Kattegattleden

Längs Kattegattleden lyser hav och rapsfält i Sveriges färger. Sju mil i solsken. Doft av hägg och koltrastsång. Hos Flickorna Lundgren på skäret delade vi en soppa som förrätt.

IMG_1081

Efter att ha klättrat (med cykeln) både uppför Kullaberg och Ransvik var vi väl värda en fisksoppa på Hotell Kullaberg. Vid borden bredvid oss lämnades berg av räkor kvar (Vräkmackorna är enorma). Mat som kastas då den inte ens får användas som djurfoder. Tänk om alla portioner kunde beställas som halva istället för detta vansinniga slöseri med mat.

IMG_1084

Över Höganäs gick turen tillbaka till den väntande bilen i Utvälinge. Ja, vi var bekväma idag också. Eller egentligen handlade det mer om att ta tillvara tiden. Hela cyklingen på Kullahalvön är en upplevelse, avskilda cykelvägar, smala asfaltsvägar som nästan saknar trafik, banvallar. Men vi har inte hittat några ”upplevelsevägar” till Kullahalvön. Att cykla på trafikerade vägar är skittråkigt. I stället för norsk brudspirea, raps och hav känner du bara avgaserna. Näktergal och trast överröstas av brummande – inte ens samtal kan föras.

För oss är miljön den viktigaste frågan – ändå väljer vi att ta bilen. Men hur agerar då den som inte anser att miljöfrågan är viktig? Vilka signaler sänder SVT när miljöfrågan inte tas upp i Agendas politiska debatt?

Så här skriver supermiljöbloggen: ”Genom att Agenda tar upp de politiska frågorna de tror att svenska folket tycker är viktigast förstärker de samtidigt vad vi tycker är viktigt. Det är ingen slump att det som skrivs mest om i media också är det vi tycker är viktigast, och det blir som en enda stor opinionsbildande filterbubbla.”

Långsam vår

IMG_1007

Koltrastarna följer mig när jag kryper omkring med maskrosjärnet. I krusbärsbuskarna surrar humlorna. Att jag sällan använder skyffeljärn har gett resultat. De rosa tulpanerna sticker upp ur hav av förgätmigej.
IMG_1027

Fortfarande går det åt massor av fågelmat. Just nu är det grönfinkar, steglits och bofinkar som är de flitigaste besökarna. Ja, och fasanen med sina tre hönor.

IMG_1022

Den långsamma våren har gett mig möjlighet att njuta vårlökarnas blomning länge. Men jag inser att vi behöver mer värme för att körsbärsträden ska bli pollinerad.Lån

En ny vår

Vitsippor

I skogen fryser vitsipporna som snöflingor i vinden. I trädgården har tiden stannat. Vårknoppar kraftsamlar för den explosion som ska komma. Vi behåller underställ och dubbla hjälmmössor på våra cykelturer.

IMG_0847

Det blir inte många ord skrivna, ändå utvecklas texterna när vi cyklar i längs slingrande skogsstigar. Där hänger dofterna likt spindelnät mellan träden. Medan vi cyklar genom gran-, tall- eller blandskog ser jag Marit gå över mossan och funderar över vilken scen som passar i den miljön.

Igår fick jag utlåtandet av min lektör, Helena Hansen. (Känns lite kaxigt att skriva min lektör. Jag anlitar Helena för att komma framåt i skrivandet fastän jag är långt ifrån klar. Eftersom jag fortfarande inte har ork att gå längre skrivkurser har jag skapat min egen skrivutbildning. Jag skriver utan deadlines, skickar in och får utförliga textkommentarer som jag verkligen utvecklas av.)

Hur många gånger jag läst utlåtandet vet jag inte, men det är många. Vid dagens genomläsning markerade jag förbättringspotential med rött och positiva kommentarer med fetstil.

