Flykt in i 1600-talet

Vildhallonen måste ha varit välkommen sötma på 1600-talet. Undrar om stoppade direkt i munnen eller bevarade dem för vintern på något sätt.

Vildhallonen måste ha varit välkommen sötma på 1600-talet. Undrar om stoppade direkt i munnen eller bevarade dem för vintern på något sätt.

Utanför regnar det. Efter en veckas kliande knottror på fötterna håller jag på att bli tokig. Min hud är som en varningsklocka. Förr gav stressiga situationer prickar på fingrar och händer.

Funderar på vad som utlöste prickarna på fötterna. Nedsatt immunförsvar efter hostan? Samtalet med Försäkringskassan som drog upp det gamla? Tillbakablickande genomgången med psykologen förra veckan då journalen skulle uppdateras? De konstiga inläggen på min FB? Eller kanske ett hopkok av alltihop.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är trolldomsprocesserna blivit min tillflykt. Jag flyr in i dem så som jag en gång grävde ner mig i arbete när jag mådde dåligt. Fast inte på samma sätt. Orken räcker endast kortare stunder.

Återigen funderar jag över Gullichs-Anna. I Helenas genomgång av karaktärerna skriver hon bl a så här;

“Fundera dock över scenen där Anna sitter vid bordet med Anders och de andra (i dokumentet Början). Här är det nämligen något svårt att förstå vad som händer. Att de skojar med varandra är klart, men har Anna verkligen berättat att hon varit i Blåkulla? När jag sedan läser dokumentet Gullichs-Anna förstår jag bättre att det faktiskt är så. Jag funderar dock på hur logiskt detta är. Hon som är så religiös, har hon verkligen berättat att hon varit i Blåkulla? Och är det inte farligt att berätta något liknande i den situation hon befinner sig? I ditt mejl (och senaste dokument) bekräftar du att det faktiskt är så, att hon även enligt protokoll angett att hon åkt till Blåkulla. Här tror jag du bör försöka få fram orsaken till detta lite tydligare, så att det här inte framstår som allt för ologiskt. Fundera på hur du kan göra det. Kan du rent av ange en orsak i någon replik i texten? Har hon blivit ”medtvingad”? “

Anna förhördes en hel dag. Gång på gång läser jag förhöret. Skriver ut det. Markerar stycken, letar bra citat. Försöker förstå. Vissa delar känns summariska, som en uppräkning. Det finns likheter med åklagarens sakframställning i dagens rättegång.

På bloggen samlar jag information som jag hittar om trolldomsprocesserna.

I trolldomsprocessen var det Länsmans uppgift att förbereda brottmålen och han fick referera vad som förekommit inför tinget.

År 1668 tillämpades inte någon omedelbarhetsprincip. Hur rättegången exakt gick till är svårt att utläsa eftersom de styrande inte lyckats enas om nya lagar. Karl IX hade förvisso låtit trycka upp Kristoffers Landslag (en omarbetning av Magnus Erikssons landslag från omkring 1350) så nu tillämpade alla domstolar samma lagtext (till skillnad från före 1609 då lagtexternas avskrifter kunde ha olika lydelse).

När vi är ute och cyklar brukar jag “spela upp” olika scener. Särskilt i motvind och långa uppförsbackar är det bra att förflytta sig till ett annat rum. I helgen ska jag låta förhöret av Gullichs-Anna spelas upp. Vilka delar av protokollet är hennes ord. Vad är Länsmans och Pastorns återberättade historier? Hur väl stämmer de överens med Annas verklighet?

Mitt liv är märkligt. Fortfarande är kontakten med människor så tröttande att jag undviker social samvaro. Istället umgås jag med personer ur det förgångna.

Cykling och tanketid

Äntligen satt vi på cyklarna igen! Juli har bestått av hosta, halsont och trötthet. Alla dessa cykeldagar som ersatts av återhämtning.

Jag inser hur viktig cyklingen är för mitt skrivande. Omgiven av naturen växer bilder fram som jag delar med min älskade. Han bollar tillbaka oändligt med frågor som jag inte tänkt på. Som den här med svälten. “Men om de kunde fiska hade de väl alltid mat.” Det har han ju rätt i. Men ändå finns det många skildringar av hur ont de hade om mat när skörden slog fel.

Skrivandet har också fått mig att bättre ta tillvara naturens skafferi.

Den senaste veckan har kvällsmaten bestått av körsbär.

