konflikter. Det är lätt att slänga iväg ett mail, ett sms eller ett meddelande på Facebook. De där korta orden kan lätt misstolkas.

När jag arbetade som advokat kunde jag se ärenden där parterna baktalade varandra genom Facebook. Det är inte bra för någon! Att bara läsa om den andres liv kan så klart också vara oerhört smärtsamt.

Det är en ny värld med nya sorters konflikter. Tulpan

Sociala media

Mail, sociala media, sms – idag är det lätt att nå ut med sitt budskap till många. Sedan länge har vi sett en utveckling där antalet vårdnadskonflikter ökar. Vilken betydelse har våra nya kommunikationsvanor?

Några ord lösryckta ur sitt sammanhang ger stort utrymme för misstolkningar. Den här filmen som delas på FB är ett bra exempel på det.

Nu börjar vi också se en del rättsfall där domstolarna dömer ut skadestånd till dem som utsätts för trakasserier på nätet. Men rättspraxis spretar.

Att många kränkningar inte ens anmäls är uppenbart!

Idag lever ungdomar i sociala media. Det är väldigt enkelt att skriva något “om någon annan” och på det sättet sprida klandervärd information på ett sätt som förr inte var möjligt.

Att i en chatt säga “sanningar” är inte samma sak som att säga saker ansikte mot ansikte. Egentligen är det samma sak som att prata bakom ryggen på någon.

Nedanstående checklista kan vara klok att gå igenom innan du skickar iväg.

20140114-213703.jpg

Ansvar för andra skulder

När jag håller föredrag om att vara gift eller sambo brukar jag säga att “vardera maken svarar för sina skulder med sin egendom”.

Och det stämmer – så länge man inte blir solidariskt betalningsskyldig.

Hur blir man det solidariskt betalningsansvarig?

1) Banklån

Om ni lånar pengar i banken för att köpa hus tillsammans blir ni vanligtvis solidariskt betalningsansvariga. Det innebär att om din livskamrat inte betalar sin del av lånen kan banken kräva hela kapitalskulden av dig. Du får sedan kräva det du betalt för mycket av din (tidigare) livskamrat.

Det kan hända att ni behöver sälja huset med förlust. Det är inte säkert att banken går med på att dela upp lånen mellan er.

2) Löpande kostnader för en gemensamt ägd bostad – såsom el, vatten, sophämtning.

3) Kreditkort såsom ICA-kort och bensinkort

Vad kan du göra om du blivit solidariskt betalningsansvarig för din livskamrats skulder?

Kronofogdemyndighetens hemsida kan du läsa mer om skuldsanering.

 

Vad innebär det att vara sambo?

Jag skulle vilja dela upp frågan i två delar;

1) Vad händer vid separation?

2) Vad händer vid dödsfall?

Men första frågan är – när uppstår ett samboförhållande? Det finns tyvärr inte något enkelt svar på den frågan. Därför är det klokt att upprätta att avtala bort sambolagen om du är osäker. På www.advokatbyran.nu finns exempel hur man kan formulera sig.

1. Vad händer vid separation?

Om en av samborna begär bodelning inom ett år från det att samboförhållandet upphörde skall samboegendomen delas. Vad som är samboegendom kan du läsa mer om här. 

2. Vad händer vid dödsfall?

En sambo har bara en bodelningsrätt, här hittar du mer information. För att en sambo skall ärva behövs testamente. Annars är det sambons laga arvingar som ärver.

Om du klickar på “sambo” i taggmolnet längst ner till höger hittar du fler inlägg om att vara sambo.

 

Att byta efternamn

Min bror gifte sig samma höst som jag skilde mig. Han och hans fru valde att ta ett nytt efternamn. Det fick mig att börja fundera.

En av mina vänner skrev följande:

Byta namn… Jag sitter ju i en liten speciell situation där även jag. Både min nya och gamla fru har samma förnamn. Min gamla fru har behållt vårt familjenamn vilket av förståliga skäl gör att det är ointressant för min nya fru att ta samma namn. Så nu pratar vi om att ta min mors barndoms namn.

Det var mycket vånda och jag föll för namnet Andehag – men PRV godkände det inte eftersom det kunde förväxlas med namnet Anderhag. Då skrev jag till alla Anderhagarna – men några motsatte sig att jag antog namnet Andehag.