Helena har verkligen förmåga att lyfta fram utvecklingspotential som får mig att må bra. Bästa boosten bara!!! Som det här:

“Vad jag saknar lite i ”Marit måndag” är den prosalyriska tonen som du är så bra på att skapa. Jag får intrycket att du glömt bort den lite grand här och att du i stället fokuserat på att skildra storyn/relationen mellan Marit och Hindrik och därför låtit det prosalyriska hamna i skymundan. Försök därför att trycka hårdare på det prosalyriska även när det gäller textpartier som handlar om beröring.” 

Gång på gång betonar hon  “i slutändan är det självklart du som bestämmer hur du vill göra med din text”.

Totalt är utlåtandet på 7 sidor (därtill kommer många kommentarer i de texter jag skickat in där meningar markerats med ord som “jättebra”, “Här briljerar du”.). Nästan tre sidor handlar om struktur (med länkar och lästips där jag kan lära mer). En sida handlar om språk och stilnivå: “På vissa ställen funderar jag till exempel lite över ordföljden och om den inte borde moderniseras något lite mer (se mina kommentarer i manuset). Här skiljer sig nämligen texten åt från de övriga texterna. Denna ofta gammeldags och omvända ordföljden gör att flytet i läsningen stoppas upp något. Vad har du själv för tankar kring detta?” Här sätter hon fingret exakt på den fråga som jag funderar mest på. När jag läser hennes kommentar lossnar knuten.

En halv sida handlar om gestaltning. “Försök tänka genomgående på vad som ska gestaltas och på vad som ska skildras via skrift – och tänk på att inte upprepa samma sak utan gör skillnad på det du berättar så att skriften blir ett komplement till gestaltningen och vice versa. Berätta till exempel inte samma sak två gånger. På sidan 16 kommer även den skrivna texten in lite abrupt – och här tror jag texten skulle vinna på om du infogade gestaltning före det skrivna. (Förmodligen har du redan själv tänkt på det eftersom skriften föregås av en markering.)”

Nästan två sidor handlar om karaktärsskildring. “Anledningen till att jag skriver detta med ”slitna uttryck” är för att de sticker ut från den övriga texten – och för att jag vet vilken skicklig författare du är. Det bör du visa även i dessa partier – och det är jag helt säker på att du kan göra. Se texten som ett första utkast som du kan arbeta vidare med.” 

Orden markerar jag med fet stil, förstorar dem till 14. Ingen kan förstå hur mycket de betyder för mig. I flera år har jag känt mig totalt värdelös. Ilskan över att min ork är försvunnen, att jag inte är tillräckligt bra på någonting. Att alla mina kurser och utbildningar känns överflödiga för den arbetsträning jag själv utvecklat (laga middag och plocka undan).  Frustrationen när min hjärna lägger av vid minsta stresspåslag. Men Helena skriver att hon vet att jag är en skicklig författare. Det är inte tomma ord – för hon har verkligen erfarenhet av texter. Och jag struntar fullkomligt i vilken pepp hon ger till alla andra. De här orden (och väldigt många andra) är bara till mig och jag kommer inte en sekund tillåta mig tvivla på dem.

Och det kommer mera. De två sista områdena är den här gången väldigt kortfattade.

“Miljöskildring

Som vanligt är du väldigt skicklig på att skildra miljön som det handlar om. Du låter karaktärerna använda miljön så att det blir mer än just en beskrivning – och detta är jättebra! Samtidigt förstärker miljön stämningen, till exempel det sensuella i situationen i ”Marit söndag” och här lyckas du väldigt bra. (Varför inte, som sagt, göra på samma sätt och låta naturen förstärka stämningen i ”Marit måndag”?) Miljöskildringar har du sammanfattningsvis väldigt bra grepp om och här briljerar du som författare. 

Berättarperspektiv

Det märks även att du arbetat med berättarperspektivet – det känns nämligen nära och bra. Ingenstans svajar det i texten. Jättebra! Här har du verkligen koll. “

Det viktigaste i hela utlåtandet är sammanfattningen. Här visar Helena vilken skicklig lektör hon är.