5 liter vildkörsbär blev sylt - med kärnor.

5 liter vildkörsbär blev sylt – med kärnor.

Kärlek

IMG_1615

9 liter hallon i hinken, minst en halv liter i magen – och massor av körsbär från vilda och planterade körsbärsträd. I kväll fick jag vara tyst när vi plockade. Rösten är borta.

Det är märkligt vilket genomslag FB har. Tack för alla värmande meddelanden! Mindre än ett dygn låg de obehagliga kommentarerna där. Ändå var ni många som såg, som stöttade. Och jag sparar orden här som Guldkorn. För det märkliga är att det i slutändan blev något positivt av det inträffade.

“du har så lätt att kritisera dig själv. Men se istället hur snabbt leden kring dig slöts upp. Denna Eva blev bara pinsam.” 

Kanske var det en fejk-profil. Kanske ångrade sig individen och raderade sin profil, för jag lyckas inte se den bland våra “gemensamma vänner” längre.

Ändå ligger de där orden och gnager. Högfärdig – vad är det egentligen? Jag vet inte, men jag inser att människor kommer att reta sig på mig oavsett vad jag gör, vad jag säger – så varför springa runt och försöka vara andra till lags. Det kommer alltid finnas den som hittar fel på mig oavsett hur mycket jag anstränger mig. Det viktigaste är att jag älskar mig själv – och där hjälpte verkligen era ord mig att hitta tillbaka till kärleken som jag fann på Capellagården.

“Jag ser dig som en väldigt intressant person. Ödmjuk, intelligent och framåtsträvande.”

“Stå på dig Annika, låt inte någon belackare tysta dig.”

IMG_1627

Tacksam!!!

IMG_1556

Sonen ringer och frågar hur jag mår. Han var en av alla dem som reagerade på inlägget, som brydde sig, som stod upp för mig. Och jag känner mig SÅÅÅÅ tacksam!

Nu ska jag skaka av mig obehaget. Jag har fått mycket av vad jag “känt” bekräftat. Ibland är det bättre än den subtila känslan som man inte kan ta på. Personen är blockerad, konversationen på FB borttagen – men jag låter inlägget finnas kvar här ett tag till. Funderar på om jag borde dölja det.

Bloggen är min anteckningsbok, en plats där jag samlar tankar, bokideér, textfragment. Det finns så många böcker i mitt huvud som jag vill skriva, men lyder Mats Söderlunds råd att bara fokusera på ett skrivprojekt – sålla bort allt annat.

Från en företagarvän får jag följande meddelande: “Blir så beklämd, det är den här typen av människor som gör att man som arbetsgivare bränner ut sig.”

På måndag beger jag mig till Universitetsbiblioteket igen för att fortsätta researchen om Dalarnas sommarvägnät. Böckerna jag beställde i måndags har kommit. Det är en ny tid nu. Arbetsgivare blir jag aldrig igen. Idag har jag insett vilken rik erfarenhetskälla jag har att ösa ur för framtida böcker.

Det förflutna

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev "Det behövs säkrare cykelvägar."

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev “Det behövs säkrare cykelvägar.” Här en bild från en cykelbana den 18 juli.

På Capella hände det saker i mig som fick mig att tro att jag lämnat det som varit bakom mig. Efter kommentarer på FB igår inser jag att det som varit för alltid kommer att förfölja mig.

När jag skrev att det behövs säkrare cykelvägar skrevs kommentaren “Hur vet du det?” av “En av dina förre anställde när du chappa från Hammenhög”.

Inser att där ute i verkligheten finns det människor som inte vill mig väl, som tycker att jag borde hålla tyst, försvinna, som kanske t o m gärna hade sett att jag lyckades ta mitt liv. Och jag funderar på om det är mig det är fel på eller om konstiga personer av någon anledning dras till mig.

Jag funderar på om jag borde “upphöra” i sociala medier, om jag borde hålla tyst med mina tankar. Men inom mig ljuder Susanna Alakoskis ord. “Som författare behöver man vara väldigt modig. Fråga inte om lov. Implementera djärvhet. Tänk fritt.”

Kanske ska jag vara tacksam, se kommentarerna som en träning. Lära mig att inte bry mig om vad folk säger om mig.

Jag har två alternativ; gömma mig, leva i min trädgård, dra mig undan eller stå för den jag är nu och skita i vad folk tänker, tycker och säger. Ibland ställs saker på sin spets. “Anninka är en stor jävla skit högfärdig. Som fan”. Kanske borde jag vara tacksam när folk är tydliga med vad de tycker och tänker.