Andersson var mitt flicknamn – men att byta Larsson till Andersson skulle bli förvirrande. Då var det bättre att hitta på något nytt – ge mig en nystart.

Den vänliga handläggaren på PRV gick igenom vilka lediga namn det fanns som började på And; Andebris och Andebark.

Eftersom ansökningsavgiften inte skulle betalas tillbaka var jag tvungen att bestämma mig inom tidsfristen. Utan tillräcklig reflektion skickade jag in och ansökte om Andebark.

När brevet damp ner i brevlådan var jag på väg till Fridas grafiska för ett möte om varumärket.

Frida och jag skissade på olika lösningar utifrån Annika Larsson – för jag hade ju ännu inte bestämt mig. Skulle jag verkligen byta efternamn.

När vi suttit en stund bad jag henne testa med namnet “Andebark”.

“Gud, vad snyggt det blev grafiskt!”, utropade hon spontant.

Därmed var det bestämt! Samma kväll skrev jag på papperna om namnbytet. Det har jag aldrig ångrat!

Nätdejting

Så insåg jag att det var dags att lämna de levande ljusen och rooibusteet för att börja bli social igen. Men hur? Våra gemensamma vänner hade jag kontaktat i samband med skilsmässan och sagt att det var viktigt att de fanns för barnen och deras far – att jag skulle klara mig. Det sista jag ville var att blanda in våra vänner i vår skilsmässa. Hur ofta har man inte sett hur gemensamma vänner dras in och tvingas välja sida.

Mina väninnor var stadgade. Det sista jag ville var att ge mig ut och ragga. På något sätt kändes det så “skämmigt” att vara singel.

Under flera år hittade jag brevvänner på dejtingsidorna. Vissa träffade jag aldrig – men det var skönt att dela tankar.

Du har rätt i det där om Jante och jurister. Men just nu skiter jag i det och har bestämt mig för att gå min egen väg!!!

Jag är så himla splittrad i det här med förhållande. Å ena sidan vill jag leva ensam – tycker att jag behöver mer tid… å andra sidan är det ju ensamt… tja, jag vet inte… lägger en hel del tid på nätet f.n. Började nyligen med FaceBook och har idag lagt ut min första novell på www.kapitel1.se/annika-larsson/hilda.

Har alltid älskat att skriva… Tänkte sätta igång ett nytt skrivprojekt och fylla på med en blogg… för att lugna ner alla vilda känslor…

Är i en lite märklig situation – märker hur män är intresserade (även om jag har förbaskat svårt att förstå män över huvud taget)… Jag vill inte in i något nytt förhållande och trånar ändå efter en man.

Nu skall jag lägga fokus på något annat – behöver jobba – har suttit här sedan 7.30 och inte gjort något i närheten av juridiken…

Skulle varit på Företagsfesten i kväll, men har avbokat när jag fick veta att min fd svägerska skulle dit – inte så kul längre… tror att jag skall dricka te och fundera på mitt nya bokprojekt istället.

Har aldrig varit på Prins Charles. Och om det är raggningsställe nr 1 skulle jag nog inte våga mig dit… det sista man vill ha är ju en stämpel om att man jagar… Annars lät det härligt att rocka loss. Var på gympa igår – det är det närmaste jag kommer rocka loss för tillfället… Eftersom jag har svårt att läsa män hamnar jag lätt i lite knepiga situationer och då är det klokt att veta var man står.

En berättelse om separation

När jag fick nedanstående mail kände jag att det kunde hjälpa andra. Brevskrivaren har gett ok på att jag publicerar det avidentifierat. Tyvärr är det många barn och föräldrar som mår dåligt av segslitna konflikter.

Åh, Annika, jag råkade hamna på din hemsida av en slump och kunde inte slita mig ifrån den. Äntligen kände jag att någon där ute faktiskt förstod det verkliga problemet. Jag kände att jag ville dela med mig av min historia, läs om du orkar, radera om du vill.

Mina erfarenheter av rättssystemet:

Jag minns det fortfarande som igår… Det var på våren, den där allra första våren. Frost låg på knopparna på magnolian i trädgården.Viktor låg och sov så vi spenderade förmiddagen i sängen, när Viktor som nu var 10 månader vaknade, gick vi upp och åt en frukost. Sedan åkte Peter iväg för att hjälpa sina föräldrar att flytta. Det var fredag och eftersom Peter skulle vara ledig hela helgen passade jag på att gå och handla fin mat som jag tillagade.