“Sammanfattning

Tack igen för att jag fått läsa mer av din intressanta och välskrivna roman! Det är väldigt spännande att se hur din text utvecklar sig – och det märks att du har både arbetat mycket med och funderat över storyn och de olika komponenterna som ingår i skapandet av en bok. Det här kommer att bli riktigt bra! Vad du först och främst bör fundera på nu är strukturen. Var kommer vändpunkter och vilka (eventuellt) fler konflikter kan du få med och förstärka i storyn? Fundera även på vad du ska skildra i skriven text (ur till exempel notariens och/eller Häradsskrivarens perspektiv) och på vad du ska gestalta och tänk på att inte skildra saker dubbelt utan låta de båda typerna av text komplettera varandra. Ibland behövs texten även moderniseras lite på sina ställen för att flytet i läsningen ska gå lättare. Som jag ser det så är den text (av de jag nu läst) som du behöver arbeta mest med ”Marit måndag”, där du på vissa ställen använder uttryck som skulle kunna upplevas som något slitna och nära klichéer. Försök att hålla fast vid den komplexitet som du lyckas skapa så fint i början av texten – det vet jag att du kan. Ofta briljerar du nämligen som författare. “

Och nej, Helena har ingen aning om att jag skriver det här. Hon vet att jag är nöjd med henne. Det har jag varit enda sedan jag fick en gratis Kapitel1 analys i samband med Skriv2016.

Och nej, jag delar inte det här för att skryta. Jag delar för att jag vet att väldigt många som skriver tvivlar på sig själv och verkligen skulle behöva en peppande Helena.

Om det blir någon bok vet jag inte, men det här är min terapi tillbaka till livet. Istället för att skriva det som fick min tillvaro att rämna väljer jag känslor jag upplevt och förlägger dem till en annan tid och plats. På så sätt blir skrivandet en bearbetning en väg mot tillfrisknande. Utan skrivandet hade jag fortsatt känna mig värdelös – oavsett hur många psykologer jag hade gått till, oavsett hur mycket läkemedel jag käkat.

Och – ja, jag vet – jag behöver fortsätta jobba med mitt bekräftelsebehov, men tittar man på FB och instagram är vi många som har det behovet.

 

Skrivtid

Middagsdisken står kvar på bordet medan jag uppslukas av gruppen “Historiska romanförfattares Gille” på Facebook. Det är ju PRECIS vad jag har saknat!

I går var jag i Lund. Förutom kvalitetstid med dottern försjönk jag i rättshistoriska läroböcker på Juridicum. Det var helt underbart att vistas i studiemiljön – så det lär bli fler besök till Lund.

Efter en vecka i trädgården (med plantering av Sparris och biväxter) är jag återigen inspirerad att skriva. Vaknade tidigt i morse, svepte morgonrocken om mig och tassade in till kakelugnen där jag kröp upp i soffan. Äntligen hittade jag bokens första scen.

“När får vi läsa din bok?”

“Blir du aldrig klar?”

Jag har ju precis börjat skriva, och researchen kan ta mer än 10 år skulle jag vilja svara. Men det säger jag inte. “Det får ta sin tid”, svarar jag. “Det är inte ens säkert att det blir något. Det här gör jag bara för mig själv.”

För det är faktiskt så. Skrivandet är BARA för mig själv, för att jag tycker det är så otroligt spännande att leta svar på de frågor som dyker upp.

Skulle det inte bli någon roman så lovar jag istället dela med mig av texterna här. Men där är vi inte än. Just nu njuter jag av att fördjupa mig i 1600-talet.

Mata småfåglar

Fågelmatning

En hackspett, 12 koltrastar, 18 talgoxar och blåmesar, en tita, en nötväcka, otaliga pilfinkar och gråsparvar, en trädkrypare och några blyga bofinkar besöker oss dagligen. Att mata småfåglar och ge dem vatten är min viktigaste uppgift vintertid.