Eva

För oss högkänsliga är det värre med den där känslan som ligger i luften som man inte kan ta på. Nu finns något konkret att jobba med hos psykologen nästa gång.

Funderar på om jag är högfärdig. Jag har aldrig känt mig högfärdig. I olika personlighetstester har det framkommit att jag är extremt drivande. När jag har ett mål framför mig fokuserar jag helt på det. Ju mer jag behöver anstränga mig för att nå målet ju mer tunnelseende blir det.

Sedan februari 2014 har jag tvingats skärma av allt för att orka återvända till livet. Självklart kan många uppfatta mig som högfärdig för att jag inte hör av mig. Men jag har försökt att finnas för de allra närmaste, ta ett steg i taget. Dagligen känner jag tacksamhet för kontakten med mina barn och min syster.

Veckans guldkorn var ett mail från min lektör, Helena Hansen; “Så roligt att läsa den fina responsen du fick på kursen! Stort grattis till den! Vi är många som tror på dig och din text!”

Ska jag begränsas av vad människor säger om mig? Vad kan bli värre än att inte vilja leva längre?

Kommentarerna slungar mig tillbaka till en februaridag. Den natten hade jag bestämt mig. Det var bäst för alla om jag tog mitt liv, men jag skulle vänta till söndagen. Det gav mig lite tid att tänka. När jag kom till kontoret sa den anställde något – vad minns jag inte, men sättet det sas på fick mig fullständigt att rasa. Jag gick upp på ovanvåningen, testade hållbarheten i olika föremål genom att hänga sakerna över bjälkarna och vila min tyngd. Jag orkade inte en dag till. Den anställde hade sagt att hon skulle på läkarbesök klockan 14. Tack vare att min älskade blivit orolig efter vårt samtal på morgonen ringde min mor mig. De hämtade mig innan jag hunnit verkställa mina planer. Jag hann aldrig skriva avskedsbrevet som jag skulle lägga vid ingången, inte lappen där jag skulle uppmana den anställde att inte gå in utan bara ringa polis och meddela att ett självmord hade begåtts.

Antagligen är det många av mina tidigare anställda som tycker att jag är en stor skit. Men oavsett vad de tycker om mig så vet jag att jag trodde gott om människor, att jag gav många en chans in på arbetsmarknaden.

“Du hade haft ett bättre liv som anställd” sa den kloke Sonen för en tid sedan. Och han har helt rätt! Jag är full av beundran för småföretagare som har ork att anställa människor i Sverige. Någon gång ska jag skriva om dessa erfarenheter – men inte nu.

Jag nöjer mig med att skriva tack till er som finns där även om jag är en “högfärdig skit” som aldrig hör av mig. Jag uppskattar er – JÄTTEMYCKET!!! Och nej, jag kommer inte sluta skriva, inte göra FB-sidan privat. På Capellagården och i Älvdalen får jag vara den jag är – och det räcker för mig.

Nytt år

Några av de 185 gratulationerna på FB innehöll en önskan om “Gott nytt år”. Om jag tittar tillbaka så har jag ofta förändrats i samband med min födelsedag, som årsringar – lite olika.

Idag är det 23 år sedan jag gifte mig.

Födelsedagen 2008 firade jag och barnen i Övraby. Ut hade jag flyttat några dagar tidigare – men nu blev det konkret även för barnen.

1918215_102539346333_6882126_n

2009 firade jag att jag satte skylt på huset. Under flera år har jag förträngt allt som varit, kände att jag slösat bort mitt liv på fel saker. Tack vare meditationerna på Capella känns åren inte längre bortslösade.

IMG_2241

2012 vaknade jag på födelsedagen med en romanidé som bara krävde att få komma ut. Kvällen innan hade jag utövat yoga för första gången i mitt liv. Helgen tillbringades med Annica och Anki och när de kom för att gratulera mig satt jag redan vid datorn och skrev.

2015 firades födelsedagen i barndomshemmet i Övraby. Nu är gården såld. Tack vare Tove Folkessons meditationer på Folkhögskolan i Skurup flödade orden som aldrig tidigare. Det var på Skurup de första fragmenten i bokserien skrevs.

2016 firade jag en magisk födelsedagen på Capellagården.