Han kom hem på kvällen när jag stod och öppnade en flaska vin. “Maria, jag vill separera”… Jag satte försiktigt ner korken i vinflaskan igen, lät orden sjunka in. Men Viktor tänkte jag… Hur gör vi med honom, han är ju bara en bebis.

Föräldraledig och arbetslös i grunden hade jag inga möjligheter att ta hand om huset. Jag fick packa det som fick plats i bilen och ta med Viktor till min far. Tårarna rann längs med kinderna… Här gällde det att ta en dag i taget.

Det blev inget med det… På omvägar hörde jag att Peter hade flyttat in till sitt ex och lämnade en stämning att han skulle ha boendet på Viktor som då var dryga året. Efter det följdes ÅR av processande, och jag skäms av att erkänna det, men jag var inte alltid bästa barnet. Men som tur var började jag på juristutbildningen. Helt plötsligt insåg jag vilket destruktivt beteende vi höll på med. Jag skämdes när jag läste rättsfall vilka anklagelser föräldrar kastade på varandra. Från den dagen bestämde jag mig för att JAG minsann inte skulle sjunka en gång till ner till den sandlådenivån som rådde mellan oss.

Tyvärr blev övergreppen grövre. Utan min vetskap togs Viktor på polisförhör. En utredning startades utan min vetskap. Peter nya sambo hade anmält mig för misshandel. Jag filmades, alla myndigheter som gick kontaktades och försäkringskassan kom på besök. Jag anklagades för att vara psykiskt sjuk, manipulativ, en dålig mor och trakasserades och hotades via mail och sms. Målet var att jag skulle må så dåligt som möjligt så jag hamnade på psyket.

Jag vägrade låta mig dras ner i den neråtgående spiralen och när han stämde mig igen fick vi möjlighet att delta i ett projekt om försoning. Jag sa att jag var villig att utöka umgänget om vi kunde lösa konflikten nu en gång för alla. Peter lovade dyrt och heligt att han minsann skulle visa mig att han menade allvar. Socialsekreteraren trodde honom. Jag var misstänksam. I rätten himlade socialsekreteraren med ögonen och hotade att ta boendet ifrån mig om jag inte gick med på alla Peter krav. Jag gick med på det… Det hade ju ändå varit lugnt ett tag.

De tog tre veckor, domen vann laga kraft. Då kom första mailet. Där HON, numera hans fru, berättade för mig vilken hemsk och obehaglig person jag är. Hur Viktor skulle hata mig när han blev äldre och hade möjlighet att välja bort mig. Mailen fortsätter komma då och då. Jag svarar inte. Läser dem, tycker synd om Viktor som uppenbarligen tvingas bo i all det där hatet. Peppar mig och tänker att de kanske inte drar in Viktor. Hjärtat sjunker när Viktor kommer hem och säger att “Lena hatar dig och säger att du ska dö!” Tänker att det blir väl bättre.

Den överenskomna kontakten Viktor skulle få ha med båda föräldrarna försvinner när han vistas hos sin pappa. Peter menar att Viktor frågar inte efter det. Men vi kom överens om att vi skulle verka BÅDA TVÅ för att han skulle få ha kontakt med båda föräldrarna. Han har slutat svara om jag ringer… Kontakten är bruten.

Fem år med tvistande… Och vi är på ruta 1 igen…

Han ringde för några veckor sedan. Nu handlade det om julen.

Jag kallades för idiot och psykfall och nu visste han vilken grym och elak människa jag är. Att jag inte fattade hur viktigt det var med Viktors SYSKON! Det var ingen mening att påpeka att Viktor hade en mamma och en familj på min sida, kusiner och släkt som han också har rätt att träffa. Det tar konfliken ytterligare ett steg djupare… Och mitt emellan står Viktor som älskar både sin mamma och sin pappa, och förtjänar inget av detta. Och jag kan inget göra. För samarbete bygger på frivillighet från båda föräldrarna. Och jag kan inte tvinga någon… Bara försöka stötta Viktor så mycket det går i situationen och alltid hålla mitt huvud högt. Tror att när han blir äldre så kommer han att uppskatta att han inte fick höra något elakt om sin pappa från mig. Att hos mig tilläts han älska båda sina  föräldrar.

Lycka till med ditt viktiga arbete.

MVH

Maria