Tankarna har jag hos Skrivaren och Marit. Veronica Grönte rekommenderade boken Enneagrammet för att fördjupa karaktärerna. I den läste jag om “Femman” – “Jag undersöker”. Ju mer jag läste desto mer träffande var det:

“De söker ensamheten, trivs med sig själva som sällskap och känner sig sällan ensamma.”

“Men Femmans självvalda ensamhet kan leda till isolering om hon inte är vaksam på tendensen att i alla lägen dra sig undan.”

“Då femman blir känslomässigt pressad eller känner att hennes gränser överskrids isolerar hon sig ännu mer…. En mental verklighetsflykt blir följden, hon mister sin inre balans och översköljs av orealistiska idéer. Femman blir pladdrig och kan uppfattas som respektlös, både i förhållande till sig själv och till andra.”

“Femman strävar efter att skapa ett eget utrymme där hon får vara i fred för att i lugn och ro ägna sig åt kunskapssamlandet, pyssla om sina samlingar och känna sig trygg i sitt oberoende.”

“Femmans dödssynd är girighet…. “ger jag blir jag tom”. Då Femman börjar ifrågasätta dessa övertygelser börjar hon också klättra uppåt på utvecklingsstegen.” 

“Att våga dela med sig av sig själv – av sin tid och sin kunskap – tillhör Femmans utvecklingsväg, en väg som öppnar upp för andra att få del av Femmans visdom.”

Enneagrammet började jag läsa för att kunna utveckla karaktärerna i “Trolldomsprojektet”. Istället hittade jag nycklar jag saknat om mig själv!

På morgonpromenaden funderade jag på hur jag skulle kunna dela med mig och kom att tänka på bloggen. I många år har den känts viktig för mig utan att jag förstått varför. Kanske är det dags att skriva utifrån en annan målgrupp här.

De senaste åren har jag inhämtat kunskap om skrivande och trolldomsprocesserna. Kanske skulle jag dela med mig av insikterna här?

Mitt stora projekt har varit att leva mer klimatsmart. Även här skulle jag kunna dela med mig av tips och kanske inspirera andra. Frågor att diskutera med försäkringskassan.

 

Brev från försäkringskassan

I det längsta väntar jag med att öppna post från försäkringskassan. Orden tycks omöjliga att sova på varenda gång. Om en vecka bär det av till Ystad. Det gick inte längre att vänta.

Klockan fem hade jag redan legat vaken länge. Nu, två timmar senare, har jag gett upp. Det är fågeltomt utanför fönstret.

Hur skulle du beskriva

– ditt hälsotillstånd?

Tröttheten finns där fortfarande. Sover middag flera gånger i veckan. Infektionskänslig. En enkel förkylning gör mig helt däckad. Värken börjar dock avta. Små saker leder till oro. Klarar inte krav, “måsten” eller konflikter.

– din sociala situation?

Har isolerat mig då sociala kontakter kräver SÅÅÅ mycket energi. Kan vara helt slut i flera dagar efter att ha träffat människor. Alla engagemang är avvecklade.

– dina intressen och fritidsaktiviteter?

Lever helt efter att må bra; cykling är en stor del av livet. Yoga och trädgårdsarbete. Matlagning har blivit ett stort intresse – särskilt att skapa mat av det som växer. Skriva.

Hur tycker du att din sjukdom har påverkar din förmåga att söka arbete, studera eller arbeta?

Med läkare och psykologs godkännande har jag gått kortare skrivkurser. Studier på heltid är en omöjlighet i nuläget då jag inte klarar hela dagar utan middagsvila. Veckan efter en skrivkurs är jag helt utslagen.

Min hjärnfunktion är inte vad den varit. Glömmer fortfarande. Har svårt att göra mer än en sak i taget. Blir lätt stressad. Svårt att minnas saker.