IMG_1392 2

Förra veckan la jag till en avgörande livshändelse på FB. Och det var tur – för nu kan jag gå tillbaka och påminna mig om hur det kändes just då, kan göra orden till min sanning. Efter en vecka i sjuksängen saknar jag energin från Capella. För första gången i mitt liv har jag varit sjuk på födelsedagen. Trots alla försök att hålla mig på avstånd blev jag smittad av någon märklig influensa när jag kom hem. Så i år gladde alla gratulationer på FB mer än någonsin – TACK!!!!

Återigen funderar jag på om jag inte skulle avsätta en daglig stund av tacksamhet enligt Bobs förslag och då även kolla FB och skicka gratulationshälsningar.

Nytt år – nya vanor. Förutom att hålla kvar goda vanor (som t ex regelbunden cykling och yoga, undvika socker, äta sunt, fortsätta skriva) kommer jag lägga till följande;

  1. Varje måndag: reflektera över vad jag undvikit att göra under veckan som gick och skriva några rader i responsgruppen från Capellagården.
  2. Daglig stund av tacksamhet.
  3. Tre sidor flödesskrivande om dagen.
  4. Återuppta morgonpromenader – kanske inte varje dag – men minst 2 dagar i veckan. På promenaden ska jag göra Bobs 5-minuters-meditation.
    1. Andningsfokus (fyra korta inandningar följda av fyra korta utandningar).
    2. Några minuters tacksamma tankar. Vad är jag tacksam över.
    3. Visualisering av var jag vill vara om 10 år. (Vilken dag vill jag vakna upp till om tio år?)
    4. Vad är min vision för dagen (jag skulle vilja må så här, jag skulle vilja skriva det här. (Det vi gör idag är en del av framtiden, som en graviditet.)
    5. Pep-talk “Vila i att det här är djävligt bra”, “Jag har något unikt att berätta”.

På Capellagården har jag årligt utvecklingssamtal med Tove Folkesson om mitt skrivande. Kanske kan jag se födelsedagen som ett tillfälle för årligt utvecklingssamtal med mig själv.

Capellagården 2017

Jag sa till mig själv att jag inte skulle skriva några blogginlägg, att jag skulle spara orden till mitt bokprojekt, att allt överflöd kommer när vi flödesskriver. Men jag saknade bloggen. Den är en del av mig – som en vän som alltid lyssnar.

Capellagården

Så nu sitter jag här med datorn när de andra jobbar med skrivövningar.

Förra året drabbades jag av känslodiarée. Men i år är det ett lugn – en fridfullhet inuti mig. Jag känner skillnaden och njuter av den. I flödesskrivandet är orden annorlunda.

“Jag ska passa på att tacka Bob idag. Berätta hur mycket första Capellaveckan betydde för mig. Berätta om vilken enorm skillnad som känns i min kropp. Hur förra året skalade av.” 

Den sista meningen är knappast läsbar. Just då sa Bob att vi skulle övergå till att skriva ett tackmail till någon.

Rosengården i Vickleby, Capellagården

Nu ska jag bege mig till Rosenträdgården och skriva, försöka hålla mig ifrån bloggen. Vid tillfälle blir det fler bilder från morgonpromenaden på instagram – men i första hand är jag här för att skriva på mitt bokprojekt. Just nu är det Gullichs-Anna jag försöker hitta.

 

Kattegattleden

Längs Kattegattleden lyser hav och rapsfält i Sveriges färger. Sju mil i solsken. Doft av hägg och koltrastsång. Hos Flickorna Lundgren på skäret delade vi en soppa som förrätt.

IMG_1081

Efter att ha klättrat (med cykeln) både uppför Kullaberg och Ransvik var vi väl värda en fisksoppa på Hotell Kullaberg. Vid borden bredvid oss lämnades berg av räkor kvar (Vräkmackorna är enorma). Mat som kastas då den inte ens får användas som djurfoder. Tänk om alla portioner kunde beställas som halva istället för detta vansinniga slöseri med mat.

IMG_1084

Över Höganäs gick turen tillbaka till den väntande bilen i Utvälinge. Ja, vi var bekväma idag också. Eller egentligen handlade det mer om att ta tillvara tiden. Hela cyklingen på Kullahalvön är en upplevelse, avskilda cykelvägar, smala asfaltsvägar som nästan saknar trafik, banvallar. Men vi har inte hittat några ”upplevelsevägar” till Kullahalvön. Att cykla på trafikerade vägar är skittråkigt. I stället för norsk brudspirea, raps och hav känner du bara avgaserna. Näktergal och trast överröstas av brummande – inte ens samtal kan föras.

