Vändpunkter

”Det finns en mening med allt som händer”, brukar Cykelhandlaren säga. ”Det gäller bara att hitta den.”

Kanske är det så.

Jag hade målet att Vrede skulle omfatta 69.000 ord. Jag har mer än 62.000, ändå väljer jag att lägga projektet på is därför att jag ännu inte har den erfarenhet som krävs för att ge verket rättvisa. Framförallt är det dramaturgin jag behöver fila på.

När jag på allvar började skriva på Vrede i Älvdalen 2018 hade jag ännu inte gett ut någon bok. Under 2020 lärde jag mig massor av vad som skrevs om Oväsen i Älvdalen. Ärligt talat gav det mig prestationsvånda.

Det ena var när den höjdes till skyarna – hur skulle jag någonsin kunna skriva något lika bra igen?

Det andra var den negativa kritiken; ”den stannar upp och är långsam på mitten, som om den står och stampar”, ”slutet är märkligt”, ”den är rörig, för många karaktärer”.

Även positiv kritik har fått mig att vända och vrida på skrivandet. Många har beskrivit att boken har så många bottnar, att den tar tid att läsa för att gå in, att den berör så att läsaren nästan inte klarar läsa.

Är det den här typen av böcker jag vill skriva?

Cykelhandlaren frågar varför jag måste skriva historiska romaner.

Det ges ut så ofantligt många böcker varje år, tiden när de läses är så kort.

Om jag bara vill skriva så att andra kan läsa kan jag göra det här på bloggen. Då behövs det inte något tryckeri, ingen försäljningsorganisation och allt är gratis för läsaren. Inga naturresurser (annat än det som går åt för servrar och internet) går åt.

Nej, om jag ska skriva böcker behöver jag känna att de kan läsas med intresse år efter år – att det finns någon anledning för människor att läsa dem även om trehundra år för att de kan lära sig något.

Den senaste månaden har jag höjt blicken, jobbat med hela bokseriens struktur, tittat på de olika karaktärerna, deras släkter och hur de flätas samman.

”Tycker du verkligen det är kul?”, frågar Cykelhandlaren.

Ja, faktiskt. Detta är något som jag sysslat med sedan jag var liten. Redan då satt jag med uppslagsverket och läste om kungarna. Började med Gustav Vasa och slog upp hans söner. Läste, slog upp sönernas barn osv. Varför vet jag inte – jag minns bara att jag tyckte att det var spännande. Som att släktforska, men här fick man även del av Sveriges historia.

Jag gillar flätandet, att se hur Per Brahe d ä och Kristina Gyllenstiernas ättlingar får betydelse för häxprocessernas utgång.

Men innan jag är redo att skriva de stora historierna behöver jag börja i de små, inte ta mig vatten över huvudet.

Framförallt behöver jag träna på dramaturgin.

Därför har jag bestämt mig att ägna de kommande åren ut enskilda personers öden. Som Hanna Isack som dömdes i Hammenhögs tingshus. Eller Boel Persdotter som rannsakades i Luggude häradsrätt. Det finns många kvinnoöden att välja på.

Och den här gången ska jag inte tänka i prestation, inte tänka utifrån recensioner, inte jaga förlag.

Du kommer kunna följa researchen här på bloggen – för även om jag inte skriver på Vrede aktivt kommer jag fortsätta samla information. Får jag ha hälsan kommer den bli klar så småningom (min far är 80 år och frisk som en nötkärna … då har jag åtminstone 25 år på mig att skriva klart).

Läs mer

Här samlar jag på skrivtips. Där hittar du även inlägg om dramaturgi.

Här kan du läsa hur jag blev en skrivande person.

Lämna ett svar