Vilka möjligheter tror du finns hos både dig själv och din omgivning, för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Rastlösheten bor i kroppen – VILL bli frisk, men samtidigt vet jag att min största fiende är detta driv. Det driv som inte ser några gränser – som fortfarande är övertygad om att det går att göra det omöjliga möjligt.

Länge var jag övertygad om att jag var bipolär, en oro som jag tagit upp med olika läkare. De säger att det är min personlighet, inget sjukdomstillstånd. Något jag måste lära mig leva med. Och här är det svåra. Hur lär man sig leva med ett driv som är så starkt att jag kan köra fullständigt slut på mig själv.

För att överleva de här åren har jag varit tvungen att ha ofarliga projekt. Trädgård har varit ett sådant. Men även här får min älskade stoppa mig. Odlingsytorna har växt. Helst skulle jag gräva upp hela gräsmattan.

Ett annat “projekt” har varit skrivandet. Här har min älskade återigen stoppat mig. Det har blivit kortare kurser, skrivretreat i Älvdalen. Det “maniska” lurar dock bakom hörnet. På skrivretreater behöver jag de andras struktur; Frukost och “morgonsnack”, kvällens avslut vid kakelugnen. Efter det går jag och lägger mig. Trots att jag försöker lyckas jag inte själv hålla en sådan struktur. “Jag ska bara…” får tiden att försvinna.

Utanför skrivkurser och skrivretreat blir det inte många ord skrivna. Dagsljus är högprioriterat – långa morgonpromenader, tid i trädgården. Dagsljuset lär vara viktigt för att förebygga depressioner. Några timmar på eftermiddagen försvinner när jag sover middag. Mitt på dagen har jag min egen “arbetsträning” – att laga middag. Mycket tid ägnas åt att leva klimatsmart: sopsortering, ta till vara det naturen ger – torka äpplen och jordärtsskocka, göra äppelmust, plocka och torka örter. Biblioteket har blivit en favoritplats. Där lånar jag böcker om trädgård, ätliga växter och om 1600-talet. Böcker som bläddras i, som inspirerar.

Småfåglar, humlor, bi och fjärilar är mina uppdragsgivare.

Kanske kommer aldrig min arbetsförmåga förbättras så att jag kan anpassa mig till ett vanligt liv. Kanske måste jag anpassa livet efter den jag är.

Positivt tänkande – se möjligheter – anstränga mig lite till – anpassa mig. Ledord genom livet. Ändå har det gått snett. Eller kanske därför?

Två gånger har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression. När jag tittar tillbaka tror jag att jag hade den första redan 1991-92 – när jag satt ting.

Läkarna säger att det blir värre för varje gång. Kanske kommer jag inte överleva en fjärde depression. Är det värt att riskera livet för att förbättra arbetsförmågan?

Finns det någon annan väg?

Kan frågan delas upp i två delar:

Vilka möjligheter tror du finns hos dig för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Här känns det som att jag gjort allt som står i min makt. Via sjukvårdsförsäkring har jag regelbundet gått hos en psykolog med psykodynamisk inriktning – precis som läkarna på psykiatriska kliniken rekommenderade som alternativ till el-chocker. Jag har tagit mig tid att bearbeta. Att bli frisk har varit mitt fokus sedan de där dagarna i februari 2014.

Vilka möjligheter tror du finns hos din omgivning för att arbetsförmågan ska kunna förbättras?

Någon arbetsplats finns inte att gå tillbaka till. Att börja ett nytt arbete tar massor av energi – även om det så är för bara några timmar.

Nattens dröm kommer till mig igen. Om jag minns rätt återkom den inte bara en gång. Gång på gång upprepades historien.

Jag och tio personer är på stranden. En av barnen hittar en liten gris – den är inte större än en “plastgris” som man leker med. Det märkliga är att grisen lever. “Upphittaren” vill ta grisen med sig. Jag säger att vi ska fundera på det efter som “upphittaren” är envis. Jag lämnar någon form av välsignelse till grisen. Sedan delas gruppen. Jag är med halva gruppen och vi går till den väntande bussen. När bussen ska köra fattas de som hittade grisen. Bussen kör tillbaka till sanddynorna. Där är de två som vill ha grisen med sig – men de slukas av sanden och deras ansikte krymper ihop.