För oss är miljön den viktigaste frågan – ändå väljer vi att ta bilen. Men hur agerar då den som inte anser att miljöfrågan är viktig? Vilka signaler sänder SVT när miljöfrågan inte tas upp i Agendas politiska debatt?

Så här skriver supermiljöbloggen: ”Genom att Agenda tar upp de politiska frågorna de tror att svenska folket tycker är viktigast förstärker de samtidigt vad vi tycker är viktigt. Det är ingen slump att det som skrivs mest om i media också är det vi tycker är viktigast, och det blir som en enda stor opinionsbildande filterbubbla.”

Långsam vår

IMG_1007

Koltrastarna följer mig när jag kryper omkring med maskrosjärnet. I krusbärsbuskarna surrar humlorna. Att jag sällan använder skyffeljärn har gett resultat. De rosa tulpanerna sticker upp ur hav av förgätmigej.
IMG_1027

Fortfarande går det åt massor av fågelmat. Just nu är det grönfinkar, steglits och bofinkar som är de flitigaste besökarna. Ja, och fasanen med sina tre hönor.

IMG_1022

Den långsamma våren har gett mig möjlighet att njuta vårlökarnas blomning länge. Men jag inser att vi behöver mer värme för att körsbärsträden ska bli pollinerad.Lån

En ny vår

Vitsippor

I skogen fryser vitsipporna som snöflingor i vinden. I trädgården har tiden stannat. Vårknoppar kraftsamlar för den explosion som ska komma. Vi behåller underställ och dubbla hjälmmössor på våra cykelturer.

IMG_0847

Det blir inte många ord skrivna, ändå utvecklas texterna när vi cyklar i längs slingrande skogsstigar. Där hänger dofterna likt spindelnät mellan träden. Medan vi cyklar genom gran-, tall- eller blandskog ser jag Marit gå över mossan och funderar över vilken scen som passar i den miljön.

Igår fick jag utlåtandet av min lektör, Helena Hansen. (Känns lite kaxigt att skriva min lektör. Jag anlitar Helena för att komma framåt i skrivandet fastän jag är långt ifrån klar. Eftersom jag fortfarande inte har ork att gå längre skrivkurser har jag skapat min egen skrivutbildning. Jag skriver utan deadlines, skickar in och får utförliga textkommentarer som jag verkligen utvecklas av.)

Hur många gånger jag läst utlåtandet vet jag inte, men det är många. Vid dagens genomläsning markerade jag förbättringspotential med rött och positiva kommentarer med fetstil.

Helena har verkligen förmåga att lyfta fram utvecklingspotential som får mig att må bra. Bästa boosten bara!!! Som det här:

“Vad jag saknar lite i ”Marit måndag” är den prosalyriska tonen som du är så bra på att skapa. Jag får intrycket att du glömt bort den lite grand här och att du i stället fokuserat på att skildra storyn/relationen mellan Marit och Hindrik och därför låtit det prosalyriska hamna i skymundan. Försök därför att trycka hårdare på det prosalyriska även när det gäller textpartier som handlar om beröring.” 

Gång på gång betonar hon  “i slutändan är det självklart du som bestämmer hur du vill göra med din text”.

Totalt är utlåtandet på 7 sidor (därtill kommer många kommentarer i de texter jag skickat in där meningar markerats med ord som “jättebra”, “Här briljerar du”.). Nästan tre sidor handlar om struktur (med länkar och lästips där jag kan lära mer). En sida handlar om språk och stilnivå: “På vissa ställen funderar jag till exempel lite över ordföljden och om den inte borde moderniseras något lite mer (se mina kommentarer i manuset). Här skiljer sig nämligen texten åt från de övriga texterna. Denna ofta gammeldags och omvända ordföljden gör att flytet i läsningen stoppas upp något. Vad har du själv för tankar kring detta?” Här sätter hon fingret exakt på den fråga som jag funderar mest på. När jag läser hennes kommentar lossnar knuten.

En halv sida handlar om gestaltning. “Försök tänka genomgående på vad som ska gestaltas och på vad som ska skildras via skrift – och tänk på att inte upprepa samma sak utan gör skillnad på det du berättar så att skriften blir ett komplement till gestaltningen och vice versa. Berätta till exempel inte samma sak två gånger. På sidan 16 kommer även den skrivna texten in lite abrupt – och här tror jag texten skulle vinna på om du infogade gestaltning före det skrivna. (Förmodligen har du redan själv tänkt på det eftersom skriften föregås av en markering.)”