När jag skriver ner drömmen är det inget särskilt med den. I nästa dröm berättade jag om händelsen som en spökhistoria. Åhörarna levde sig med i historien. I drömmen njöt jag och mindes känslan av läger med Ungdomens Röda Kors när deltagarna andäktigt lyssnade på mina spökhistorier framför elden eller i tältet.

Gång på gång upprepades historien som berättelser i olika former. Det var som att hitta hem. Den ordlösa kommunikationen med lyssnarna.

Till slut kunde jag inte sova längre. Kan drömmen ge någon insikt?

Rosa-oktober

Min oktober är inte rosa utan röd av Ingrid Marie. Låda efter låda fyller jag från äppelträden. De allra finaste lindar jag i tidningspapper och lägger i farfars gamla mjölkkanna. Förra året hade vi egna äpplen ända fram till mars.

20120924-172858.jpg

På fälten har halmbalarna fått rosa plast. ICA uppmanar oss att ta en rosa månad. Amanda Majava sätter ord på mina tankar. “Forskning i all ära – det finns bra och viktig forskning! Men vad jag undrar är varför så lite pengar läggs på att ta bort de skadliga ämnen och kemikalier som forskning hittills visat kan orsaka cancer? Och varför läggs det inte mer pengar på att förebygga cancer – med allt det som forskning hittills tagit reda på är viktiga hörnstenar för att förebygga cancer?
Och varför får vi under den här månaden inte mer information om hur vi kan minska antalet kemikalier i vårt hem?”

Hösten är en bra tid för storstädning. “Gå igenom ditt hem och då framför allt ditt badrumsskåp – och tveka inte att kasta ut mindre bra produkter. Det finns ingen anledning att behålla lotion, smink, hårspray och liknande som innehåller cancerframkallande ämnen! Byt ut tamponger och bindor mot menskopp och/eller tygbindor!” skriver Amanda Majava.

På FB hittar jag en annan artikel om bröstcancer: “American Cancer Society uppskattar att ca 232 300 kvinnor kommer att diagnostiseras med bröstcancer under 2013 och ca 39 600 av dessa kommer att dö av sjukdomen. I Sverige insjuknar mellan 15 och 20 kvinnor i bröstcancer varje dag.”

I artikeln ges flera exempel på förebyggande åtgärder.

“Exempelvis kan gurkmeja minska din cancerrisk med ungefär hälften, och att samtidigt optimera ditt vitamin D förråd har visat sig minska incidensen i bröstcancer med 77 procent på fyra år!

Naturligtvis är andra livsstilsfaktorer också viktiga för att förebygga cancer, såsom kost, motion, sömn och stresshantering. Dock verkar vitamin D:s avgörande betydelse växa för varje nytillkommande studie. Carole Baggerly, grundare av GrassrootsHealth -en organisation som arbetar för att öka medvetenheten om D-vitamin och dess avgörande roll för hälsan, menar att så mycket som 90 procent av ordinär bröstcancer är relaterad till D-vitaminbrist och som kan förebyggas till 100 procent!”

“Varsam solexponering är det mest effektiva sättet att öka din vitamin D nivå, öka även ditt intag av vitamin K2 , antingen från livsmedel eller kosttillskott.”

Några rosa-bandet-produkter kommer jag inte att köpa. Däremot ska jag se till att njuta av höstsolen!

Utmattning och depression

Bönor

I går låste jag upp dörren till mitt guldkornsskafferi. Knarrande gled den upp. Burkarna var dammiga och etiketterna svåra att läsa. Det fanns en tid när jag kände varje burk, när jag dagligen gick ner i förrådet – skruvade av ett lock och fyllde mig med starka, positiva känslor.

Där, bland de mest använda burkarna, finns känslan av att få tingsrätten att ogilla åtal. Där finns doften av framgång, andras beundran. Innehåll som kunde fylla min trötta kropp med styrka så att jag stolt kunde gå rak i ryggen i alla lägen.

”Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt och så länge” läser jag på Newsner. De där burkarna var min drog som hjälpte mig att pressa mig själv till bristningsgränsen.

Den "grekiska trädgården" i slutet av juli.

Den “grekiska trädgården” i slutet av juli.

“Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.”

Jag kopierar in texten – vill rista in den i mitt medvetande – så att den kan döva den där skammen som fyller varje cell. Skammen som jagar mig längs Hamngatan när jag ska till psykologen, skammen som gör det svårt att ens kontakta människor som var viktiga för mig då.

“En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar.”

Tulpaner på Sofiero våren 2016

Tulpaner på Sofiero våren 2016

Igår besökte jag Sofiero med mina föräldrar och jag sparade varenda sekund i en stor guldkornsburk. Några foton tog jag inte – för jag hade lämnat systemkameran hemma – ville bara vara – ha fokus på nuet – att jag faktiskt orkade. Det är inte längre min kropp som är svag. Den orkar efter många träningspass på cykel och regelbunden ashtangayoga. Nej, det är hjärnan som fortfarande är skadad. Kanske den aldrig återhämtar sig.

Tulpaner på Sofiero

Sofiero våren 2016

Mor och far fotograferade flitigt, så de kan nog skicka några foton.

De bästa stunderna är inte middagarna som har förberetts i timmar och planerats i dagar. Guldkornen är att vara närvarande i nuet – tillsammans njuta av de små detaljerna – varandet.

 

Guldkornsburken bär jag fortfarande med mig. Kanske jag borde fördela innehållet i flera behållare – några att spara i källaren och några som jag kan bära med mig i bakfickan tillsammans med mobiltelefonen.

Trädgårdstid

Bakterierna i jorden och dagsljus lär vara bra för den psykiska hälsan. Därför har jag lovat mig maximal trädgårdstid under årets varma månader. Städning och sortering är bannlyst.

IMG_0320

Prylarna jag rensade ut för ett år sedan ligger fortfarande olämnade i kartongerna. I det här blogginlägget påmindes jag att det är dags att prylbanta.

När höstregnen kommer ska jag kolla igenom lådorna en sista gång. På Erikshjälpen kommer prylarna göra större nytta än i skåp och garderober hos mig.

Resursslöseri

Nästan sex mils söndagscykling. Solvarma björnbär från vägkanten. En delad räkmacka i Mölle. Med förfäran ser jag hur mängder av mat lämnas kvar på tallrikarna vid grannborden.

Trampandet ger tid för tankar. I huvudet formuleras texter som aldrig kommer på pränt. Jag har hoppat av karusellen och lever inte längre för att prestera och konsumera.

I min nya värld är miljöfrågan viktigast. Det är inte klimatsmart att rumäner åker genom Europa för att tigga utanför affärerna. Präglad av min farmor (som återanvände plastpåsar) fick mina barn det mesta begagnat; leksaker, böcker, barnvagnar, kläder och cyklar. Idag ser jag med förfäran hur mina skattepengar används till inköp av nya kläder och cyklar på rekvisition. I Hammenhög har Rotary startat en “Gåvobutik” – ett föredöme för hur nyanlända kan hjälpas utan att tära på jordens resurser – samtidigt som delaktighet och engagemang skapas.

Det är lättare att “öppna hjärtat” när det gäller andras pengar än att avstå från sina egna. Vid tillfälle ska jag utveckla mina tankar kring de reaktioner som Jonas Anderssons debattinlägg väckte på min FB.

Hammenhög är ett föredöme på många områden tänker jag. Där får barnen vara med och odla sin mat. Frukosten av nyskördade bär är uppäten och det är hög tid att jag ger mig ut i odlingen.

Nyskördade hallon