Nästan två sidor handlar om karaktärsskildring. “Anledningen till att jag skriver detta med ”slitna uttryck” är för att de sticker ut från den övriga texten – och för att jag vet vilken skicklig författare du är. Det bör du visa även i dessa partier – och det är jag helt säker på att du kan göra. Se texten som ett första utkast som du kan arbeta vidare med.” 

Orden markerar jag med fet stil, förstorar dem till 14. Ingen kan förstå hur mycket de betyder för mig. I flera år har jag känt mig totalt värdelös. Ilskan över att min ork är försvunnen, att jag inte är tillräckligt bra på någonting. Att alla mina kurser och utbildningar känns överflödiga för den arbetsträning jag själv utvecklat (laga middag och plocka undan).  Frustrationen när min hjärna lägger av vid minsta stresspåslag. Men Helena skriver att hon vet att jag är en skicklig författare. Det är inte tomma ord – för hon har verkligen erfarenhet av texter. Och jag struntar fullkomligt i vilken pepp hon ger till alla andra. De här orden (och väldigt många andra) är bara till mig och jag kommer inte en sekund tillåta mig tvivla på dem.

Och det kommer mera. De två sista områdena är den här gången väldigt kortfattade.

“Miljöskildring

Som vanligt är du väldigt skicklig på att skildra miljön som det handlar om. Du låter karaktärerna använda miljön så att det blir mer än just en beskrivning – och detta är jättebra! Samtidigt förstärker miljön stämningen, till exempel det sensuella i situationen i ”Marit söndag” och här lyckas du väldigt bra. (Varför inte, som sagt, göra på samma sätt och låta naturen förstärka stämningen i ”Marit måndag”?) Miljöskildringar har du sammanfattningsvis väldigt bra grepp om och här briljerar du som författare. 

Berättarperspektiv

Det märks även att du arbetat med berättarperspektivet – det känns nämligen nära och bra. Ingenstans svajar det i texten. Jättebra! Här har du verkligen koll. “

Det viktigaste i hela utlåtandet är sammanfattningen. Här visar Helena vilken skicklig lektör hon är.

“Sammanfattning

Tack igen för att jag fått läsa mer av din intressanta och välskrivna roman! Det är väldigt spännande att se hur din text utvecklar sig – och det märks att du har både arbetat mycket med och funderat över storyn och de olika komponenterna som ingår i skapandet av en bok. Det här kommer att bli riktigt bra! Vad du först och främst bör fundera på nu är strukturen. Var kommer vändpunkter och vilka (eventuellt) fler konflikter kan du få med och förstärka i storyn? Fundera även på vad du ska skildra i skriven text (ur till exempel notariens och/eller Häradsskrivarens perspektiv) och på vad du ska gestalta och tänk på att inte skildra saker dubbelt utan låta de båda typerna av text komplettera varandra. Ibland behövs texten även moderniseras lite på sina ställen för att flytet i läsningen ska gå lättare. Som jag ser det så är den text (av de jag nu läst) som du behöver arbeta mest med ”Marit måndag”, där du på vissa ställen använder uttryck som skulle kunna upplevas som något slitna och nära klichéer. Försök att hålla fast vid den komplexitet som du lyckas skapa så fint i början av texten – det vet jag att du kan. Ofta briljerar du nämligen som författare. “

Och nej, Helena har ingen aning om att jag skriver det här. Hon vet att jag är nöjd med henne. Det har jag varit enda sedan jag fick en gratis Kapitel1 analys i samband med Skriv2016.

Och nej, jag delar inte det här för att skryta. Jag delar för att jag vet att väldigt många som skriver tvivlar på sig själv och verkligen skulle behöva en peppande Helena.

Om det blir någon bok vet jag inte, men det här är min terapi tillbaka till livet. Istället för att skriva det som fick min tillvaro att rämna väljer jag känslor jag upplevt och förlägger dem till en annan tid och plats. På så sätt blir skrivandet en bearbetning en väg mot tillfrisknande. Utan skrivandet hade jag fortsatt känna mig värdelös – oavsett hur många psykologer jag hade gått till, oavsett hur mycket läkemedel jag käkat.

Och – ja, jag vet – jag behöver fortsätta jobba med mitt bekräftelsebehov, men tittar man på FB och instagram är vi många som har det behovet.